Det är den där tiden på året då folk ska gratuleras och uppvaktas och tackas. Här är ett av de rätt många kort jag har tillverkat de senaste veckorna för detta ändamål. Jag har byggt upp en krans på en pappersring som jag sedan fäst med 3d-kuddar för att få till djupet. Det funkade. Blommorna kommer från You Dos fina sommarpåse Meadow. Det prickiga papperet heter Flower Field.
Det visade sig att ekonomin inte behövde så fasligt mycket arbetstid, så då kunde jag lika gärna tänka Change the Way You Think nu i maj. Jag har jobbat en hel del med just detta de senaste veckorna. Jag orkar inte med tankar som åker berg- och dalbana. Min medvetenhet har faktiskt gjort det lite bättre, i alla fall då det gäller vissa saker. Jag är alltså inte ute efter en total tankeförändring utan vill ”bara” kunna påverka några av mina tankebanor i riktningar som jag själv bestämmer. Inte lätt, inte självklart, men det går.
Yngsta dottern har en fantastisk pianolärarinna. M är finska och i Finland hade hon varit pensionär för flera år sedan. Hon utbildades vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och spelar alldeles fantastiskt. (Jag har kunnat njuta av hennes pianospel under körövningarna hela vintern och våren.) Sedan hon kom till USA för en massa år sedan har hon jobbat som pianopedagog och fortsätter med det då folk hela tiden bönar och ber att hon inte ska lägga av. (Hon har dock dragit ner på antalet elever.) Idag var det dags för avslutningskonsert i Summerhays Musics konsertlokal. S var inte helt van vid att spela på en flygel då hon till vardags klinkar på vårt elpiano, men hon hade ändå bäst känsla av alla elever. 🙂
För övrigt vill jag bara berätta att jag hittade världens fynd på Maceys idag. Andrasortering av Jelly Beans, $1.99 för 453 g. Jag köpte fem påsar, men jag får kanske åka tillbaka i morgon och köpa några fler. En påse fick bli vår, resten tar vi med då vi åker till Sverige om några veckor. Gissa hur svårt det var för mig att avstå? Jag är duktig på att vara sockerfri, men Jelly Beans är väldigt, väldigt goda. Suck!
Det regnar här. Inget ösregn, men lite sådär strilande. Dessutom är det kallt och ruggigt, så jag fick plocka fram vintertofflorna igen. Resten av veckans väderprognos låter definitivt bättre – tjugofyra till tjugoåtta grader och sol… När man har en trädgård med grödor som ska upp blir faktiskt lite lagom regn en välsignelse.
Första våren i en ”ny” trädgård är alltid lika spännande. Jag såg att vi hade en massa vallmor, men det gick inte riktigt att gissa vilka sorter innan de hade börjat slå ut. Idag visar det sig att vi åtminstone har en sådan där fransig, rosa sort. Jag hade inte själv valt att sätta den, men det är okej. De flesta blommor gör livet lite bättre och lite finare. Rosa vallmor också.
Barnen har bara en veckas skolarbete kvar, sedan är det sommarlov. I kväll är det dags för pianokonsert tillsammans med yngsta dotterns pianolärare och hälften av hennes elever. S brukar gilla att uppträda. Hon är lite blyg och nervös för mycket i livet, men att framträda inför en publik är inte en av de sakerna. Tja, jag gissar att det är lättare att öva på att titta folk i ögonen när man pratar med dem än att öva på att tala eller uppträda inför en stor publik.
Vad håller du på med då? Sommaren närmar sig väl med stormsteg också i Sverige?
Sovmorgon, Costco, utflykt till Cabela’s, saknadsgråt i bilen (Hur kan man höra Utan Dina Andetag utan att komma att tänka på den som blir lämnad kvar?), många timmars rotande i jorden, ett något skrämmande möte på tu man hand med en garter snake, snabbspolning för att se Petra Medes Smörgåsbord (trist nummer) och den danska vinnarlåten i ESC (vilken konstig engelska och så kan jag konstatera att om det där var vinnarnumret så är jag glad att jag inte ödslade tre timmar på hela programmet), ”damage control” av dammen och dess omgivning, bratwurst, Parks and Recreation (hysteriskt rolig tv-serie, och Amy Poehlers bror ska nu göra en svenskamerikansk humorserie – den måste bli bra), The Great Gatsby på sena bion. Jag vet inte ens varför jag skrev det här inlägget. Det är ju inte direkt så att du behöver följa varenda steg jag tar… God natt.
