02 jun

Rundtur i trädgården.

Då jag letade efter några gamla foton blev jag påmind om denna tid i Orem för nio år sedan. Jag kan knappt fatta hur mycket som förändrats sedan vi bodde där. Någonstans trodde jag nog att vi skulle bli kvar där för alltid, men nu blev det inte så. Jag är mycket tacksam för det, somligt låter bättre i tanken än i verkligheten. Dessutom kan man aldrig förutspå framtiden och den tror jag blev bättre här i Sverige för alla våra barn. Jag är glad att ingen av dem hittade någon partner i USA, det hade genast komplicerat saker och ting. Jag är glad att brorsan hittade denna lilla pärla här på Sturkö och att vi kan utgå härifrån numera. Men ibland önskar jag att det hade varit lite lättare att släppa sådant som man saknar, vare sig det är något som man haft eller något som är svårt eller omöjligt att få. Och önska får man ju.

För övrigt börjar allt falla på plats i trädgården. I början av våren vill man hamna här. Maj är en lång rad av grejer som ”måste” göras för att man inte ska missa hela säsongen. När juni är här börjar ansträngningarna betala sig.

Myshörnan utanför verandan har tagit form. Pelargonerna kommer att ta tid på sig tills de blommar, men nu står de där de ska. Jag kan inte rensa bort penséerna, de trivs verkligen bra i zinkbaljan!
Växthuset vi köpte visade sig vara av urdålig kvalitet, men det har fyllt sin funktion och det är så skönt att kunna stå upprätt där inne!
Tomaterna är på plats och börjar ta sig efter omplanteringen. Kanske blir det egna godisar i år också!
Jag glömmer alltid bort de starkt doftande narcisserna vid gamla gödselstenen. Älskar det här ”stillebenet”.
Maken håller på och fixar till fula högar och gropar i gräsmattan. Känns härligt!
Kryddhjulet fortsätter växa fram. Det blir nog bra då det är klart.
Det enda som är kvar och ska ut är gurkor och pumpor, annars är alla lådor på gång. Alltid lika spännande att se vad som växer bäst, mindre spännande om något inte ens kommer upp.
Alla luktärterna har bundits upp på nätet runt trädgårdslandet. Nu återstår att se om de växer lika villigt som förra årets varianter! Och det var allt från planttanten för denna gången.
28 maj

Hej och hå.

Jag fick ett mejl som började ”Sköna maj eller Maj Gadd”. I cybervärlden möts jag av människor som talar om hur mycket de har att göra, hur stressade de är och hur ska det gå? I verkligheten är det faktiskt ganska likadant. Jag har svårt att tänka mig annat än att maj och december skulle visa sig lägga ett stresspåslag till både bönder, medel-Svenssons och kändisar. Även min kalender börjar kännas lite ”tung”, det finns inga lediga helger kvar fram till juli. Det låter ju superstressigt då jag skriver det, men sanningen är bara att mellan nu och då ligger bara en enda månad. Bara för att något står i kalendern betyder inte det att det bidrar till stress (beroende på vem man är). Däremot betyder det alltid, för mig åtminstone, att prioriteringar är på sin plats. En sak in, något annat ut.

Igår lade jag till exempel löjligt mycket tid på att städa bland alla mina plastkrukor. Jag insåg att jag hade varit dålig på att tvätta ur dem efter användning vilket har betytt att varje gång jag har behövt en kruka har det först varit aktuellt att tvätta ur den. Det har inneburit en mental ovilja till att vilja göra det, så detta ville jag nu göra något åt. Flera krukor var dessutom allt för trasiga för att fylla en funktion, så man kan säga att jag även ”plastbantade”. Jag inventerade även och bestämde mig för att göra kompletteringar då rabatt erbjuds på vissa produkter.

Det blev hög efter hög med torkande krukor och det kändes så tillfredställande att sortera efter storlek och se röran omvandlas till en trevlig ordning!

Det gör mig lycklig att mötas av blommande aklejor som kommit i fröform från min syster i Skottland. Det har tagit en stund att gå från frö till blomma! Nu står de i en gammal trälåda, men jag hoppas hitta ett soligt hörn i trädgården som blir ”Tinas trädgård”.

Igår var det svärfars födelsedag. Jag gick till graven och placerade skira hundkex i en vas. Han älskade blommor, svärfar. Blommor, egenodlade tomater, att pyssla med sådant som växer. Hans nät för klättrande växter får i år bli hjälpredor för våra sockerärter. Det känns fint tycker jag.

