Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.
”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.
Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.
Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?
Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.
Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.
Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.
Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…
Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)
Jag gillar verkligen att sova och vakna med kroppen synkad till vad som är morgon och kväll. Det är mig inte främmande att ta en tupplur, helst i 5-10 minuter efter lunch någon gång när kroppen håller på att jobba med matspjälkningen. När jag är sjuk sover jag vanligtvis jättemycket. Det känns som att kroppen har lättare att reparera sig om den får vara ifred. Jag vet i alla fall att jag igår kände livet i mig, så till den grad att jag gasade på från morgon till kväll med allt som stod på önskelistan. Kanske var det just gasandet som gjorde att jag imorse, trots en extra timmes sömn, inte vaknade förrän 6.40. Det låter kanske inte så sent, men i ”den gamla tiden” hade det varit en timme tidigare och vanlig uppstigningstid är någon gång mellan 6 och 6.30. Att vakna till varmt solljus har vi inte varit bortskämda med de senaste veckorna. Det var underbart! Hade det funnits utrymme hade en morgonpromenad varit på sin plats. Vintertiden kommer att innebära mörka, långa kvällar, men samtidigt är detta ”normalläge”. Det borde väl vara värt något.
För den som gillar att zooma finns det här möjlighet att kika lite närmare på vad detta är för någon märklig konstruktion. Vi vet ännu inte om den funkar, men sätter stort hopp till att detta kan bli en härlig vinterhalvårsbonus! Att mata småfåglar har blivit ett fint sätt att hjälpa till här hemma. Fåglarna får mat och vi får uppfyllas av fascination över dessa märkliga och vackra varelser. Alla som matar småfåglar får bannor av Anticimex – gnagarna lockas till fröresterna som samlas på marken nedanför matarstationerna. Det får vara så! Den här fågelmatarstationen är en julklapp från maken. Han har utgått från mått som släpper in de små och lämnar de större utanför. Bli inte sur, de större ska få sitt i päronträdet i bakgrunden där vi vanligtvis hänger upp fröer och frukt. Aldrig har väl en svepask använts på det här viset, eller vad tror du? Det ska upp en lite mindre svepask till, men den håller jag på att måla om i vitt istället för blått och rött. Konstruktionen är sinnrik! Jag älskar att fronten bara är att lyfta upp och ut. Det blir lätt att sopa ut, göra rent på botten och fylla på maten. Jag tror att vi, förutom den andra svepasken, också ska lyfta in lite grenar eller liknande för att göra ”buren” mer attraktiv. Nu återstår det bara att vänta på gästerna. Kommer det att bli hiss eller diss?
Gårdagen tillbringades inte helt oväntat i trädgårdslandet. Jag fyllde på bokashi, rensade ogräs och skördade selleri, persilja, gräslök, salvia, oregano och timjan för att göra örtsalt enligt Underbaraclaras recept. Helst hade jag velat ha rosmarin i, men hade glömt att jag satt in rosmarinbusken i köket i Bredavik. Det fick bli en lite annan touch än planerat. Italienskt luktar det ändå, både rosmarin och salvia används friskt i det italienska köket. Jag hämtade också in vitlök, för det tycker jag är gott. Vår selleri har vuxit på nu mot slutet och eftersom den tåler lite frost får den stå kvar i landet. Också bladpersiljan är gigantisk! Jag hoppas att den kommer tillbaka nästa år. Persilja är tvåårig, så det borde funka. Det beror dock på hur kall och blöt vintern blir. När jag grävde ner bokashin såg jag hur mycket daggmask som helst. Det bådar gott för framtiden! Jag tänker att trädgårdslandet blir liiiite bättre för varje år, i takt med att vi lär oss vad som funkar och inte.
Från grannhuset hör vi då och då hur det spikas. Brorsan kommer och bygger på sitt hus när det finns tid och ork. Jag älskar planlösningen, det här blir ett toppenhus! Undrar just vem som ska bo där. I veckan ska det tydligen byggas kakelugn. Vi hade inte flyttat tillbaka än då kakelugnarna i vårt hus sattes om, så jag ser fram emot att försöka vara en fluga på väggen och kolla hur kakel-Janne jobbar. Yrkesskicklighet är spännande att betrakta från utsidan.
Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.
Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.
För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.
Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.
Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.
När jag flyttade hemifrån fick jag ta med mig något hemifrån som jag tyckte extra mycket om. Jag valde den här tavlan som min mamma hade sytt. Den har följt med runt om i Sverige och i världen. Nu för tiden utgör den min utsikt från min arbetsplats och den gör mig faktiskt glad varje dag. Broderade tavlor är inte det mest hippa i inredningssammanhang, men jag bryr mig inte om det. Min svärfarfar bedömde mosters hus i Stockholmsförorten som ”scheissvornehm” (skitflott) då vi hade vår bröllopsmiddag där. Många ”äkta mattor”, stora broderade tavlor och oljemålningar av min morfar, för mig hemtrevligt och kärleksfullt. Det är kanske inte riktigt så det ser ut hemma hos oss, men man kan uppskatta något utan att vilja ha det.
Jag gillar hur man i min tavla ser hela året på en gång. En påminnelse om att allt har sin tid och sin betydelse. Årstider finns inte på alla platser i världen, men hos oss är de en viktig del av livet. För mig är våren drömmar, hopp, planering. Våren ger mig en chans att börja om, men inte från noll. Varje lärdom kan man bära med sig för att göra nödvändiga förändringar. Så tänker jag med odlingen, yrkeslivet och inte minst det här med att vara människa. De senaste åren har jag lärt mig så mycket som jag inte ens hade kunnat drömma om. Somligt har gjort riktigt ont. Vintern har varit lång, karg och kall. Sedan har våren kommit och livet har börjat spira igen. De där mörka perioderna har inte varit oviktiga i mitt liv. Jag har inte gillat någon av dem särskilt mycket, men de har format mig till någon som jag är mycket mer tillfreds med än den tjugofemåriga besserwissern jag en gång var. Och med det ska jag ut och så lite spenat.
Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)
Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.
Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.
Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!
Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.
Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.
Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!
Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.
När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.
Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.
Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!
Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.
Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.
På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?
”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!
Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?
Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)
När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.
Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.
Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!
