Monthly Archives: mars 2012

24 mar

Sockersjuka…

Jag vet att jag har sagt det förut, men nu säger jag det igen. Man blir sjuk av socker. Det märks väldigt tydligt om man ”typ” aldrig äter godis och kakor och sedan äter tårta, bulle och kakor på en gång. Jag mådde helt enkelt tjyvigt i morse, men i stället för att dra täcket över huvudet tog jag mig ut och, ja, vad då?

Den observante personen med lokalkännedom vet att det här är flera bilder av ”mitt” spår. Jag gav mig ut och joggade en runda. Tjoho! Det gick jättebra! Jag gillar vanligtvis inte att dela spår med andra, men om man ger sig in i leken… Lördag förmiddag är spåret helt enkelt fullt av folk, speciellt nu då isen är helt borta. Egentligen är det ganska uppmuntrande när jag tänker efter. Man vill ju inte ge upp mitt i en uppförsbacke, så då är det bara att knata på! Hoppas att ni får en härlig helg!

23 mar

Ingen vanlig dag.

Maken fyller 42 år idag. K och jag hade redan massor gemensamt då vi träffades. Födelseåret. Tyget i våra spjälsängkläder, likadana pyjamasar och bebisalbum (fast han ett blått, jag ett rött). Längden. Hårfärgen. Tyskan. (Okej, han är halvtysk och jag har bara läst tyska i skolan, men ändå.) Musiken. (Som tonåring var han synthare och DJ, så våra preferenser har fått vävas in i varandra.) Naturvetare. (K har faktiskt aldrig fått mig att känna mig dum trots att han är så smart.) Man brukar tala om sin bättre hälft, men jag tror att vi båda håller med om att vi helt enkelt kompletterar varandra. Förutom att vi har en gemensam grund att stå på har vi också en massa olikheter som gör förhållandet mer spännande. Jag tror att alla som varit ihop länge vet att man aldrig kan ta sin relation för given eftersom man hela tiden utvecklas som människa. Vi har upplevt en massa roliga och jobbiga saker tillsammans. Det bästa är definitivt våra barn som vi båda älskar över allt och är jättestolta över. De svåraste sakerna vi tacklat har också rört barnen. Min syrra sa en gång ”Tur att ni två som passar så bra tillsammans hittade varandra, för någon annan hade nog inte stått ut med er”. Jag skrattar fortfarande åt det, men förstår vad hon menar. Trots att vi båda är värsta Besserwissrarna bråkar vi extremt sällan. Vi diskuterar ofta, mycket och gärna. Många gånger håller vi inte med varandra, men det accepterar vi båda och tycker att det är rätt trevligt att ha någon att utvecklas tillsammans med! Tänk vad tråkigt att aldrig ha något att prata om?!

Idag firar vi Ks liv med köttbullar, potatismos och gräddsås, samt mormor Brittas rosa tårta och diverse sötsaker som uppskattas av födelsedagsmannen. Han är väl värd det och mycket annat! Puss. (Missa inte den länken…)

22 mar

Tipstorsdag vecka 12.

Jag har alltid varit en lakritstjej. Saltlakrits och salmiak har varit som en drog för mig. När jag verkligen började ändra mina matvanor för snart nog två år sedan fick jag säga ”bye, bye” till lakritsen. 🙁 Som de flesta vet är det trist att aldrig ha något extra gott att smaska på. Riktig, hemgjord glass tycker jag är jättegott, men det kan man inte äta för ofta. Då min doktor tyckte att jag skulle sluta med lakritsovanorna jag hade gav han mig förslaget att börja gilla mörk choklad. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i ens ljus choklad, så det låg väldigt långt borta i min verklighet. Ju längre tid som gått och ju mer mörk choklad jag har ätit, desto godare har det blivit. Jag har också blivit mer petig. Jag äter en eller ett par bitar varje dag och vill variera mig lite. Det finns förtjusande kakor som kostar 50-100 kr för 100 g, men sådan finchoklad har inte jag lust att betala för. Dagens tips handlar därför om att den bästa mörka chokladen köper man på Lidl! Marabous choklad köper vi två för 30 kr på Coop Extra (ständigt erbjudande).

