Ett år kan kännas som en minut och en evighet. Du saknas mig varje dag Kära Vän.
Idag får du lyssna på First Aid Kits nya och otroligt vackra sång My Silver Lining. Livet förändras och vi med det. Jag har insett att min lycka ligger i mina händer. Ibland är det bara så himla svårt att hitta guldkornen bland gruset.
Tills vi ses igen…
I kväll var jag och maken ute på date tillsammans med fem andra par. Vi åkte upp till Sundance, hyrde längdskidor och gav oss ut i spåret. Det var så isigt att jag inte sett maken till något liknande förut och spåret började med en backe som var brantare än någon backe jag behövt åka längdskidor i. Jag trillade i halva backen (liksom flera andra) och precis när jag tagit mig upp trillade jag igen. Min axel, i vilken jag hade en långdragen inflammation runt tiden då vi flyttade hit, fick spunk när jag allt för snabbt drog iväg armen för att dämpa fallet. Aj. Hm. Jag knatade upp för backen igen, lämnade de andra åt sitt öde och lät min tüska viking leda resten av flocken medan jag åkte upp och ner i en liten backe ovanför mördarbacken. Månen var otroligt vacker och jag kunde låtsas att jag var jätteproffsig då jag hjälpte andra längdskidare som tydligen aldrig hade åkt förut. Den här sporten är inte särskilt stor här i Amerikat…
När de andra tagit sig runt spåret några gånger och sinsemellan trillat femtioelva gånger var det dags att fortsätta kvällen på en pizzeria i Riverwoods, köpcentret som ligger här i närheten. Maken och jag delade på en bärpizza och det kan jag tala om var något av det godaste jag ätit på den här sidan fyrtio! Kolla här under Desserts – Berries & Cream. Jag tror jag måste kolla om någon räknat ut hur man ska laga den på egen hand.
Det är fortfarande helt ofattbart och så konstigt att veta att det just aldrig blir något mer, inte på det vis som det var.
Vissa saker måste man acceptera för att sedan gå vidare, men det är svårt! Hur kan man skratta och gråta över någonting samtidigt? Minnena försvinner inte. De finns kvar i de små rum som förberetts för dem. Lika viktigt som det är att komma ihåg det som varit är det att inte låsa in sig tillsammans med de där minnena. Det finns andra att ta hand om, andra som är här och nu, andra som litar på vägledning, vänskap och kärlek.
Du finns där fortfarande och du finns alltid inom mig. För det är jag tacksam. I evigheters evighet…
Jag läste någonstans att våren har kommit till Skåne. Inte vet jag om våren officiellt är här än, men det händer grejer i naturen nu. Snabbt. Jag saknar krokusar och snödroppar och tulpaner är ju bara att drömma om, men det finns annat att glädjas över. Som att de bruna träden börjar knoppas och att fåglarna kvittrar och att luften känns varmare när solens strålar når fram till nästippen.
I går tog K och jag en eftermiddagspromenad längs 800 S. Det är en ganska trafikerad väg, ungefär som att promenera längs Häradsvägen i Segeltorp en lat lördagsförmiddag. (En söndagseftermiddag där bjuder på en massa trafik från det shoppande folket som besökt IKEA och de andra shoppingtemplena i Kungens Kurva.) Trots trafiken gillar jag att gå där. Kolla får du se varför:
Alltså, nu kan jag inte mycket om hästar, men jag undrar om inte det här var en unghäst som precis blivit instängslad och blivit skodd. Den skuttade omkring som en kalv på grönbete. Fram och tillbaka, upp och ned. De andra hästarna gick tillsammans i två olika hagar, men den här stackaren såg inte ut att kunna samarbeta speciellt bra.
På kvällskvisten fortsatte vi vår söndagsdejt och åkte in till Salt Lake City för att hälsa på vår kompis Nathan Florence som satt och utövade sitt konstnärsskap tillsammans med andra konstnärer och ett jazzband som var riktigt duktiga. Begivenheten kallas Sketch Sunday. Jättemysig miljö för en söndagsmiddag med familjen. Tjejen i blå tröja satt modell med den äran och det lilla oljeporträttet blev klart på ca 1,5 h. Jättefint! Jag älskar Nathans teknik att måla på småmönstrat tyg. Visst är det läckert? Jag undrade hur han hade fått prinsessan Madeleine att stå modell för sig till den större tavlan, men han påstod att hon inte avslöjat att hon var prinsessa. 😉
SLC i nattljus. En liten stad, alldeles fyrkantig i sin uppbyggnad och därför lätt att hitta i, men väldigt trist. Amerikanernas städer är dessvärre ganska trista eftersom de inte har mycket av ”gammalt och nytt”, utan mer ”vi river ner det gamla och bygger nytt”. Synd!