Årets luktärter är nu placerade längs det norra stängslet i trädgårdslandet. Vi har så mycket ogräs i jorden att jag valt att gräva ur ett dike och fylla på med ICA:s billiga ”kogödsel” (mest torv tror jag). Det ger luktisarna lite försprång innan allt det vilda tar över, men vid det laget kommer de att stå stadigt på egen hand. Jag hoppas det blir lika fint här i år som förra året! Luktärtsbuketterna gav så mycket glädje. Idag kommer min syrra ut till mig och vi ska pyssla lite med det ena och det andra. Jag hoppas även hinna rensa lite i lådorna – regnet har gett en rejäl skjuts till ALLT som växer under fiberdukarna. Tyvärr hjälpte inte kålnätet på den ena lådan, det sitter väl inte bra gissar jag. Alla de klena förplanterade kålplantorna är naggade i kanten, men det reder sig väl med det. Jag får väl göra om och göra bättre?

11 maj

Myrstackar och trasiga bilar.

Igår morse var det dags att få i palsternacksfröer i jorden. De hade legat i vatten över natten och jag såg inte fram emot det eftersom det är ett fasligt meck att få isär dem och få tillräckligt få på varje planteringsställe. Maken undrade om jag inte kunde göra egna såband, och visst kan man det. Det är bara att klippa lagom remsor av toapapper på hälften (på längden), dutta lite vetemjölslim på lagom avstånd och med sked och fingrar fösa ner 2-3 fröer på varje limklutt. När man är klar är det bara att vika över papper på längden för att fästa fröerna mellan papperslagren, och precis det gjorde jag därför. 360 cm toapapperssåband. Håller tummarna för att det funkar!

Här ligger allt redo för en eftermiddag i trädgårdslandet. Efter att ha gått från bara ett fåtal lådor har vi nu 16 stycken med jord som jag tror är ganska färdig överallt. Vi har ju jordförbättrat med hjälp av täckodling (gräsklipp), fermenterad häck som först hade körts genom kompostkvarnen, gammalt gödselströ från ladan och lite annat smått och gott. Jag märker att det är stor skillnad på jordkvaliteten i de olika lådorna, men vid det här laget kan jag inte längre utvärdera exakt vilken kombination som är den bästa. Tyvärr har myrorna börjat bygga bo i två av lådorna och det är ingen hit. Nej, jag får se hur jag kan avleda dem.

I de här krukorna har jag nu satt vinterkyndel, vinruta, anisisop, oregano, kryddtimjan och malört. De ska få växa till sig i de här krukorna för att sedan planteras ut i kryddhjulet till hösten. Jag hade gärna haft hjulet klart från början, men lite av charmen är ju definitivt att se vad man kan driva fram själv, eller om man kan ta avläggor, rotskott eller annat från andras odlingar. Jag älskar det här kryddhjulet! Det gör mig så glad. Jag är även mycket nöjd med allt krånglet runt att lägga sopsäcksplast under själva stenarna för att stoppa rotogräs växa upp mellan och runt stenarna.

Min syster skickar vackra bilder på prunkande blomster från Skottland. Visst har allt kommit igång här också, men just i trädgården prunkar bara Lilla Amsterdam, zinkbaljan med penséer och nog är krukorna med olika slags mynta på gång! Annars är det mest de här glada solarna som tar plats. Jag har ett hatkärleksförhållande till maskrosor, men kan man bli annat än glad av en promenad på mjukt gräs med maskroshobbar?

Jag var faktiskt helt slut i både kropp och knopp efter så många timmar i trädgården, men var så sugen på rabarberpaj och svängde därför ihop en smulpaj till kvällsfika. Rabarberplantorna har bara precis kommit igång, så jag fick fylla på med ett syrligt äpple för att få tillräckligt med frukt (själv tycker jag att smulet är supergott, men bara i kombination med det mjuka och sötsyrliga, ja, och så vaniljsås så klart). Alltså, detta var så gott. Även vår tonåring var imponerad. Hon kom hem sent (se nedan) och var lite sugen på något. M hade aldrig smakat rabarberpaj förut, men det blev omedelbar kärlek. Så pass att hon åt upp resten av pajen. Haha, maken hade säkert planerat för rabarberpajsfrukost, men nu får han nöja sig med vaniljsåsen.