Från vänster till höger:
Fairglobe Dark Chocolate med kakaobönor från Ghana – Choklad som är lite fruktigare i smaken. Den är jättegod och dessutom sägs det att rättvisemärkta varor bidrar till bättre arbetsvillkor för de som arbetar med den här produkten.
J D Gross Ecuador med apelsin – Choklad och apelsin är en gudomlig kombination. Den här chokladen är faktiskt lite för god. Jag har svårt att stoppa efter en bit helt enkelt…
Marabou Premium Cocoa Mint – Säkert ingen finchoklad för experterna, men här hemma är den en stor favorit. Tillhör också chokladen som nästan är för god… Jättegod att baka med för övrigt!
Marabou Premium 70% – Helt okej vardagschoklad.
Bellarom Finest Dark Chocolate – 74% kakaobönor, men mild och god.
J D Gross Ecuador 70% – Utnämnd till Bäst i test, billigast av alla dessa kakor och helt fenomenalt god. Lite sträv på ett gott sätt. Skulle gärna få ha lite tunnare bitar, som Lindtkakorna (fast de är nästan är tio kronor dyrare per 100 g är de inte alls lika goda).

Hoppas att någon får nytta av vad jag har kommit fram till! Ät och njut, fast inte för mycket eller för ofta… 😉

21 mar

Livet är oförutsägbart.

I går behövde jag vänta lite innan körövningen satte igång. Bästa stället jag kunde hitta var fiket i Karolinska Sjukhusets entré. Fiket var stängt, så jag satt där alldeles själv med hörlurarna i telefonen för att öva på mina stämmor och såg i ögonvrån att en man i min egen ålder slog sig ner lite längre bort på soffan jag satt på och började prata i telefon. Jag hade inte speciellt hög volym i lurarna, så jag kunde inte låta bli att höra vad han sade och det jag hörde gjorde mig lite ledsen. Jag hörde att hans familj, föräldrarna och en bror till, väntade på att hans syster skulle gå bort. Vad jag förstod var hon nysnittad (kejsarsnitt) och fick blodet renat, cellgifter och flera mediciner och läkarna hade talat om att läget var kritiskt och att hon antagligen inte skulle klara natten. Pappan till barnet var den enda som blev uppdaterad av sjukvårdspersonalen och telefonmannen kände sig frustrerad över att få all information i andra hand. Han pratade om bebisen som ”barnet” och jag vet inte om han eller hon levde, det framgick inte.  Jag satt där och funderade igen, för vilket gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte, över livets bräcklighet. Jag skickade en bön för den okända kvinnan och hennes familj. Stunder blir till dagar som bildar veckor, månader och år. Vad tar du med dig? Green Day säger det rätt fint i den här låten… (Jag älskar videon! Snacka om ”mindfulness”.)

Ser du det tråkiga tågspåret eller den härliga solnedgången? Att bli medveten om små detaljer, att känna ”stilla ro och nära”, att glädjas och sörja vardagliga händelser som gör sig påminda – sådant gör mig mer tacksam över allt jag har.

Jag njöt av promenaden till barnens skola där det var föräldramöte i kväll. Känslan av att inte frysa trots att man har sin vårjacka på sig och klockan är 18 är obeskrivlig, också om man har ont i magen… Jag såg nog rätt fånig ut på min promenad så glad som jag kände mig då! I kväll ska jag njuta av ett Lushbad till min fina systers ära. Hon fyller nämligen år och älskar badkarsbad mer än det mesta annat i livet.

21 mar

Ode till familjen.

