Monthly Archives: februari 2013

12 feb

Har du gjort någon glad idag?

Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vill påminna igen. Jag fick lite nätkärlek idag. Jag misstänker vem som skickade meddelandet och trots att det var förkomponerat kändes det härligt och väldigt speciellt för mig. Ett kärleksfullt, anonymt meddelande i inboxen är faktiskt lika uppfriskande som en påse lakrits. Detta bevisar återigen att det är tanken som räknas. Att glädja sina medmänniskor behöver inte kosta pengar, bara lite omtanke och kärlek. Stort tack också till svärmor som skickade svenska inredningstidningar som kommer att glädja många svenskar här i trakten innan de är sönderbläddrade!

I går var vi hembjudna till våra grannar. Vi rådiggar dem! De har fem vuxna barn och nio barnbarn, men både jag, K och barnen tycker de är väl värda att umgås med. Vi blev bjudna på en fantastisk, skandinavisk måltid och trevligt sällskap, men vi fick också vara med på deras familjekväll. Vi fick lyssna på Alex Boyé, det brittiska popsnöret som flyttade till Utah och blev en exotisk fågel i musiklivet här. Han sjunger här tillsammans med Carmen Rasmusen en psalm med bästa texten någonsin. Oavsett om du är religiös eller ej tycker jag att du ska ta dig en minut och läsa igenom den. Efter att du har gjort det tror jag att du också känner för att hjälpa någon, eller göra någon glad.

1. Have I done any good in the world today?
Have I helped anyone in need?
Have I cheered up the sad and made someone feel glad?
If not, I have failed indeed.
Has anyone’s burden been lighter today
Because I was willing to share?
Have the sick and the weary been helped on their way?
When they needed my help was I there?

[Chorus]
Then wake up and do something more
Than dream of your mansion above.
Doing good is a pleasure, a joy beyond measure,
A blessing of duty and love.

2. There are chances for work all around just now,
Opportunities right in our way.
Do not let them pass by, saying, “Sometime I’ll try,”
But go and do something today.
’Tis noble of man to work and to give;
Love’s labor has merit alone.
Only he who does something helps others to live.
To God each good work will be known.

Text and music: Will L. Thompson, 1847–1909, alt.

Ps: TIPS! Se till att luncha med någon som är glad och fin och uppiggande någon dag den här veckan. Sushi med fina T i går. Ny energi och vänskap är viktigt för själen…

12 feb

När ljuset brunnit ut…

Idag slutade ett hjärta att slå. En bror till någon som är viktig för mig, en söt liten kille som växte upp till en kreativ och alternativ man som blev fantastiskt duktig på det han brann för finns inte mer här bland oss. Jag kan inte ens tänka tanken på att förlora något av mina syskon, det gör för ont! Den här är till dig, J. (Jag säger som mamma brukade säga till oss när vi tittade på Melodifestivalen då vi var små och hatade scenkläderna – blunda och lyssna.) Fast förresten, du skulle förstås hellre ha lyssnat på den här.

11 feb

Kalops och vardagsverklighet.

Idag har jag inget mer intressant att skriva än att det kändes som att jag var hemma hos mormor och åt kalops igen trots att det måste ha varit femton år sedan senast! Mormor har gått vidare, men hennes kalopssmak finns nu hos min moster som hade lyckats helt perfekt. Jag gör kalops då och då, men min smakar helt klart annorlunda trots att både tillvägagångssätt och ingredienser verkar vara desamma. Kanske är det gjutjärnsgrytan som gör det? Gott var det hur som helst. Dessutom var det roligt att träffa moster, morbror och kusiner med bihang och bebisar. Att ha familj i närheten känns hemtrevligt och tryggt. Vi spelade någon uppgraderad version av Rappakalja. Hahaha! Ibland är sanningen mer störd än fantasin, hur skruvad den än är…

Det senaste dygnet har innehållit livets hela spektrum. Gravidnyhet, svår sjukdom, sorg, lycka, överraskningar, trista förväntningar, kontroll och stress. Nu har i alla fall familjen god chili, köttfärssås och annan mat i frysen så de borde klara sig medan jag är i England och jobbar. Du kan ju hålla tummarna för att snöovädret som härjar hinner gå över tills på torsdag då jag åker från SLC via Minneapolis och Paris innan jag hamnar i Birmingham. Och du, den här är till dig.

10 feb

En ytlig debatt.

Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.

Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.

Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!

I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?

Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?

09 feb

Jodå.

På östkusten har man utfärdat utegångsförbud. Det sägs snöa och storma alldeles förfärligt. Tur att vi hade vår lilla utflykt i går, för det började faktiskt snöa här också i eftermiddags. Jag och yngsta dottern skulle ha åkt och köpt en ridhjälm till henne, men av det blev det ingenting av. Att ge sig ut i snöväder är ingen bra idé här i Utah har jag märkt. Många har ingen respekt för dåligt väglag, nästan ingen har vinterdäck och väldigt många kör för fort. Jag må vara en fegis, men sådan är jag.