Titta vad vi fick i brevlådan idag!
Jag är tacksam för C som är en vän som funnits med och för mig i nästan hela mitt liv. Vi är släkt i släkten, men det visste jag faktiskt inte förrän vi hade känt varandra i många år. Vi har åkt skolbuss otaliga mil tillsammans, ofta hopträngda tre på samma säte (C, jag och min kusin A). Vi har varit ”duktiga flickor” och pluggat hårt och förhört varandra på läxor och följt varandra i korridorerna på Rödebyskolan och varit oroliga över framtiden och fnissat väldigt mycket och ganska ofta. När vi bestämde oss för att välja olika gymnasielinjer delades våra vägar i några år. Vi slutade helt enkelt göra saker tillsammans lika ofta som innan. Som tur var blev vuxenlivet en slags skjuts in i umgängeslivet trots att vi bodde på olika håll.
Sann vänskap består och jag är så glad över att ha C och hennes familj i mitt liv. Hon är stark och smart. Kanske starkare och smartare än hon hade önskat då hon har behövt gå igenom saker som ingen skulle behöva uppleva. Att från åskådarplats ha följt två av de tre som jag skulle kalla mina närmaste vänner genom livet då de gått en väg som varit taggbeströdd och hal och eländig och ensam är ingenting som gjort mig gladare på något vis. Det har däremot gjort mig bättre på att vara tacksam över det som är fint i mitt liv. Till exempel att känna hur glad jag är över att ha någon som tar sig tid att fixa saffran för att överraska mig och min familj på andra sidan Atlanten. Tack C!
Ps: Jag kommer fortfarande ihåg våra vansinnesturer på sparken nedför backen i Tvingelshed och det susar lika mycket i magen nu som då. Wow! Jag kan bara konstatera att du har väldigt mycket mer mod i dig än jag. Tack för att du delat med dig!
Familjen jag kommer ifrån är stor och brokig. Genom åren har vi adopterat in lite extra folk. Ja, inte sådär på riktigt, utan för att vi har velat. Under mina tonår och efter att jag hade flyttat hemifrån hade vi flera utbytesstudenter i det Håkanssonska hushållet. Vi var ju ändå så många, så vad gjorde det för skillnad liksom? Den första i raden var D.
Det luktade alltid så gott i Ds rum och själva hon doftade också härligt! Inte tantparfymaktigt alltså, utan väldigt subtilt. D avslöjade tricket vad det led – om man sprayar sina kläder lätt med mist (inte parfym) när de är rena så får man den där effekten av att alltid bara lukta, tja, gott. D var också otroligt världsvan till skillnad från den mespotta jag var då. Hon hade redan varit utbytesstudent i Japan och det märktes att hon var van vid att ta hand om sig själv.
Hur som helst var det fantastiskt roligt att kunna träffas så här 25 år efter att det senast begav sig. Vissa saker ändras, annat består. Vi kunde konstatera att för de flesta blir livet faktiskt inte riktigt som man hade tänkt sig… Men tänk, livet fortsätter ändå! Att gräva ner sig i bitterhet hjälper ingen, eller hur?
När någon är så fantastisk så hon packar ihop ett paket med 1,4 kg lakrits till en (och ens familj) och skriver ett långt brev, ett riktigt, då är det lätt att fälla en lyckotår. Tack söta, fina S! Vi blev otroligt glada och alla är tacksamma över din generositet.
Jag skulle vilja presentera Russell Hancock. (I vanliga fall brukar jag inte skriva ut folks fulla namn här, men eftersom Russ är en ”kändis” så tycker jag det är okej.) Han har varit en god vän sedan jag och maken kom till Palo Alto i Kalifornien som nygifta. Russ och hans fru behövde någon som kunde passa deras barn i tre månader, vissa dagar, medan de hade en period då båda behövde jobba mycket. Jag hade inget arbetstillstånd och fick jobba utan lön så att ”nannygate” inte skulle upprepa sig för Russ-med-politiska-ambitioner, men det var roligt för mig att inte bara plugga JÖKen och Kulturella vad-det-nu-var-för-något. Om det inte hade varit för Hancocks kanske jag aldrig hade blivit så intresserad av fotografi, för när vi skulle flytta hem till Sverige igen kom de hem till mig och överlämnade en avskedsgåva, en Nikon systemkamera… (De hade frågat maken vad han trodde att jag verkligen skulle bli glad över att få, något som jag inte hade råd att köpa själv. Bra val, K!)