Min familj är bäst. Jag säger det inte för att knäppa någon på näsan eller förhäva mig. Jag råkar bara trivas väldigt bra tillsammans med de människor som tillsammans blir ”Håkanssons”, den familj jag föddes in i. Vill ni veta vilka de är?

Pappa Far I – En bondson från Klackamåla i norra Blekinge. Tyst och sträv i vissa fall, andra gånger full av anekdoter och spännande historier. Polis till yrket som blev lite tjurig då han absolut inte fick fortsätta jobba ens en dag efter sin sextiosjunde födelsedag. Enligt sig själv, i en sådan där ”vi frågar folket-fråga” i lokaltidningen, diversearbetare, vilket också stämmer. Av Far har jag lärt mig namnen på alla träd i skogen, att lyfta på fötterna då jag går och kärleken till skillingtrycket Lille Hans sprang ner till stranden, världens bästa godnattsång. Jag och mina syskon har också fått höra ”God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag.” varje dag. Det får vi fortfarande om vi råkar vara på samma ställe vid sängdags. Världens självförtroendeboost!

Mamma E – Dotter till en norrländsk konstnärssjäl och ett riktigt rivjärn till Karlskronatös. Mamma är full av visdom och kärlek till människor av alla de slag och hennes hjälpsamhet och intresse för andra människor har gett mig en människosyn som jag själv tycker är rätt trevlig. Hon har också lärt mig allt en duktig husfru ska kunna. Jag skäms inte för att jag har blivit lite duktig på väldigt många saker. Utan mammas exempel hade jag inte varit där jag är idag! Hon klår mig på handstilen, trots att jag övat i så många timmar och enligt andra har rätt bra sving på pennor. Mamma är en riktig kycklingmamma som lärt mig att man gör allt för sina barn. Allt och lite till!

Jag själv föddes som äldsta dotter 1970, bara för referens…

Lillebror P, 1972. Längst i familjen och tystast. Bästa Facebook-skrivaren jag känner, kanske delas den förstaplatsen av kusin E. Självlärd i allt möjligt och ger sig inte förrän han har lärt sig hur något funkar eller hur man ska lösa ett problem. Sökte in till polishögskolan flera gånger och kom till sista uttagningarna, men de tyckte nog han var lite för sympatisk och rekommenderade honom att bli läkare istället. Har renoverat flera lägenheter och hus än jag kan hålla reda på och jag är riktigt avis på hyresgästerna i det senaste projektet, en gammal jugendvilla utanför Karlskrona. Har en söt fru och fyra finfina pojkar.

Lillasyster M, 1974. Familjens bokmal. Då jag själv har bytt ett oändligt antal blöjor under alla år som storasyster hävdar hon att hon bytte blöjor först då hon fick egna barn. Fantastiskt konstnärlig och otroligt intelligent. Mest analyserande av alla syskonen. Har ett hjärta som räcker härifrån till Kina och tänker alltid på andra människor. Fixaren som tar tag i presenter och blommor till sjuklingar. Har gått igenom tuffa saker som gjort henne väldigt mycket mer ödmjuk än hon var som barn. Ett stort exempel för mig som ofta sätter stopp då det skvallras om andra. Har en fin man som är som en bror till maken (min, alltså) och tre söta barn.

Lillasyster T, 1976. Yrvädret som var blek och tanig med väldigt långt och väldigt tunt, blont hår som barn. Sjöng I en sal på lasarettet så alla runt omkring grät. Fortfarande otroligt känslosam! Gifte och skilde sig ung innan hon träffade sin golfälskande skotte och flyttade till Dundee. Där bor hon nu och pratar så där konstigt som de gör, skottarna. Det finns ingen som städar garderober och sorterar som T! Hon uppdaterar oss alla med små vardagsfoton som får mig att skratta högt många gånger och som gör att jag känner att jag lär känna hennes barn trots att de bor långt borta. Shoppingexpert, godisgris och fyndare av klass! Tänker på oss alla om hon hittar ett bra fynd. Utan T blir det aldrig lika festligt. Förra sommaren på Sturkö blev lite ”Var är festen?” då hon inte hade möjlighet att komma… Har en rolig man och fyra coola barn.