21.45 stod jag i duschen och tonåringen ringde för att berätta att hon hade missat anslutningsbussen. Jag duschade klart och körde sedan upp till E22:an (hon fick ta nästa buss till den hållplatsen). Batterilampan på bilen började lysa och sedan började hela bilen långsamt koppla ner. Instrumentpanelen bleknade, helljuset slutade funka, vindrutetorkarna gick långsammare och långsammare… Några kilometer hemifrån fanns det ingen kräm kvar alls och jag placerade in oss i vägkanten med varningsblinkers så gott jag kunde. Jag var redan klädd i pyjamas då jag åkte iväg och maken mötte upp i liknande outfit. Kian kom åter till räddning! Det blev till att bogsera den ledsna Golfen, men vi andra var inte lika ledsna över detta äventyr. Tycker det var lite snällt ändå att han inte lade av på väg in till stan, vid något bråttomtillfälle eller liknande. Hoppas att det inte är något stort fel bara. Och så var det med den dagen.

09 maj

Lilla Amsterdam.

Våra vänner är i Amsterdam för att uppleva våren. Själv hinner jag inte åka någonstans, men uppehåller jag mig gärna nära Lilla Amsterdam där nu nästan alla lökarna visar färg. Mitt tulpanhjärta svämmar över och jag funderar på hur det skulle se ut om jag satte trehundra lökar till hösten, hehe… Jag utvärderar och tänker att jag ska göra en del förändringar nästa säsong. När allt är utblommat ska till exempel lökarna upp ur jorden. Mitt experiment som innebar att jag skulle förlita mig på att experterna hade fel och att just mina moderna lökar skulle komma upp och vara superfina år efter år slog bakut. Visst har jag fått mycket extra bladverk, men ytterst få blommor och allt har klen växt. Om man inte testar kan man inte lära sig så att det sätter sig! Dessutom ska jag utan pardon lägga en matsked benmjöl i varje planteringsgrop till hösten. Det blev sådan skillnad för de tulpaner som fick denna extra hjälp. Förra säsongen blandade jag alla lökar och satte dem lite hipp som happ. Denna satte jag alla av samma sort tillsammans. Rent färgmässigt gillar jag årets mer intensiva genomslag, men annars blir blomhavet mycket mer levande med det slumpmässiga planerandet.

Ännu en viktig skillnad var att jag i höstas köpte och fick ner lökarna i god tid. Det skulle man kunna tro skulle vara något bra, men faktum är att det blev skillnad på kvaliteten. Årets lökar köptes ju på Maxi och Blomsterlandet, medan förra årets var lyxsorter som köptes via nätet på utförsäljning sent på hösten. Jag har fler färger representerade i år, men det var bättre stuns i många av förra årets blomster. Problemet är att man inte har några garantier om hur länge jorden håller frosten stången och det går ju inte att sätta lökar efter att jorden har frusit. Men, men. Får jag därför göra en utvärderingslista ser den ut såhär:

  • gräva upp lökarna efter blomning
  • köpa lyxlökar på utförsäljning
  • benmjöl i varje planteringsgrop
  • hälla alla lökar i en låda och sätta dem slumpmässigt
  • ännu fler lökar
08 maj

Vårstädning i Bredavik och lite annat smått och gott.

Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.

Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.

Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)

Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.

Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.

Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.

Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.

Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.

20 apr

Varje dag mer att göra på denna lilla gård.

Den här tiden på året finns det listor att bocka av här hemma för alla som är förtjusta i sådana. Inte en lista, utan flera. Rabatter, trädgårdsland, kompost, eldningshögar, ladan, ätbart, perenner, ettåringar, träd, gödsling – alla vill ha sitt och det gäller att veta när man ska göra vad. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det kan vara värt att påminna mig. Om det här slutar vara roligt och bara känns som ett tvång är det dags att dra i handbromsen! Ingen ställer krav på att det ska vara på något särskilt sätt utom jag själv. Maken hjälper till med en del tyngre grejer, men annars är det här min grej. Jag har insett att jag måste märka upp växter på något mer hållbart sätt. Jag är nämligen urusel på att komma ihåg namn på de olika växterna. Varje gång jag får en ny bytta med innehåll tror jag att jag ska komma ihåg, men på våren är det inte alltid lätt att se vad som ens är ogräs och något som är helt fantastiskt.

Den här hasselörten har jag i alla fall koll på. Jag fick en liten bebis av min syster förra våren och satte den på en gång då den tar lång tid att etablera sig. Steg ett var att få den att överleva och det har jag ju lyckats med! Som du ser är det någon som tycker att den här plantan är delikat, för den ser mer än lovligt tilltufsad ut.

