Bildprogram som krånglar, nyfirad femtonåring, Sverigebesök, snöstorm, julgodis… Det har varit några hektiska dagar! Dessvärre har jag inte tid att skriva något roligt, men varsågod, släkten. Här ser ni bevis på att familjen J har anlänt och att de redan är integrerade i vardagslivet. 😀
Berg med rårakor. Säkert inte särskilt nyttigt, men otroligt gott!
Bjällerklang på insidan av dörren och en praktfull krans på utsidan.
Granen i lite bättre ljus.
Snögubbspatrullen!
Femtonåringen.
Typisk helg så här tiotalet dagar innan jul. Två julfester, ett ACT-prov, en julgran, ett lussefirande, ett förkylningsvirus, en julkörsövning och lite annat smått och gott. Jättekul att träffa flera svenska kompisar! Och jättegott att äta rödbetssallad. Jag måste komma ihåg att göra det till julbordet! Jag glömmer alltid bort hur gott det är, särskilt tillsammans med köttbullar.
Jag älskade SVTs luciatåg som i år sändes från Örgryte nya kyrka och har redan lyssnat igenom det flera gånger. Här finns det om du missade det. Den signade dag var bäst (13.25 in i programmet)… Krajas version är rätt fantastisk den också.
Tecken på att man är på en svensk fest i USA.
Lussemorgon framför teven. Inte lika bra som ett riktigt AF-lussetåg i någon av Stockholms kyrkor, men godare.
Årets julgran ser ut att vara hämtat direkt ur en Disneyskog, men tyvärr blev bilderna jag tog i lördags kväll ”sådär”, så jag får återkomma. Det här fotot på döttrarna älskar jag fast det inte direkt skulle hamna på Fotografiska.
Idag fick jag ett sms. ”NN has crocheted 18 baby blankets for Primary Children’s Hospital that need the ends tucked in. I have no idea what that means, but I know you crochet. Is there anyway you and your girls could tuck the ends in on her blankets?”
NN är bara några år äldre än jag. Hon gjorde en gastric bypass för några år sedan och sedan dess har hennes hälsa bara blivit sämre och sämre. Idag är hon helt sängliggande och bor på ett ålderdomshem. En bekant till oss gjorde en liknande operation tidigare i år och höll på att stryka med på kuppen och jag har hört flera som av olika anledningar ångrar att de någonsin opererades. Låter det för bra för att vara sant kan det många gånger vara det. Jag läste en artikel om en testgrupp i Blekinge som håller på med en modernare version av snabb-bantning. De tömmer ur delar av maginnehållet 20 minuter efter en måltid. De får också KBT för att lära sig nya ätvanor, men jag är inte imponerad av den metoden heller.
Med all min erfarenhet och allt jag har läst kan jag konstatera att det bästa är att lära sig lyssna på sin kropp, men många har inte tid till det idag. Andra vet inte hur man gör. Mår vi dåligt och går till doktorn får vi ofta piller som skyler över symptomen på den riktiga orsaken istället för hjälp att reda upp i våra moderna ätgalenskaper. Det verkar lyckligtvis som att traditionell, modern och alternativ läkekonst börjat existera tillsammans istället för bara bredvid varandra. Att ha en holistisk syn på människan är A och O för att kunna hjälpa någon mot ett bättre liv. Många sjukdomar kan fortfarande inte botas och ibland är piller enda valet för att över huvudtaget kunna eller orka fortsätta leva, men jag är övertygad om att vi så småningom kommer att få svar på varför alla sjukdomar uppkommer och hur vi ska kunna läka våra trasiga kroppar. Det går dock frustrerande långsamt i vissa fall.
Hur som helst. De där lösa trådändarna? Jag fäste alla 38 framför en julfilm som jag inte ens kommer ihåg namnet på, men den var rätt söt och slutade lyckligt och det var mysigt att mysa i soffan tillsammans med döttrarna. Och jo, jag kan räkna. NN hade virkat 19 filtar, inte 18. Jag är ytterst imponerad och jag är säker på att föräldrarna och bebisarna som får njuta av detta vackra hantverk kommer att hitta tröst och glädje i dem.
Ibland är det bra att ställa sig utanför sig själv och titta på sitt eget liv ur någon annans perspektiv. Idag är jag extra tacksam över min hälsa och många saker som jag till vardags faktiskt tar för givna. Peace.
