09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!

25 feb

Februarikvällar.

Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!

15 nov

Om att få saker gjorda.

Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.

Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.

Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.

Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!

Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!

Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!

Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.

03 nov

Ordning och reda i trädgårdslandet, del 2.

Det går framåt! Tack till makens kompis och kompanjon som ägnade nästan en hel dag åt att hjälpa till att få mer än hälften av lådorna på plats.

Jag förundrades över hur maken hotade med mig när jag inte var där. Ungefär som mina syskon pratar om mig till sina barn: ”Monna skulle verkligen inte bli glad om hon såg hur ni gräver i smörpaketet!” Kompisen fick höra att de måste göra om och göra bättre ”för annars blir inte Monica nöjd, och då…” Dottern beskriver sin uppväxt med mig som ”barsk, men samtidigt mer kärleksfull än de flesta”. Min kusin sa en gång ”Monna’s way, or the highway”. Ser du ett mönster? Jag gör det. Tydligt. Och hoppas att den där kärleksfulla sidan överväger allt det andra.

Den märkliga plätten är det provisoriska stället för några perenner som jag fick och tog tidigare i år. Jag var ju tvungen att sätta dem någonstans ”så länge”. Nu ser man inte längre rabarberrötterna och en och annan av växterna ser inte helt hundra ut, men allt verkar vara vid liv i alla fall.

Från dörren och rakt framåt är det tänkt att vi ska ha en pergola. Det kommer att bli så fint. Pergolan kan inte bli för kompakt eftersom solljuset behöver nå fram till lådorna på ”norrsidan” också. Det här blir så fint och jag är jätteglad över framstegen!

01 nov

Ordning och reda i trädgårdslandet.

Ingenjören har jordfräst upp hela trädgårdslandet (utom plättarna där perenner och purjolök får lov att stanna så länge behov finns) och byggt 16 odlingslådor. Det känns som ett mirakel, men sanningen är naturligtvis att han lade ner många timmars hårt arbete medan jag kunde göra något annat. Det finns mycket jobb kvar. Jorden ska jämnas ut och lådorna ska ner i marken på rätt ställe. Vi har en ritning att utgå ifrån, men verkligheten får bestämma. Funkar det att köra skottkärran överallt, till exempel? Eller ska vi sätta det kommande redskapsskjulet på ett annat ställe än planerat? Och visst finns det plats för några bärbuskar och kanske ett kryddland? Man får inte igång 16 lådor i en handvändning, men nog ska det här bli bra! Så skönt att möta vintern med siktet riktat mot vårens begivenheter.

Här är grunden. Varje låda ska grävas ner och det finns möjlighet att bygga upp till tre plankors höjd. Första året blir det kanske mest inrutad frilandsodling? Det är så roligt att det händer grejer här. Morgonen har jag ägnat åt att gå igenom fotografier från några år tillbaka och jag kan återigen konstatera att det har hänt så mycket här! Förra året vid den här tiden hade till exempel precis verandan blivit klar. Vilket lyft! Nu tar jag den lite för given. Pärlan har blivit ett extra lagerutrymme och jag tänker att det kan vara det och samtidigt vara ett smycke på riktigt. Dags att rensa upp lite, alltså!

25 okt

Tulpanfrossa?

Jag älskar tulpaner så till den milda grad att jag utmanat rådjur om och om och om igen. I Segeltorp grävde jag under blod, svett och tårar (På riktigt!) ut en speciell tulpanrabatt. Lördagsmorgonen jag kom ut och såg hela rabatten länsad på unga tulpaner har lagt sig som ett minne jag fortfarande ryser av. I Orem hade vi vid flera tillfällen över tio rådjur i trädgården samtidigt. De upptäckte inte alltid alla tulpaner, så några fick vi behålla genom åren. Sedan vi flyttade hit har TricoGarden till viss del hjälpt fram tulpanerna till sin fulla prakt, men visst har rådjuren gått vinnande ur striden här också. När så maken byggde in vårt trädgårdsland i somras bestämde jag mig för att aldrig sätta en tulpanlök utanför rådjursstängslet Ever Again. Jag köpte på mig ett gäng tulpanlökar i början på löksäsongen då jag kunde få dem till ett bra pris. (Snart kommer lökarna att säljas ut. Det är då jag brukar köpa, men oftast kan man inte välja färger då.) Det visade sig bli närmare 200 lökar allt som allt! Ska det va’ så ska det, liksom. 100 av lökarna låg i en mycket prisvärd mixlåda. De lökarna var lite mindre än specialarna som du ser här ovan.