Lillasyster A, 1980. A föddes då jag var tio år och jag blev något av en extramamma till henne. Kanske var det så att det var hon som blev min levande docka, jag har inte analyserat det riktigt än. Målmedveten på ett sätt som jag inte ens är i närheten av! Hon skulle minsann inte nöja sig med att bli lärare som sina tre storasystrar, utan pluggade på som en galning och blev jurist. Har rest över hela jorden och känner inte som jag för höjder, galenskaper och allt annat jag är rädd för. Far har alltid varit väldigt idrottsintresserad och A var den första i barnaskaran som visade samma intresse. Hon har alltid varit intresserad av träning av alla de slag och leder numera bl a vattengympapass. Har en man som slår vad om allt möjligt och omöjligt och två jätteblonda barn.

Lillebror H, 1983. Här började jag bli så stor att jag inte riktigt var med på samma sätt som förut. H hade sin storebror som största idol. Han ville alltid spela spel och tyvärr hade vi äldre syskon sällan tid eller lust till detta. Fortfarande är han barnsligt förtjust i spel av alla de slag. H har en speciell talang för att roa yngre och äldre människor och jag tror att alla syskonbarn har H som idol. Med honom blir livet liksom aldrig tråkigt! Han gör också livet ljusare för otaliga gamlingar i familjens bekantskapskrets. Jag är säker på att han är en sjutusan till ambulansförare och vet att han var uppskattad som sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus då han jobbade där. Jag hoppas att H skriver en bok en dag, för är det någon som kan göra ord till vackra sagor så är det han. Han har en härlig flickvän som jag också är lite kär i. 🙂

Lillasyster K, 1992. K föddes tre år efter att jag hade flyttat hemifrån. Hon låg i en babylift alldeles nyfödd då jag tog examen från lärarhögskolan. Jag ska ärligen erkänna att jag var blixterarg på mina föräldrar då jag fick veta att mamma var gravid, men jag hoppas att mamma har förlåtit mig för det hemska sätt jag behandlade henne på under graviditeten. När K väl hade kommit blev jag alldeles kär i henne och det blir än idag de flesta som kommer i hennes väg. Som 12-åring bestämde hon sig för att bli psykolog och det är precis vad hon håller på att bli nu, trots alla olyckskorpar som har försökt sätta krokben för hennes drömmar. K är mer som en kusin än som en moster för mina barn. Världens bästa barnvakt!!!

Extrasyster J, 1975. J kom till vår familj som utbytesstudent från centrala Berlin samma år som K föddes i familjen. Wow, vilken skillnad att komma som ensambarn från en storstad till en storfamilj på landet utanför en inte speciellt stor stad! Hon gick i trean på gymnasiet och fick bättre slutbetyg från det året än många andra i hennes klass (och då var de svenskar och ett år äldre än vad hon var…). Otroligt allmänbildad och särskildbildad och bildad på alla håll och kanter! Konstnärlig på alla sätt och vis, men det är med kameran hon verkligen blir en riktigt konstnär. Träffade sin man på en segelbåt och älskar fortfarande att segla. Har en rolig man och en dotter som är supercool.

Hm, nu när jag har skrivit det här finns det naturligtvis en massa jag har glömt. Dessa minibeskrivningar står jag för, men mina syskon och föräldrar kanske skulle säga att de inte är hela bilden av dem. Jag får skriva till och skriva om någon annan gång. Klockan är ändå tio över midnatt nu när jag kommit så här långt. Hoppas att ni har haft kul då ni läst och att ni känner att ni har lärt känna mig lite bättre genom mina familjemedlemmar.

19 mar

Värsta Laleh-helgen.

