vänskap – Sida 2

06 jul

Gammal vänskap rostar aldrig.

Igår hade jag besök av några fina vänner från grundskoleåren. Vi började träffas en gång varje sommar då vi var mer utspridda för att kunna hålla kontakten. Nu är vi lite mer samlade igen, men det betyder ju inte att vi inte kan genomföra våra sommarträffar! De hade med sig både den ena och den andra trevligheten, bland annat denna vackra doftros. Den måste jag se till att få ner på något ställe där den kan få blomma ut! Jag har sett många lyckas plantera ut dessa krukrosor som egentligen mer är tänkta att funka som en hållbar ”bukett”. Mycket gödsel och skyddat läge kanske? Jag får googla lite.

Mina vänner kommer alla från familjer som har bedrivit jordbruk i något skede av livet och alla odlar lite till husbehov idag. Årets extrema torka har påverkat oss alla och min kusin (alltså, vi gick även tio år i samma klass) undrade hur jag orkade sätta nya fröer med den här hopplösa situationen. Tja, jag vet inte. Visst är det tråkigt att allt torkar bort, äts upp, drabbas av sjukdom eller bara inte växer som det ska, men jag VILL INTE GE UPP! Nu verkar det inte finnas mycket vatten kvar i brunnen som vi vattnar från, så jag får bära vattenkannan ner till landet för att åtminstone hålla de nysatta fröerna någorlunda fuktiga. Potatisbladmöglet har slagit ut tomaterna och potatisblasten, men potatisarna är ju fortfarande goda att äta. Nästa år blir det bara potatis. Besvikelsen över att förlora något man investerat så mycket tid och energi i känns just nu för stor… Dahliorna som slår ut ser medtagna ut och kronbladen får snabbt ätskador. Alla kreatur vill naturligtvis överleva och situationen är verkligen extrem, så det är ingen idé att bli upprörd. Skulle du fortsätta vattna och vårda eller skulle du ge upp?

08 maj

En sekund, en minut, en timme och en dag i taget.

När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…

Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.

I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.

I ljust minne bevarad

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet

06 jan

En dag i København.

För ett tag sedan pratade äldsta dottern ihop sig med sin moster och kusin. De bestämde sig för att den här veckan åka till London för att gå på Harry Potter-utställningen The Making of Harry Potter. Det visade sig att biljetterna var slutsålda och Londonresan blev därmed uppskjuten. Eftersom E börjar studera på måndag ville hon gärna hinna hitta på något roligt, så hon och jag bestämde oss för att resa till København lite hastigt och lustigt.

Köpenhamn är en trevlig stad. Gemytlig, ganska lätt att hitta i och ovanligt ”liten” för att vara en storstad. Egentligen ska man väl vara där längre än över dagen, men det blev rätt perfekt ändå. Nu för tiden är det lite tråkigt att man har tillgång till samma butiker i alla länder, men det kändes ändå på sin plats att besöka Søstrene Grene och Joe & The Juice. Vi var också inne på Illums Bolighus, en annan av mina danska favoriter. E och jag hittade förresten en ny favoritbutik: Arnold Busck Boghandel på Købmagergade. Det gjorde ingenting att de flesta böcker var på danska… Vilken inspirerande miljö! Jag vill så gärna att bokhandlarna ska överleva. De har det inte lätt och en efter en går under. Nog för att jag gillar Adlibris, men det finns inte mycket som går upp mot att stå och bläddra i nya böcker i en så inspirerande miljö!

En av dotterns stora intressen är att besöka vintagebutiker och second hand-affärer. Vi hittade flera sådana med mycket intressanta varor. Inne på Time’s Up hade vi lätt kunnat göra av med många tusenlappar om vi hade haft sådana att slänga oss med, men det var spännande nog att känna på läckra sidentyger, pälsar och Chanelkjolar från 70-talet. Så mycket snygga kläder det har producerats och burits genom tiderna! Det är ändå rätt trist att vi inte klär oss lite bättre överlag, hehe.

Det finaste minnet från den här resan, förutom att det var väldigt mysigt att få tillbringa en hel dag med dottern, var ändå att få träffa en av de vänner jag har känt längst i livet. S och jag blev brevvänner i sexan då våra fröknar började ett vänortsutbyte med våra klasser. Först skrev vi alla några brev till någon i den andra klassen och sedan åkte svenskarna till Hillerød på skolresa framåt vårkanten. Jag tror inte att någon av de andra klasskamraterna har kontakt med varandra, men S och jag har följt varandras öden och äventyr genom åren. Våra liv har utspelat sig ganska lika parallellt på varsin sida Öresund och det är alltid lika härligt att få träffa varandra! Tänk, så tacksam jag är för fröken Kerstin som gav mig den här vänskapen. Till dig som läser vill jag tipsa om Conditori La Glace. Varm choklad och Othellotårta! Hur gott som helst. (Tusen tack S, både för fikat och för att du tog dig tid att komma in till stan. Jag hoppas det inte dröjer tills vi träffas nästa gång!)