Jag har inga gröna fingrar. Jag har däremot naglar med trasiga nagelband som flisar sig och har svarta sorgränder. Jag låter inte det hindra mig från att göra vad jag kan för att få en vacker trädgård, särskilt med tanke på att de som bott här innan oss har lagt ner mycket tid, pengar och energi på att få till något slags helhet.
Jag kanske inte har gröna fingrar, men jag har fina, gröna trädgårdshandskar med vita prickar. De får mig att känna mig som en engelsk dam och jag förväntar mig samma resultat som en sådan efter mina timmar bland allt det gröna.
Jag berättade att jag var orolig för persikoskörden eftersom det frös till riktigt illa precis då persikoträden hade gått i blom. Jag kanske inte hade behövt oroa mig så mycket, för det har börjat växa små luddiga frukter som förhoppningsvis kan göra vårt liv lite mer njutbart då vi kommer hit igen efter sommaren i Sverige.
Päronträden dignar av små päronkart. Det blir nog till att rensa ut lite om det ska bli så där fina, stora päron som jag har hört att vi borde få.
Vi håller på att få ett hav av blå irisar. Dessa vackra och ståtliga blommor gör mig nästan lite tårögd och jag kommer att tänka på Maja och hennes alfabetssånger. Kommer du ihåg Iris?
Efter flera dagar med riktig sommarvärme har vi idag haft det lite småruggigt och kallt. Jag har inte tänt ett ljus på flera veckor, men i kväll satte jag mig i ”finsoffan” (så fin är den inte, men den står i ”audiensrummet” och används sällan om vi inte har gäster), luktade på syrenerna som jag hade snattat från ödetomten vid sidan om oss och tänkte på min vän som gått vidare. Det blev en fin stund. Eftertanke är underskattad.
Jag älskar ju att använda mina händer till alla möjliga hantverk, men det jag känner mig mest hemma i är att använda papper, lim, skärmaskin, stämplar och ”duttel” (allt möjligt som gör projektet roligare). Till dagens You Do-inlägg pysslade jag ihop ett grattiskort. Vårt köksbord ser ut som kaos sedan i söndags då sonen föreslog att vi skulle sätta oss och göra mors dags-kort, så jag passar på att sitta där en liten stund varje dag tills vädret blir så dåligt att vi inte kan sitta ute och äta… Jag älskar den terapeutiska effekt pyssel ger.
Och hur blev kortet då? Om du klickar HÄR så får du se. Vi får väl se om det är just du som får det vid lämpligt tillfälle.
Idag bjuder jag på ett inlägg om sådant som jag tycker är intressant. Grejerna jag tar upp har direkt eller indirekt med varandra att göra och de rör alla det där med att vara människa i dagens samhälle. Vi lever i en fantastisk tid! För mig och andra som lever under trygga omständigheter finns det inget praktiskt att direkt oroa sig över. Vi behöver naturligtvis planera, jobba, pussla och anstränga oss, men vi behöver inte leta i soptunnan efter mat till våra barn eller hoppas att bomben inte slår ner i vårt hus under nästa anfall.
Jag följer med spänning den ständigt pågående debatten om hur det kommer sig att så många barn, ungdomar och vuxna mår så dåligt då vi har det bättre än någonsin rent materiellt. Själv har jag kommit fram till att det beror på flera saker. De flesta av dem ska man inte tycka. Som att om man väljer att ha barn så är det viktigare att se till barnens behov än att se till sina egna och att man därför inte ska ha små barn (läs små barn, ett- och tvååringar) i förskolan. Många föräldrar har inte en susning om vad deras barn ser och lär sig på internet. Porr är därför på väg att förstöra en hel generation. (Porr – erektionsproblem för män, hjärnan omprogrammeras så man får svårt att ”tända” på samma person, kvinnor har fått ett porrinfluerat skönhetsideal, tonåringar tycker det är normalt att skicka nakenbilder på sig själva till andra människor, gruppvåldtäkter blir vanligare…) Män och kvinnor är biologiskt olika – inga genusbestämmelser kan ändra på de olikheterna. Män och kvinnor har lika värde. Människor i det västerländska samhället är bortskämda. Om man har många rättigheter och få skyldigheter blir det liksom så. And it goes on and on and on…
Häromdagen skrev min kusin ett ”jag tycker”-inlägg på Facebook. Diskussionen som följde var väldigt intressant. Här kommer kusinens inlägg: Jag önskar fler föräldrar vågar tro på sin egen förmåga att ta hand om barnen. Jag önskar man ej fick lämna småbarn under 3-4 år (gärna mer) när man är hemma med bebis om det ej är komplikationer eller andra bekymmer. Jag önskar personalen o samhällets subventioner kunde gå mer till de barn som måste lämnas. Jag önskar staten kunde garantera barnen en plats in på sin ”gamla” Förskola sen om man önskar i god tid.