Sedan i fredags har jag konstant lyssnat på, och trallat med i, Lalehs ”Some Die Young”. I går berättade mamma att lillasyrran skulle på Lalehkonsert i Umeå. I morse såg jag fantastiska bilder därifrån som sagda syster lagt upp på Fejan. Inte bara fick hon gå på konserten – hennes kompis hade också fixat så det blev mat med Laleh och bandet efteråt. Hur var hon då? Citat: rolig och fin och söt och trevlig. Mer framgång för sådana människor!

© Kajsa Håkansson

© Kajsa Håkansson

19 mar

Man ska hålla det man lovar.

Håller ni med om det? I går kväll lovade jag mig själv att gå runt Långsjön idag. Gissa hur sugen jag var då jag kom ner i köket och såg att det var en plusgrad ute? Gissa hur sugen jag var då jag fått iväg barnen till skolan och det hade börjat snöa också? Jag brukar hävda att det är viktigt att hålla det man lovar och kände att jag verkligen, verkligen måste komma igång med min träning igen, så jag tog mig ut. En timme senare var jag jätteglad över det! Det var riktigt skönt. Jag kände att jag verkligen är otränad, men vilken skillnad det är på att vara otränad och att ha noll syreupptagningsförmåga p g a järnbrist! Lite flås är ingen fara, det går över. Det är mycket värre att bli så där tung i benen och uppleva den oändliga trötthet man gör med järnbristen. Snart ska jag tillbaka till VC och ta nya prover för att se hur det ser ut så här efter tre månader med B12-tabletter och utfasning av järnpiller. Det ska bli väldigt spännande att se de nya resultaten.

Snöflingor är så vackra, också då man bara längtar efter sol och värme. Naturens under!

Det här är i alla fall bättre än isen som fortfarande ligger kvar i ”mitt” spår. Lite geggigt och blött kanske, men inte värre än att man kan kryssa sig igenom det värsta.

I lördags träffade jag fina J som blev mamma för sju veckor sedan. Hon ser ut som en tonåring i kroppen. Själv ser jag fortfarande, efter senaste förlossningen för elva år sedan, rätt nyförlöst ut. Tror ni de andra mammorna i gruppen tycker jag är konstig om jag anmäler mig till detta Mamma Bootcamp?! 😀

Lite is kvar på Långsjön, men den tål knappt att tittas på så porös som den är. Den här utsikten gör mig glad oavsett årstid.

Nypiffad glasskiosk? Kul att kluddrarna hållit sig ifrån ytterligare ”försköning”…

NO-läraren i mig längtade efter några elever att undervisa om gräsänder då jag träffade på de här skönheterna. Snart är det dags för duniga små andungar, något av det sötaste som finns! Jag står gärna ut med att kryssa mellan andbajset om jag bara får spana på andfamiljer in action.

Jag var så olydig att jag bröt mot denna uppmaning. Jag dumpade alla mina tråkigheter precis just här! Som tur är kan ingen se min last, så kanske slipper jag böter.

Alla ni som också är uppvuxna med Anslagstavlan – kommer ni håg ramsan för aktsamhet runt is? Vass, råk, brygga, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund, vindbrunn, eller hur var det?

Ha en skön vecka nu. Snön sägs blåsa bort under dagen och resten av veckan kan vi vänta oss tio grader och mer. I slutet av veckan verkar det till och med som att solen gör oss sällskap! Yihaa!

18 mar

Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!

I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?

Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.

I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)

Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.

16 mar

Jaaaa!

Ninni är i final i The Voice! Jag blir alldeles glad. Det skumma är att jag hennes fantastiska framträdande i kväll till trots sitter här och lyssnar på Laleh, om och om igen. ”Some die young”. Döden, döden, döden som allas vår fantastiska Astrid Lindgren skulle ha sagt. Det har av olika anledningar varit mycket döden i mina tankar de senaste veckorna. Lika bra att få det ur systemet.