Att det var närmare -10° kallt och väldigt ruggigt idag gjorde faktiskt ingenting. Våra hjärtan värmdes av allt vi fick tillbaka av vår danska grannhuvudstad! Nästa gång åker vi dit när vi kan gå ner i den mysiga hamnen och njuta av sommarvärme. Leve Danmark! (Utropat av den danskälskande svensk jag är… Trots allt hade jag varit dansk om vi bara hade tagit oss tillbaka till 1658 då Blekinge fortfarande var en del av Østdanmark.)

07 dec

Fina du…

Jag tänker på dig ibland. Mer och mer sällan, men det blir visst så helt naturligt. Det är fyra år sedan R ringde och berättade varför du inte hade svarat på mina samtal och sms inför julfirandet i Utah. Du var en överlevare som hade slagits till marken så många gånger och tagit dig upp varje gång, men den här gången insåg jag att oddsen inte riktigt var till din fördel. Du tog med dig din kämpaglöd och din envishet in i döden och den inspirerar mig fortfarande. Tack för att du var ett så fint exempel!

Härom veckan var jag inne på Kappahl för att försöka hitta en röd detalj till klädseln inför adventskonserten med kören. Jag har aldrig gillat deras kläder, varken till mig eller barnen. Då jag snurrade runt där bland ställen kom jag ihåg att du alltid var så himla snyggt klädd och ofta då jag frågade var du hade köpt ett plagg kom det från just Kappahl. Du fick Kappahl att se ut som Chanel, gick i skyhöga klackar utan att stylta det allra minsta och hade det vackraste hår jag någonsin sett.

Jag har inte packat upp våra grejer än. Georg Jensen-ljusstaken får bli adventsljusstake nästa år igen, men det står både en amaryllis och en julstjärna i det kaotiska köket. Brorsan sa idag att vi bara är ca en vecka från att kunna använda alla ”finesser” på riktigt. Det hade varit så kul att visa Huset för dig och jag vet att du hade kunnat tipsa om både det ena och det andra som jag inte skulle komma på själv. Jag har kvar den fantastiska hissgardinen du sydde till S rum, den där med retrotyget som du blev så missnöjd med då du fick skarva det randiga tyget. Själv tyckte jag det blev supersnyggt och jag var väldigt tacksam över att ha en inredningssömmerska/Hemtexchef som kompis, men skämdes också över att jag inte fick betala. Gardinen passar inte nu, men jag ska fortsätta vårda den ömt. En vacker dag kanske någon i familjen får glädje av den!

Trots att vi var salt och peppar, blondin och brunett, smal och mullig, glam-mamma och mulle, Chanel och PO.P, Howardsoffa och kökssoffa, flygel och fiol, ja, du vet, så känner jag att du förstod mig på riktigt och jag visste alltid var jag hade dig. Jag är otroligt tacksam över att vara omgiven av fantastiska människor, men du saknas mig.

Idag hjälpte jag mamma skicka ett digitalt vykort, fast på riktigt. Man går in på postens hemsida (de heter Postnord nu förresten och håller byta ut alla gula postbilar mot blå), laddar upp ett fotografi, skriver in en hälsning och mottagarens adress, skriver in sina kortuppgifter och klickar på en knapp. Nästa dag ligger ett riktigt vykort i mottagarens brevlåda. Jättepraktiskt! Jag tänkte att det hade varit rätt kul att skicka ett sådant kort till dig, men det blev den här texten istället. Den skickar jag upp i världsalltet med en stor, varm kram och all min kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för din vänskap.

11 maj

In Memoriam.

För några dagar sedan var det åter dags för årsdagen av min fina väns bortgång. Eftersom vi flyttade till USA innan hon hade fått sitt canceråterfall och hon dog innan vi kom tillbaka för sommaren känns hon fortfarande så närvarande, precis som att jag skulle kunna träffa henne om vi bara inte bodde så långt ifrån varandra. I samband med den här dagen har jag varje år satt mig ner för att tänka över mitt eget liv lite. Hur det nu är har Vs död fått mig att uppskatta livet lite mer och att absolut inte ta det för givet.