Här kommer utdrag ur några av kommentarerna hon fick:
Håller inte alls med dig. De korta stunder som X var på förskolan när Y var nyfödd var enda gången jag överhuvudtaget fick vila eller sova.
Jag önskar att de 15 timmarna kunde utökas istället så att man slapp stressa halvt ihjäl sig mellan lämning och hämtning, och så att barnen kunde komma in i gemenskapen bättre. Alla som har haft 15-timmarsbarn vet att de blir en särskild grupp av barn som inte riktigt blir del av gemenskapen. De är dömda till ett visst utanförskap.
Barnen behöver båda föräldrar och kompisar. Däremot är barngrupperna alldeles för stora och säkerheten på dagis är därmed inte optimal. Dessutom har inte de vuxna den tid med varje barn som behövs.
Du minns väl, precis som jag, Z, när vi hade små barn och gick hemma med bebisar. Alla föräldrar, dagmammor och barn träffades på lekparkerna och andra ställen och ungarna hade massor med barn i närområdena att leka med. Inte konstigt att barnen saknar kompisar hemma när alla barn ska vara på dagis istället trots att de har föräldrar hemma, känner jag.
Ni har glömt hur det var. Punkt. Låter som en härlig fin solskensbild över att vara småbarnsförälder. Jag har alltid mina barn med mig överallt och älskar att umgås med dem, men jag är inte deras allt och de kan inte alltid hänga i mina kjolar.
Det är en skrämmande utveckling man ser. Vi har barn hos oss som kommer till morgonfritids vid 7:00 o äter frukost, sedan är de i skolan 8:00-13:15 och så fritids igen till 17:30. 🙁 Dödströtta när de går hem och även när de kommer på morgonen…. Umgänget med föräldrarna är i princip obefintligt under veckorna (o då har de båda föräldrarna). Dagens föräldrar med barn i den åldern är så upptagna med att förvekliga sig själva, träna, renovera, planera resor att de glömmer det viktigaste de har…barnen! Småbarnstiden kommer ALDRIG tillbaka så ta tillvara på den!!
Jag trivs inte att vara föräldraledig, inte att barnen är besvär utan för att det innebär en isolerad bubbla helt utanför resten av verkligheten.Men klart, hade ingen haft rätt till de där 15 timmarna så hade vi inte heller haft behovet. Fast de första 4 månaderna efter bebis så behövs avlastningen för oss som inte har mormor hemma.
Innan jag ger dig de intressanta länkarna som tar flera timmar att titta och lyssna igenom om du nu känner för det någon regnig dag vill jag tala om att jag inte har glömt hur det var att ha små barn. Jag har många gånger varit både trött och slut och tyckt att livet varit jobbigt, men jag är otroligt tacksam över att jag inte gav efter för trycket utifrån.
Många kan vara hemma med sina egna barn när de är små (Jag skjuter inte på dig som är ensamstående mamma eller vad det nu är.) men de väljer att inte vara det. De orkar inte vara hemma med barnen. De vet inte hur man gör då man är förälder på heltid. De vill ha råd med en livsstil som kostar kosing. De tror att de ska få pension från staten då de fyller 65 och därför är det bäst att fylla på sitt pensionskonto. Väljer man att stanna hemma med barn får man räkna med att det blir jobbigt. Det värsta är inte barnen, utan frågorna och kommentarerna från Messerschmitzar: Hur kan du låta bli att gå tillbaka till jobbet, alla måste väl bidra till samhället? Är du inte rädd att förlora skärpan? Hur står du ut att vara så där mycket ensam med dina barn? Förskolepersonal är ju ändå utbildad för att ta hand om barn, varför ska du göra det?