Jag och maken tog oss till Zupas i stället och åt vår date-soppa tillsammans med sjuttioelva BYU-studenter som fnissade, pratade och dubbeldejtade. Haha! Jag kände mig väääldigt gammal. Efter middagen (den chokladdoppade jordgubben man fick med som efterrätt var bäst) åkte vi till biosalongen och såg Side Effects. Den var bra, men inte så bra som den sades vara. Jude Law var snygg och stackars-synd-om (han må vara en cheating b-tard i verkligheten, men efter Love Actually kan jag bara älska hans rollkaraktärer), Catherine Zeta var inte alls lika bra som hon brukar. De andra var helt okej. Storyn var spännande, men jag räknade ut slutet lite för tidigt för att jag skulle vara helt nöjd. Det finns många filmer jag hellre skulle ha sett igen än att ha ödslat tid på denna rulle. De här till exempel. Och nu ska jag bada.

Ps: Överraskningar är roliga. Hemligheter kan också vara det. Hahaha! Ja, och att bjuda med sig en åtta- och en sexåring till Costco kan vara dagens verkliga behållning. Du milde! Kom ihåg att inte tro allt du hör barn och ungdomar säga om sina föräldrar och hoppas att dina barn inte berättar allt för komprometterande detaljer om dig eller din partner för någon annan. 😀

Ps 2: Snart är det Alla Smärtors Dag. Vet du vilken film som inspirerade denna ”skylt”? (Ville bara testa vår nya skrivare och skrev ut en grej jättesnabbt. Funkade för övrigt bra.)

08 feb

Inspiration.

Jag hoppas att den fina posten inte slutar komma. Det är ju alldeles fantastiskt att ha så roligt som vi har det varje kväll då det är dags för postinhämtning. Det är kul även om det bara finns reklampapper. Faktiskt. Men ännu roligare är det om en av mina fina, fantastiska fastrar har skickat ett tjockt kuvert med flera brev, livsinstruktioner och vacker kalligrafi! Du kan tro att jag nu håller på att förbereda för en hel hög överraskningar. Jag skulle vilja skicka något till alla jag känner, men det funkar inte… Därför har jag bestämt att lägga lappar med namn på vänner, bekanta och släktingar i en hög och sedan skicka något till de som har turen att bli dragna! Tillhör du en av de som finns i högen kanske det dyker upp något roligt hemma hos dig endera dagen, veckan eller månaden. 😀

För övrigt klurar jag lite på Ali Edwards tips om det där med att ha ett ord att leva efter under ett helt år. För att få igång pysseltänket och låta hjärna och händer komma igång med sitt samarbete igen bestämde jag mig för att göra något litet med mitt ord Förändring. Jag ska sätta upp denna lista på väggen här i arbetsrummet för att ständigt påminnas om vad jag har bestämt mig för. Skönt att vara igång! Hur går det med ditt ord?

08 feb

Hemskola, funkar det?

Japp. Ja, det funkar. Kanske för att jag är lärare med många års erfarenhet. Kanske för att vi har bra inlärningsrutiner och för att jag ser till att barnen kommer ut i solen varje dag. Kanske för att vi har ett rikt socialt liv med människor i olika åldrar. Kanske för att våra barn gillar och vill det här. Jag är den första att erkänna att jag fnös åt hemskolning för några år sedan. Det gör jag fortfarande då skolningen sker utan plan och då föräldrarna förstör för sina barn. Jag förstår att de ”fina” högre skolorna här i USA tar emot fler och fler hemskolade studenter.

Vi lärare säger nog gärna att föräldrar inte kan klara av att sköta sina barns utbildning. Vi har ju betalat stora pengar för att bli just lärare! Detta gäller både ”lärare för lägre åldrar” (läs – pedagogerna våra små barn träffar på dagis) och andra. Den stora frågan brukar ju annars vara ”How do you socialize your children?”. Jag tror inte att alla våra tre barn kommer att vara hemskolade för evigt. Däremot hoppas jag att fler vågar följa vår väg om det finns möjlighet och om man som familj tycker att det här verkar vara spännande och intressant. Nu är hemskolning mer eller mindre förbjudet i Sverige (om man inte är ortodox jude i Göteborg), men det kan ju ändra sig.

När man letar skolböcker kan det hända att man bara springer på en hel hylla med Henning Mankell-böcker. Poppis farbror, den där Mankell.

En av fördelarna med att styra över sin egen tid är att man kan hitta på roliga saker utan att planera i eviga tider. (Vi planerar naturligtvis också, bl a biblioteksbesök och liknande.) I går föreslog sonen att vi skulle luncha i parken som ligger en bit bort. Sagt och gjort. Vi uppsökte Panda Express och köpte lunch till fyra personer för ca 70 kr och drog sedan till parken.