I teorin önskar jag att det fanns val jag inte hade gjort och andra val som jag hade gjort istället för de jag gjorde. I praktiken har jag insett att vi är produkten av våra gener, vår miljö, våra omständigheter, slumpen och även beslut som inte tas av oss själva. Det innebär att mitt liv blir så mycket lättare att hantera om jag tar kommando över det jag kan påverka och släpper sådant som jag inte kan styra över. När det gäller det här är jag på ett helt annat ställe än jag var för några år sedan. Det har gjort mig mer positiv överlag. Då och då måste jag läsa och lyssna på ”pep talks” som drar igång min optimism och mitt hopp igen. Det fina är att det funkar!

Tack V! Jag är så tacksam över dig och det du gav mig. Minnet av vissa saker bleknar och annat blir mer framträdande. Tiden här är allt för dyrbar för att jag ska ta den för given. Jag önskar att det hade sjunkit in ännu tidigare, men är tacksam över att numera förstå detta på riktigt.

Mina välanvända Asics in all their glory. Min syrra gav mig något specialmedel som man kan tvätta textilskor med innan hon åkte hem till Skottland. Jag testade dem på mina trotjänare som blev lite geggiga under den senaste hajken. Jag älskar före- och efterbilder. De visar på hopp. Som människor har vi alltid valet att tvätta bort hajkleran som fastnar på oss då vi väljer vägar som slingriga går utanför de asfalterade, raka och väl utmärkta lederna. Dojorna funkar bra även om man inte gör dem rena, men leran sliter på skomaterialen och trillar ibland in i skorna och irriterar under fötterna och inne i strumporna. Ibland märker vi helt enkelt inte att en rengöring hade varit på sin plats hela tiden och i värsta fall hinner skorna bli missfärgade och ta annan skada efter beslutet att inte lägga ner fem till tio minuter på en skrubbtvätt på en gång, men vi kan fortfarande rädda dem!

Liknelsen med skorna handlar om dig, mig och alla andra. Vi har bara ett liv. Skor kan vi köpa nya om vi förstör dem. Livet behöver vi jobba lite mer med. Det är min fullkomliga övertygelse om att det aldrig är för sent att ta tag i saker och ting. Av någon anledning sätter vi flest käppar i hjulen för oss själva, så ibland krävs det rätt mycket jobb för att något ska hända. Idag önskar jag att du tar hand om dig själv en stund. Gör något som får dig att skratta och njuta av ditt liv. Det är du värd oavsett om du är lerig eller ej.

08 maj

Du finns alltid hos mig.

Så många tankar. Så väldigt många tankar.

Tacksamhet över allt jag har, allt som gör att jag kan upprätthålla något slags balans mellan det fysiska, mentala och andliga. Tacksamhet över sådant som jag tar för givet, tacksamhet över barmhärtighet. Tacksamhet över att jag får vara just här, just nu.

I morgon är det två år sedan min fina vän gick bort, alldeles för tidigt. Jag saknar henne. Jag saknar kombinationen av hennes egenskaper, jag saknar våra pratstunder, jag saknar själva henne. 22 april 2013 fick jag det sista meddelandet från henne. ”Jag är på Radiumhemmet. Behandling ca 5 dagar. Hemma till helgen. Möblera om. Kram” Efter det meddelandet pratade vi i telefon en gång, ett roligt och lättsamt samtal med mycket skratt. Tänk vilken välsignelse smärtstillande medel kan vara… Jag är tacksam över att få ha haft henne i mitt liv.

Till dig V och till dig som behöver. En av mina favoritsånger i en ny tappning med en grupp som håller till alldeles nästgårds med killar som vet hur man styr stämbanden – Homeward Bound – BYU Vocal Point med the All-American Boys Chorus.

In the quiet misty morning
When the moon has gone to bed,
When the sparrows stop their singing
And the sky is clear and red,
When the summer’s ceased its gleaming
When the corn is past its prime,
When adventure’s lost its meaning –
I’ll be homeward bound in time

Bind me not to the pasture
Chain me not to the plow
Set me free to find my calling
And I’ll return to you somehow

If you find it’s me you’re missing
If you’re hoping I’ll return,
To your thoughts I’ll soon be listening,
And in the road I’ll stop and turn
Then the wind will set me racing
As my journey nears its end
And the path I’ll be retracing
When I’m homeward bound again

Bind me not to the pasture
Chain me not to the plow
Set me free to find my calling
And I’ll return to you somehow

In the quiet misty morning
When the moon has gone to bed,
When the sparrows stop their singing
I’ll be homeward bound again.

Marta Keen

28 okt

Körkort! Gammalt krut förgås inte.