Handskar, knäskydd, benmjöl och planteringsspade – idag var jag lite bättre förberedd än igår kväll då jag fick ner de första 60 lökarna. Det gick nu betydligt snabbare och dessutom var det mindre smärtsamt. Jag fick säkert inte med tillräckligt med benmjöl enligt proffsen, men bättre något än inget tänker jag.

Jag lade ut några i taget för att alltid spara sista raden som referens. Det kommer kanske att se jättemärkligt ut eftersom vissa av sorterna blommar med kanske en månads mellanrum, men det får vara så.

Sådär, ja! Hela ”sydvästra” hörnet i inhägnaden är nu tulpanland. Snyggast estetiskt hade så klart varit att göra en bågformad plantering, men nu tänkte jag bara praktiskt eftersom resten av landet kommer att utvecklas under tiden som tulpanerna växer under jord. Kanske kommer det här hörnet så småningom att bli ett kryddland eller liknande.

Två pumpor med en diameter på ca 15 cm blev det alltså i år. Jag ger inte upp och kommer att sätta pumpor nästa år också, men då kommer de att få MYCKET mer gödsel. De blev söta trots alla utmaningar.

Makens fabrik för odlingslådor funkar finfint. Det ska bli spännande att se om vår vision kan leda till något praktiskt hållbart! Som sagt, det här att vara planttant är ibland fantastiskt medan jag andra gånger bara vill ge upp. Det är tur att jag tar foton och skriver anteckningar! Verkligheten peppar mer än deppar, som tur är.

Ps: Jag hann också skörda de sista luktärterna! De räckte till två buketter med hjälp av lite kvistar från de sista födelsedagsblomstren. Härligt! Har också samlat in en massa fröer, men hur grobarhet och sådär funkar för dem har jag ingen aning om. Vi får väl se när jag testar till våren!

18 okt

Lördagsjobb i trädgården.

Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…

… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.

Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.

Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!

Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!

Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.

Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.

Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.

17 okt

Höstglöd.

Jag vet att jag kan bli lite tjatig om hösten, men visst är det vackert?! Idag skiner solen från en blå himmel, det är 9 grader varmt och det har slutat blåsa så hiskeligt. Underbart, helt enkelt. Dottern och jag ska göra en höstkrans, jag har en spännande bok att läsa och en smarrig frukt- och nötlimpa som jag säkert kan äta både till frukost, lunch och middag. Mer än så behöver jag inte för att njuta av livet.

Trädgårdslandet fortsätter erbjuda mat. Tomat, chili, aubergine (fast det finns inte många blad kvar på plantorna då bladmögel invaderade miniväxthuset), mangold, rödbetor, purjolök, jordärtskockor, fänkål. Mums! Själva trädgården är fortfarande ”hela havet stormar” och jag ser inte att det kommer att förändras innan nästa år. Det gör ingenting. Allt i sin tid!

För övrigt kan jag säga att julen närmar sig. Vi har en liten secondhandbutik några hundra meter härifrån. Vi var förbi och kollade vad som erbjöds nu när julen kommit dit också. Jag hittade många söta grejer, men höll mig lite i skinnet. Den vackra mässingsljusstaken tillverkades av Carl Hedberg i Näshult 1945. Jag ska rengöra den lite, men annars är den i jättefint skick. Det lilla lusseparet föll dottern för. Jag har rengjort dem och slagit in hennes första 20-årspresent, hehe. Paret är märkt med AS och efter lite detektivarbete tror jag att keramikern Arne Säfström står för dem. Småtomtarna är nostalgi för mig. Jag har redan en och blev så glad då jag hittade dem. De är kanske nyproduktion, det vet jag inte, men de är jättesöta.