När hasselört väl känner att den hör hemma börjar den sprida ut sina vingar och blir en fantastiskt vacker marktäckare. (Bilden tagen från Blomsterlandets hemsida.) Kanske kommer den faktiskt att se ut så här om några år?

Sedan har vi Georgs ramslök. Även den har uppenbarligen överlevt, även om det varken blir pesto eller örtsmör av två blad. Jag hoppas ju att den ska känna sig hemma i det här hörnet och få lite bättre fart framöver.

I år satte jag spenat och sallat i landet lite tidigare än vanligt. Experimentet funkar bra än så länge! Jag har vattnat med en omgång rotguld och hoppas att vi snart får äta lyxig, hemodlad sallad.

Det här ser ju inte så roligt ut, men för mig är det guld. Det här är en schersmin från Bredavik som min syster rotat till mig. Jag fick ägna mycket tid förra året åt att gödsla och vattna för att få den att överleva och är så glad att se att den har tagit sig så bra! Tanken är att den så småningom ska växa till sig och täcka det fula röret, ett av många som vi har i vår trädgård. Brunnar, avlopp, vatten – vet inte vad allt är, men det går inte bara att trolla bort dem.

Det ser ut som att det mesta mår bra och växer som det ska. Nu dröjer det inte lång tid innan vi kan börja skörda av basilikan! Jag har fått alla amaryllisar att överleva. Nu är frågan om jag kan få dem att hämta exceptionellt mycket kraft inför vintern. Vet inte riktigt hur jag ska gödsla då jag hört olika bud, men det ska nog lösa sig.

Tolv sorters luktärter är satta i kruka enligt Cecilia Wingårds instruktioner, precis som vanligt. I år har jag bara använt fröer som legat i frysen (också enligt hennes tips), utom två sorter som jag köpte från Impecta då jag verkligen gillar de skira färgerna lite extra. Också i år kommer jag att sätta dem längs nätet i trädgårdslandet på den norra sidan som alltså är söderläge, men i år ska de få ännu mera gödsel att växa i. Luktärter vill ha mycket näring och ju fler blommor man plockar, desto mer generösa blir de.

Varje kruka står nu i en plastpåse, så alla sorter har fått personliga växthus. Om två veckor har de med all sannolikhet kommit upp och ska ut och härdas. Lika spännande att se hur effektivt det här växtsättet är! Förra året vågade jag toppa nästan alla plantor och resultatet blev så bra att jag vill göra samma sak i år. Lite senare, men mycket rikligare blomning.

Vår fina veranda ser återigen ut som en lagerlokal, men nu börjar det verkligen bli dags att göra plats för pelargonerna. De har nu haft tid att växa till sig riktigt ordentligt. Flera ska få lerkrukor, men den omplanteringen gör jag nog först i maj. Som du ser blommar Estelle helt fantastiskt fint, men jag undrar då om hon sedan har gjort sitt för säsongen? Bagittas Mårbacka är också fin.

Medan jag pysslat med finlir har maken lastat skräp på släp. Vi skulle kunna städa alla utrymmen i månader, men så orkar man inte hålla på. Det blir lite i taget, helt enkelt.

Gårdagens fynd blev en komplett teservis (Rörstrands Isolde), en fin Kosmos-temugg och lite kinesiska kaffekoppar som säkert var Elsa och Antons. Allt är uppdiskat och sorterat, nu gäller det att ta beslut om deras framtid. Vi har inte tillräckligt med plats för att förvara en massa grejer som inte används och jag gillar verkligen beslutet ”allt som står i skåpen ska användas, används det inte får det inte stå kvar”. Det förpliktigar ändå att hitta sådant som har varit en del av denna gård sedan lång tid tillbaka.

Ölbacken här var knappt igenkännbar innan rengöring. Åratal av spindelväv, damm och annat skräp i varenda hörn. Jag gav den en omgång och efter en halvtimmes skrubbande har den återfått en del av sin forna glans. En sådan här back får utan diskussion stanna kvar på gården. Mycket användbar i alla möjliga sammanhang.

Idag blir det kanske tid att ta hand om en del av de lite ”tjusigare” dahliorna. Dessa är ursprungligen farbror Sven-Eriks och ligger kvar i Bredavik där syrran ska sätta dem. I år hoppas jag kunna dela några av de jag köpt tidigare år och föröka dem lite. Vi får väl se skicket på dem då jag packar upp dem från sina tidningspapper. (Just Sven-Eriks dahlior är mycket tåliga och delar dessutom generöst med sig – jag är så glad att jag fick testa på dem och därmed falla för dessa härliga sommarblomster som ger så mycket glädje både inomhus och ute!)