Nu är det över 25 år sedan jag tog körkort. Man kan tro att någon som kört bil så länge och så mycket som jag har skulle känna sig absolut tvärsäker vid en andra uppkörning, nödvändig för bilförsäkringen, men inte. Jag hade många fjärilar i magen i morse då jag gav mig av till Utah Driver License Division… Mannen som jag körde upp för sa inte ”Du kör som en kärring” som min svenska instruktör sa då det begav sig 1989. Han sa istället ”Europeans are really good drivers. Except for Italians.” Apropå att inte ha några förutfattade meningar och så där, hm. (Brasilianare borde över huvud taget inte få sätta sig bakom en ratt och indierna är inte mycket bättre. Allt enligt denna instruktör med många års erfarenhet.) Detta innebär att jag förvisso inte fick något prickfritt papper med mig hem, men det gick tillräckligt bra för att jag snart får en Utahlapp hem i brevlådan. Se där! Vissa saker lönar sig inte att skjuta upp.

I går träffade jag min gamla väninna från åttiotalets Karlskrona. Vi räknade ut att vi antagligen inte träffats sedan 1988 eller 1989, men vi har haft lite koll på varandra genom släkt och vänner. Återigen kunde jag konstatera att tiden går, somligt består och annat ändras aldrig.

Längst till vänster min bästa väninna här (även hon från Karlskrona), sedan jag och längst till höger min gamla tonårskompis.

10 okt

Lite tungt.

If you knew this was your last day on earth,
how would you want to spend it?

Om du visste att det här var din sista dag på jorden,
vad skulle du göra då?

På tisdag ska min fina vän göra en stor operation med förhoppningen att hennes cancer ska besegras. Hennes kropp är svag, men starkare än läkarna hade väntat sig för ett par månader sedan. Hon behöver alla böner och goda tankar hon kan få.

Idag skickar jag en extra tanke till dig också. Som en annan vän som har gått igenom något obeskrivligt hemskt de sista åren skrev:

My motto lately has been “life is hard but life is good.” Some days I have to remind myself this more than others. Life is hard … BUT … Life is good. We are all faced with heartache & trials in this life yet when we look at others we sometimes assume they have a perfect life. … I promise you are not alone in your heartache. May we all strive harder to listen to promptings, to serve each other, to bear each others burdens & to let go of judgement. Take the time to listen rather than talk.

14 maj

Som ett brev på posten.

Tack fantastiska L för lyxlakrits och ett sex sidor (Maskinskrivet!!!) långt brev! Jag blev både otroligt glad och rörd till tårar. Lakritsen är redan slut. Ja, alltså, jag delade faktiskt med mig till resten av familjen. Brevet kommer jag inte göra slut med. Det lägger jag i högen tillsammans med de överraskningar som droppat in då och då sedan vi flyttade hit.

Grannen kom med en bok, Infidel av Ayaan Hirsi Ali, som hon tyckte jag bara måste läsa. Den är otroligt spännande fastän jag inte hunnit läsa så långt. Jag vet inte vad som var bäst den där stunden i gröna soffan tidigare i kväll. Var det doften av liljekonvaljerna, den spännande boken eller lakritsen som är otroligt god och som jag varmt kan rekommendera? Lyckligtvis behöver jag inte välja. Det räcker att jag kan konstatera att det blev en stund som jag kan tänka tillbaka på med glädje. Hoppas att du också får en sådan stund idag.

13 maj

Om värme och liljekonvaljer.

Sedan vi kom hem från vår campingtur har värmen på nedervåningen inte funkat. Den händige elektroingenjören till make tog sonens elektronikset och lurade ut vad som var fel på värmepumpen. Det var många dolares till en fixare eller $18 (120 kr) för en liten del som kunde skickas efter som gällde. Vi gillar att hålla kostnaderna nere, så du kan ju gissa hur vi bestämde oss för att lösa problemet. Dessvärre råkade detta hända under en svinkall helg. Vi har haft frost i natt och under några nätter innan gick termometern ner till ca 2°C, så du kan ju gissa på ett ungefär hur varmt och skönt det varit här hemma. Hu! Idag kom mackapären på posten och i detta nu har temperaturen blivit mycket behaglig igen. Tänk vad lätt det är att ta saker för givna. Att man har tillräckligt med mat att äta. Att hälsan är okej. Att man har en säng att sova i. Ibland behöver jag ruskas om lite för att komma ihåg att vara tacksam. Idag blev jag påmind om att vara tacksam över att ha ett hem som skyddar mig från vädrets makter!

Min fina granne kom förbi med en bukett liljekonvaljer. Tänk så många härliga människor det finns i världen om man bara tar sig tid att lära känna dem! Idag kommer jag också ihåg att vara lite extra tacksam över vänskap och kärlek.

Jag hoppas för övrigt att du har det bra.