I går hade vi den stora glädjen att få träffa Russ, hans härliga fru och deras två (vid det här laget vuxna) yngsta barn då Russ och hans trio Saint Michael Trio spelade i Provo. Hela familjen följde med mig och vi njöt av en minnesvärd konsert med stycken komponerade av allt från Beethoven till en nutida, kanadensisk kompositör som skriver musik exklusivt för Saint Michael Trio. Musik får mig att må så bra! Nu har jag också upptäckt att BYU bjuder på många gratiskonserter, så jag ska se till att bli lite mer kulturell framöver.
Nattfrost på gräsmatta. Syn vid utträde ur hus för vidare transport via apostlahästarna i galopp, trav.
Morgonsol på träd och buskar i höstskrud. Ja, och blå himmel. Syn strax innan kräkkänslorna tog över och apostlahästarna darrade av utmattning
Jag fortsätter träna och nu har jag börjat orka ta ut mig själv ordentligt mot slutet av varje träningspass. (Den första månaden hade jag ju knappt ens ork att genomföra ett helt pass och när jag närmade mig slutet orkade jag knappt lyfta på fötterna!) Jag har nog gett upp tanken på att klara fem kilometer i sträck innan snön kommer, men jag är i alla fall ute och springer tre gånger i veckan. När jag tränade ”hemma” i spåret i Segeltorp sprang jag som längst en runda, alltså ca 2,5 km. Det innebär att jag snart är uppe i samma kapacitet som när jag var i riktigt bra form. Jag börjar känna att benen är lite piggare, men flåsar gör jag fortfarande.
Ett annat mål jag fortsätter jobba på är det där med förändringstemat. Jag jobbar på att göra småsaker för vänner och bekanta i min omgivning, sådant som kan underlätta eller göra någon glad. Jag mår bra av det och förhoppningsvis mår mottagarna ännu bättre. Jag säger som min mamma: tänk om jag hade mer pengar så jag kunde ge bort fler presenter! Haha. Vissa presenter får ges i form av tankar som flyger iväg genom världsalltet, andra får jag spara i väntan på rätt tillfälle. Vänskap är dessutom absolut inte bara att ge bort saker. Det handlar om att lyssna, visa förståelse, hjälpa med praktiska saker, tipsa om spännande artiklar, ta med någon till en fenomenal rea eller följa med ut på promenad. Vi människor har så olika behov.
Vad är det finaste någon har gjort för dig någon gång?
Ps: Den här gillar jag. Jag är stark och du kan nog höra mig ryta. Snart.
Ibland är livet nypa-sig-i-armen-bra. Det funkar också att riva sig om och om på hallonbuskar och dessutom är det lite roligare då man samtidigt får hallon plockade. Tack fina grannen N, en vän som återigen bekräftar det där att ålder inte spelar någon roll. Hon är äldre än mamma, har flyttat till USA från Ryssland via England och har upplevt mycket av det jag själv går och har gått igenom. Dessutom har hon humor och bjuder på sig själv, så att umgås med henne är helt enkelt trevligt och givande. Idag bjöd hon med mig och yngsta dottern till självplock av hallon. Sedan frosten och snön som kom i helgen låter ägarna alla plocka gratis bara för att rensa buskarna. Najs!
Grannarna till hallonbönderna föder upp djur med horn just för hornens skull. De tämjer också renar för att hyra ut dem till diverse spektakel i jultider (Dasher, Dancer, Prancer osv). Rådjurskiden som kom fram till oss var bara för söta! De tiggde hallon och lät så roligt att jag skrattade så magen hoppade.
Vi hittade många fler hallon än vi hade väntat oss, så det räckte inte bara till efterrättshallon, utan också till några påsar rårörd hallonsylt. Frysen börjar bli full av skördeglädje. Underbart!
Ps 1: Anja, getbilden är till dig. Varsågod!
Ps 2: Vi fick knipsa de sista, frostnupna blommorna innan vi åkte hem. Jag skojar inte. Deras blomsteråker hade precis samma blommor som blomhimlen på Sturkö! Nu känns det som att någon från Sturkö har varit och hälsat på. Finfint.
Ps 3: Min kompis lade upp den här på Facebook och jag blev förälskad. Alltså, Lisa Nilsson är alltid bra, men den här texten knöt till lite extra i hjärteroten. Jag hade helt missat att hon precis släppt ett nytt album, så i kväll har jag lyssnat på Lisa och undrat lite över hur hon kunde se in i vissa delar av mig.