Idag var det visst Nobeldagen. Den var ruskigt o-glamourös på den här sidan Pölen, men jag hoppas att du satt bänkad framför de intelligenta och värdiga pristagarna samt kungligheter och andra av Nobelvärde klädda i extratjusiga kläder. Kanske fick du se Anna-Maria Helsing, en spännande kvinnlig dirigent, leda Kungliga Filharmoniska Orkestern? Jag hoppas att maten var mer exklusiv än den som serverades här hemma och att den smakade åtminstone lika gott. När barnen var små brukade jag ibland fixa ”Nobelmiddag”. Det tyckte jag var roligt! Jag har varit mycket dragen åt vegetarisk mat den senaste tiden, men en god bit blodig oxfilé skänkt av en glad kossa hade passat riktigt bra till ett sådant tillfälle tillsammans med mammas potatisgratäng och rödvinssås. Mums.
And so we stay lost in love
Trying to find hope for sale and peace for free
Watching starry skies and empty screens
While settling for loneliness
Idag fixas det med julklapparna här. Själv har jag handlat färdigt. Nästan. (Jag måste alltid lägga till det där nästan.) Eftersom vi har ett Amazon Prime-konto använder jag gärna detta bekväma sätt att handla så ofta det går. Man betalar en årsavgift på $99 och det betalar sedan alla transportkostnader. Det ingår också gratis film och musik, men det är jag inte lika bra på att utnyttja. Jag har handlat en del på Etsy, något som uppmuntrar småföretagare runt om i världen. Här i Utah finns otaliga hantverkare och i helgen tänker jag passa på att besöka en julmarknad i grannstaden Provo för att insupa inspiration och kanske handla något litet som fattas till julklappsleken vi kommer att leka då våra gäster från Sverige och Kalifornien kommer på besök.
Vi har ett par grannar som skämmer bort oss med fina och omtänksamma presenter till de olika högtiderna. Årets present slog alla rekord. Biljetter till nya Star Wars-filmen tillsammans med presentkort på popcorn och dricka och därtill en hel ask av deras fantastiska, hemgjorda praliner! De är galna. Vi försöker komma på något omtänksamt och speciellt som de skulle uppskatta, men det är inte lätt. Helst skulle jag skicka iväg dem på SPA, men det här är ingen presenttävling och jag vet att de gör det här för att de kan och tycker om att dela med sig av det de har. Det känns bara lite klurigt att komma på något som känns riktigt personligt.
Om en vecka fyller yngsta dottern 15 år. Att ha både födelsedag och jul i december är inte ultimat, men jag tror att vi har lyckats hålla något slags bra balans i år. Både hennes och resten av familjens bästa julklapp är annars att min syrra och hennes familj kommer, så jag hoppas att vi med gemensamma krafter kan skapa härliga minnen tillsammans. Sådana är mer värdefulla än något man kan köpa för pengar…
Det där med att uppdatera datorer med nya program. Jag vet inte om det någonsin är en bra idé, för varje gång jag gör det verkar något bli fel. Den här gången kan jag inte få bildprogrammet att funka som det ska, så idag blir det inga nya bilder. Jag får återvinna en från förra året.
Våra grannar har samma dekoration i år som förra året och när jag åkte förbi tidigare i kväll såg det ut så här, fast dörren var stängd. 😀 Inte har jag några fantastiska tankar att komma med heller. Jag har mest varit nostalgisk idag och tänkt på gamla barndomsminnen. Fina minnen.
Under bokklubbsträffen i kväll pratade vi mycket om att inte räcka till, eller snarare om känslan att inte räcka till. Vad eller vem är det som bestämmer hur vi ska vara? Vilka är ”samhället” som hela tiden klandras för vår sneda uppfattning om vad kärlek är, hur man ska se ut eller vilka som är ”lyckade”? Vi har lovat tystnadsplikt, så jag kan inte dela med mig av de fantastiska historier jag fick höra, men en sak kan jag säga. Det finns så mycket gemensamma erfarenheter och upplevelser! Vi har alla något att dela med oss till någon annan. Livet är så komplicerat, men det är också vackert och spännande. Vi behöver bara bli bättre på att se allt det bra och ge oss själva en klapp på axeln då och då. Peace.