Föräldrar behövs till större barn också. En kompis skrev på Facebook att vi kanske ska fråga våra barn och ungdomar hur de har haft det på nätet varje dag. Sätt dig och titta på roliga klipp tillsammans! Ha datorerna i allmänna utrymmen och var försiktiga med smartphones. Tro inte att din gulleplutt till nioåring aldrig skulle kolla på porr. Det gör han rätt säkert. Både på skolgården med kompisar och hemma i sitt rum. Tycker du det är okej vill jag att du tittar på ”the great porn experiment” med länk här nedanför innan du fortsätter tycka att det är okej.
Var inte rädd för att erkänna både dina styrkor och dina svagheter. Jag är så trött på att folk skyller på allt och alla och att de tycker att ”någon annan” ska fixa. Men det är ju jag. Och ja, jag gillar att vara positiv och se det vackra i världen och bjuda på härlig musik och stämningsfulla bilder, men det här ÄR min blogg och jag får bestämma vad som skrivs här. Ha det gott, korvkompott! Kram på dig och tack för att du finns.
Barnen tillhör staten/samhället
Multisexuella statyer av förskolebarn
Turning children into medicated zombies
Maken har varit hemma i Sverige en sväng. Han har i tre år arrangerat FreedomFest Stockholm och i år var talarna riktigt intressanta tyckte jag. Synd att Stockholm ligger lite för långt bort för en spontanbesök… K hade ruskigt trevligt nästan hela tiden då han var ”hemma”. Han hade också med sig ett gäng trevliga saker tillbaka som min syster hade varit snäll och fixat. Ett par påsar lösgodis med precis lagom antal godisbitar. En jättefin smörkniv från Tallinn. En spännande bok som syrran har rekommenderat, nämligen Viktig, från matmissbrukare till träningsförebild. Två behåar från Hogengård. (En sak. Hogengårds sportbehåar är de enda värda namnet.) En inspektionslapp. Nej, vänta lite. Den var inte från min syster. Den var ju från Transportation Security Administration. Kul att det just var makens väska de hade sökt igenom, han som verkligen ogillar det där med ”Storebror Ser Dig”.
Idag fixade Super Man (aka Maken) bevattningssystemet efter att jag hade klippt våra tjugoelva hektar gräsmatta (måttlig överdrift) och insett att det nog var dags att hjälpa gräsrötterna på traven om vår tjusiga trädgård inte ska se ut som en bakgård i bortre Georgien resten av sommaren. Efter att ha använt kunskap från KTH-åren på elektro och megahandkraft samt pepp från medägaren till vårt hus är nu det synnerligen avancerade systemet igång. Det kommer nu att gå igång klockan sju varje morgon och vattnar hela trädgården genom sju ventiler. Coolt! Bättre sent än aldrig. Jag betar förresten långsamt av ogräset. Det går i avancerad fem sjuttondels takt blandat med snubbelsteg till skillnad från de mexikanska trädgårdsmästarna som har hand om alla våra grannars trädgårdar. De jobbar nämligen i salsans fyrtakt, vilket gör att det går mycket snabbare för dem. Tror du mig inte? Det är bara att komma hit och se med egna ögon…
Livet går vidare också då man knappt orkar sätta ena foten framför den andra. Det finns styrka att hämta på olika ställen och jag är tacksam över att jag åtminstone vet var jag kan hämta den.
Det var precis så här jag kände när jag var iväg på ”stjärnfest” i fredags kväll. Universum är oändligt och obegripligt stort. Just nu är det en stor tröst för mig.
Jag är så tacksam för ditt stöd! Jag har haft ett tag på mig att acceptera det faktum att min vän skulle gå bort, men det har varit svårare att hantera än jag hade tänkt mig. I går hjälpte vi våra bästa vänner här (barnen räknar familjen som ”sina kusiner”) flytta och det var ett perfekt sätt att bearbeta sorgen på! Hårt fysiskt arbete i hög temperatur tillsammans med människor man gillar… Jag luktade på syrenerna i den ”nya” trädgården och kom ihåg all cirkus runt Vs syrenhäck och fick skratta lite. Jag hoppas hennes syrener blommar riktigt vackert i år.
Ta hand om dig. Krama om dina kära. Vet att livet är dyrbart och att det finns så otroligt mycket glädje här också när allt känns svårt. Idag firar man Mors Dag här i USA, men jag har bett mina barn att få bli firad på rätt Mors Dag, om de nu hade tänkt sig någon uppvaktning förstås… 😉