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.

27 mar

En lördag utöver det vanliga.

Nu har det hänt igen. 350 nya besökare i bloggen igår pga #skonhetsoperationer gör ju att jag blir nyfiken! Hur kan ett fåtal inlägg utan något slags praktiska tips leda till så många besök? Snälla du som hittat hit med den taggen, ge mig lite lugn i själen…

Något som kanske inte gör mig lugn, men glad, är krukan med små glada, gula solar! Var på Jem & Fix i veckan och hittade snorbilliga små narcisser. De var säkert billiga p.g.a. någon dålig anledning, men där och då tog jag beslutet att strunta i det och köpa med mig ett gäng för att förgylla hemmet. Det funkade! Det gula gör mig glad. Formen på ”installationen” gör mig glad. Jag blir glad av att dessa blommor tyder på att det är vår. Dessutom visade sig sicksackbuske och påskliljor vara en ypperlig kombination. Om du tycker att tupparna och hönan där på fars bord är bleka stämmer det. Jag skulle rengöra två av dem för några år sedan och tvättade då bort färgen av misstag. Den tredje hittade jag i befintligt skick på loppis. Hur som helst blir jag glad av att möta det här i vardagsrummet.

Det här är ingen slutgiltig plan, men en fingervisning om hur jag bör planera landet i år. Några av potatislådorna kommer att få andra uppgifter, men enligt rotationsschemat är det såhär det bör se ut för att ge jorden de bästa förutsättningarna. Att skifta växtplats är väl beprövat, men det finns många som struntar i det och som ändå får god skörd. Jag blir så fixerad vid hur man BÖR göra att jag ibland glömmer att GOTT NOG är mycket bättre än INTE ALLS. Någons petighet med mängden kväve, rätt sorts tillsats, rätt tid, rätt förutsättningar gör att ingenting av det jag gör duger. Typ så. Men det stämmer ju inte! Vi har en härlig trädgård med vackra blommor och producerar mer mat än vi gör av med, kan inte det duga? Vår trädgård är mest en dröm i huvudet, men det som finns här är värt att vårda tills drömmen kan gå i uppfyllelse. Dessutom har drömmen sitt eget värde och behöver inte ens ha något med verkligheten att göra. Vi har alla olika förutsättningar och livet blir bra mycket bättre om vi släpper taget om andras förmågor och tar hand om oss själva. Jag blir bättre och bättre på att leva som jag lär, men i vissa situationer triggas jag och trillar dit på eget krokben. Det var skönt att få den här planen gjord igår. Jag rensade även upp i jordgubbslandet och tog hand om lådorna som gröngödslades förra året. Det är så spännande att se tulpanerna sticka upp i sitt hörn. Hurra!

Dagar som rymmer det bästa av två världar, både trädgårdsarbete och musik, måste väl vara de bästa? Åtminstone för mig. Igår var det dags för ”examen” efter en lång tids arbete med Steve Dobrogoszs Requiem. Vi sjöng även några kompositioner av Stig Lindberg och en Bön för Ukraina. Jag älskar verkligen att omges av musik, jag upplever den med hela min kropp och själ. Rent musikaliskt var det inte ”perfekt” igår, men det var ändå fantastiskt. I stunder kände jag hur jag nästan svävade, mest hade jag velat sluta sjunga och bara sväva fritt ibland alla toner. Då, när dirigent, orkester och sångare förenades i något som mest kan liknas med perfekt enhet, då var det rent underbart. Den känslan tar jag med mig då jag nu sammanfattar vecka 12. Det är även dags att fira min fina lillasyster i Skottland på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Snart får vi träffas igen! Som jag längtar.

27 feb

Solglitter i frostbiten vårvintervärld.

Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?

Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.

Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.

Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.

26 feb

Planttantsrapport no. 1 för 2022.

Nu drar jag igång! Chili och paprika är i jorden, om några veckor är det dags för tomater och lite annat smått och gott.

Varje år säger jag att jag ska ha färre tomat-, chili- och paprikaplantor än jag hade året innan, men det har ännu inte blivit så. Jag kommer säkert att ha för många plantor även i år. Det är svårt att göra sig av med friska plantor, men det är omöjligt att räkna ut precis hur många fröer som utvecklas till starka och friska plantor.

I ladan jobbar jag mig långsamt igenom städningen. Hacka, hugga, skyffla – ingen rast, ingen ro. Det kräver sitt för att inte ge upp!