För några timmar sedan satt jag och barnen och tittade på Pippi firar jul. Jag grät över att Pippi fick prata med sin mamma i himlen på julafton då jag tänkte på min kompis barn. För en stund sedan fick jag meddelande om att någon som en gång i tiden fanns väldigt nära mig och min familj har gått bort. Nu får hennes vuxna, fina pojkar prata med sin mamma i himlen till jul de också. Livet har sin gång, men det är inte alltid helt lätt att acceptera den gången.
Idag har jag inte känt någon julefrid precis, men jag fick åtminstone till önskelistan. Det känns som att jag vill slänga ut alla elektriska apparater och deras dumma sladdar, för det blir så stökigt av dem! Evighetshalsduken har åtminstone bara några dagar på sig att bli avslutad, så kanske jag hinner slutföra en sista stickad julklapp som jag skulle vilja.
Glad pepparkaksdeg på dig!
Tomten bad mig skriva en önskelista. Då jag sa att jag bara ville ha fred på jorden samt snälla och friska barn sa han att han krävde världsliga önskningar också, så jag får väl böja mig. Mitt problem är att min smak är alldeles för exklusiv. Ibland tror jag att min själ är en konstig blandning mellan en Östermalmstant och en minimalistisk sjuttiotalshippie. Jag vill leva ett enkelt liv fullt av familj, vänner, böcker, musik, god mat och hantverk guldkantat av några få exklusiva prylar, så är det nog. (Fast de prylar som jag värdesätter allra högst är sådant som till exempel barnen har gjort till mig.)
1. Man kan väl aldrig få för många ljusstakar? Jag älskar tenn- och plexiljusstaken som Estrid Ericson formgav för Svenskt Tenn en gång i tiden, eller förresten, jag älskar alla ljusstakar från Svenskt Tenn på den här inspirationsbilden i mitten från Sköna Hem.
2. Helen Macdonalds bok H is for Hawk har jag velat läsa sedan jag hörde någon berätta om den på radio.
3. Min fantastiska temugg har tyvärr blivit kantstött på flera ställen, så jag önskar mig en ny mugg av favoriten Elisabeth Ottebring, den här gången i mönstret Fern.
4. Badbomber från Lush är alltid toppen. Ah!
5. Härliga kashmirblandade garner är min nya passion. Detta skulle jag till exempel vilja testa.
Fler böcker. Handstickade sockor. Silverhalsband. Goda och spännande örtteer. Fina kökshanddukar. Saltlakrits. Pepsi Max. (Sorry, fingrarna skrev själva.)
Tänk! Det blev ju en liten önskelista ändå. Hoppas Tomten är nöjd!
Andra advent kom med två tända ljus i adventsstaken, kokt torsk, ris (är det helgerån, det borde väl vara kokt potatis) och persiljesås. Blektrist på tallriken, himmelskt i munnen. Lite Bananagrams, kladdkakemuffins och julmusik på det så har du min hela söndagskväll. Ja, och så kan jag ha somnat i några timmar på soffan.
Efter körövningen (Halleluja, tänk att sjunga vackert arrangerad körmusik varje vecka!) fick jag hänga med några av mina favoritbarn som är mellan 1,5 och 3 år gamla. De är så roliga och kloka och gör mitt liv lite mer spännande! Efter två timmar med dem är jag alltid trött. Inte trött som jag kanske brukar vara nu för tiden, utan trött som jag var för drygt tio år sedan när alla tre barnen var små och det ibland kändes som att man gick omkring i en levande dimma. Efter den beskrivningen känns det lite konstigt att säga det, men jag saknar den tiden ibland. Det är precis som alla säger, att man inte saknar kon förrän den är ute ur båset. Jag kommer ihåg en extra tuff dag i Segeltorp då jag hade haft en evighetslång ”diskussion” med sexåringen, lyssnat till en tirad gnäll, gnäll, gnäll från fyraåringen och tvååringen hade badat i toaletten och trillat i trappan och fått en snygg blåtira. Jag pratade med mamma i telefon och hade antagligen en smått darrande röst, mamma sa ”Du kommer att sakna den här tiden när de blir större!” och jag svarade ”Du, jag tror inte det!” Nu är de större, en annan tid är här och jag saknar småbarnstiden. Vi människor är så förutsägbara…
I slutet av januari kommer Dream Theaters nya megaprojekt The Astonishing ut. Det verkar bli en synnerligen intressant historia. Här kan du läsa mer och lyssna till den första singeln från det konceptet. Glad andra advent!