Apropå jul har mammas novemberkaktus börjat slå ut idag och den ljuvligaste av mina sparade amaryllislökar står i full blom. Jag kan inte låta bli att pilla på de djupröda, sammetslena kronbladen och tycker det är okej att den blommar lite fel i tiden. Jag hade sparat fyra amaryllislökar, men två har helt enkelt torkat bort. Den fjärde står i kruka och har börjat leverera blad. Det blir kanske inte någon blomma för den i år, löken känns lite klen. Men jag ger inte upp!

25 sep

Skörd.

Igår var det dags att dra upp de sista morötterna och rödbetorna. Morötterna ligger i kylen. De är små och i vissa fall angripna och hamnade helt klart fel då de såddes i våras. Rödbetorna blev däremot fina. Jag har skurit av blasten och lagt dem tillsammans i en kartong i jordkällaren. De ska inte vara lika känsliga för värme, så förhoppningsvis kan vi äta alla själva och slippa se dem förfaras i förvaringen.

Det är helt klart höst nu och soltimmarna är få. Dessutom ska det bli regn hela den kommande veckan, så det är därför jag försökt få in det som är klart att skörda. Paprikorna växte ute i kruka och har tyvärr inte visat färg, så det får bli grön paprika i år. Det blev ett helt gäng i alla fall! Auberginerna i växthuset kom igång med blomningen lite för sent, eller växthuset kom hem till oss för sent rättare sagt, så de börjar inte bli färdiga förrän nu. De är små och varierar i färg. Så härliga! Dessvärre är det snart sagt omöjligt att veta om en aubergine är mogen, så härom dagen blev middagen en blandning av halleluja och urk. Det bästa är att halvera, skära köttet i rutor, hälla på olivolja och salta och peppra. 175° och 45 minuter ger ett härligt, gosigt resultat som är gott till allt möjligt. Den omogna (och hittills största) frukten var för besk för att äta. Vi får helt enkelt låta bli att stoppa i aubergine i någon mat, utan bara laga till för sig själv så här.

Jag ska försöka hitta chiliröran jag gjorde förra året. Den blev riktigt smarrig! Förvånande ändå att skörden blev så klen, men mest skyller jag på mördarsniglarna som hade hittat till oss i år. Nu när rådjuren är utestängda måste naturen ändå hävda sin rätt, eller hur? Vi fortsätter kämpa med och mot naturen. Jag tycker ändå att det är värt det!

14 aug

Skördetid.

Jag är så tacksam för vår yngsta dotter. Hon älskar att plocka bär, skörda grönsaker och hon njuter verkligen av naturen på många sätt. Igår drog hon på sig sin morfars gamla mc-polisoverall och gav sig på björnbärssnåret här på tomten. Hennes händer revs sönder alldeles, men nu ligger flera liter björnbär i frysen medan några liter väntar på att hitta hem till några som vi tror kan uppskatta dessa bär, men inte kan plocka själva.

Alla gillar inte björnbär. Färska tillhör de mina favoriter, efter att ha varit frysta gillar jag dem bäst tillsammans med annat eller i form av sylt eller marmelad. Färgen är så vacker! Det enda som är jobbigt är när fröerna sätter sig mellan tänderna och vägrar att röra på sig.

S har också plockat upp all löken som nu ligger på tork. Vi ska lägga dem i stenkällaren och hoppas att de håller bra så. Vissa förvarar grönsaker i sand. Kanske det vore ett alternativ? Mina syskon har tillgång till sand i Klackamåla, så helt svårt att skaffa borde det inte vara. Jag är så tacksam över att det trots allt blivit så mycket att stoppa undan i år. Får jag bara bukt med äckelsniglarna också kanske vi får åtminstone några chilifrukter (alltså, chili verkar vara mördarsniglarnas bästa godis…) och vi har även flera auberginer och paprikor på gång. Kan jag hoppas på att de får fortsätta växa i lugn och ro?