07 feb

Om städning.

Mina syskon och jag har mycket gemensamt och annat som skiljer oss åt. Vi har bland annat olika syn på städning, vad som är viktigt att göra i ett hem och vad man kanske hellre vill lägga tid på. Jag tillhör gänget som gärna lägger lite extra tid på att organisera i garderober och städa på konstiga ställen. I vårt förra hem hade jag stor hjälp av min långe lillebror då han kom på besök. Han brukade alltid damma av ytor som låg utanför mitt synfält (ovanpå kyl och frys bland annat). P – jag saknar dig!

Du är väl trött på att höra om de förra ägarnas/hyresgästernas dåliga flyttstäd, men…

Här är i alla fall ännu ett glömt område – tvättrummet/pannrummet. Du vet hur det är… Rätt vad det är så har det gått en, två och tre veckor och det är lätt att blunda för sådant som inte är prio ett. Det går ju ändå att stänga till vikdörrarna till det där rummet. Dammet låg tjockt redan då vi flyttade in, men vårt tvättande och torktumlande har inte direkt bidragit till en renare miljö. Jag känner mig så rörlig och glad över att kunna förflytta mig utan att göra ett helt projekt av det, så idag kände jag att det var dags. Som du ser var det otrooooligt otäckt. Det här är bara en liten del av rummet. Jag borstade, dammsög och dammtorkade i varje litet prång och till slut blev det rätt bra.

Vad säger du? Rätt bra resultat, eller hur? Jag blev så peppad då jag såg hur fint det blev att jag städade också i pingisrummet, strök en hög bortglömd tvätt (inte mycket att stryka med en torktumlare) och gick upp i arbetsrummet för att pyssla ihop några prover som jag behöver ta med mig till England. Jag kom inte så långt, men jag är igång. Tjoho!

Flera har undrat över hur det är med en amerikansk modell på dammsugare. Vi har en väldigt nätt och behändig mackapär som faktiskt är lättare att använda både för barn och vuxna. Vi behöver inte oroa oss för att påsen blir överfull, för vi tömmer behållaren då det behövs rätt i soptunnan. Problemet är att man inte kan dammsuga i soffan, man kommer inte åt i hörn och inte heller går det att dammsuga lister eller gardiner. Lamporna har jag pratat om förut… Tja. Jag gissar att centraldammsugare vore det bästa valet, men jag är faktiskt rätt nöjd med vad vi har!

Ps 1: Det är så skönt att kunna ta en liten hög tvätt, strutta upp för trappan, lägga tvätten på sängen, gå ner igen och göra något annat. Halleluja! Att bryta ett ben har sina fördelar. Man blir väldigt glad och tacksam då det läker och man återfår sin rörlighet.

Ps 2: Vi har grymma barn. Grymt fina, alltså. I kväll drog jag och maken de två äldsta vid näsan så det rykte då vi spelade Tecken. Haha! Vi kommer aldrig att avslöja våra alldeles geniala tecken. Aldrig. Innan vi föräldrar var elaka mot barnen följde vi med tjejerna och åt regnbågstårta och såg på en alldeles fantastisk liten sketch som de övat ihop tillsammans med ett gäng andra tjejer i åldrarna 12-18 år. ”Be true to yourself.” Det tål att tänkas på.

06 feb

Sappy songs och rockigare tongångar.

En del låtar är bara för mycket, men jag kan ändå inte låta bli att gilla dem. Eller jag kan i alla fall inte tycka illa om dem. Musiksmak är något man inte kan tvinga på någon annan. Jag kan tala om för dig vad jag tycker är vackert eller vad som ger mig rysningar, vilka tongångar som gör mig glad och vad som får mig att gråta. Hur du reagerar på samma toner beror på vem du är och vad du har med dig i bagaget.

Efter denna lilla utläggning får du världens sötaste lilla kärlekssång. Den får bli mitt årliga Alla Hjärtans-inlägg. Och när du ändå är lite fransk tycker jag att du ska lyssna på Hymne à L’Amour. Man kan inte lyssna för många gånger på den, eller hur? (Jag gråter varje gång. Kan inte låta bli. Går det inte över snart?) The Ash Grove ger mig också tårar i ögonen, men av en annan anledning.

Maken sa just att Rush kommer till Sweden Rock Festival i sommar. Tillsammans med Asia, Status Quo, Kiss, Jon English och what-not… Han sa också att det ju är synd att jag inte är i Sverige då, men om jag hade varit det hade jag ändå inte fått gå eftersom jag säkert skulle rymma. Där ser man. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv så, men han känner mig ju rätt väl. 🙂