20 sep

Tack Anja!

Stop all the clocks, cut off the telephone

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden
09 maj

Åtta år.

Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”

Tills vi möts igen…

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: vänner är vi.
Sällan vi talar, om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!

Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?

Ulla Hernborg
08 apr

Sorg.

Igår kväll väntade jag mig ett riktigt oväder. Eftermiddagen bjöd på ett otroligt himlaspel, åt ett håll sommarblå och åt ett annat stormlila. Jag hade möjlighet att ta två promenader och njöt verkligen av det vackra. Det är så lätt att sticka näsan i en bok, i telefonen, en stickning eller någon annan ”flykt”. Jag glömmer ofta att lyfta blicken, något som jag borde göra betydligt mer ofta (både bildligt och bokstavligt talat).

De senaste veckorna har jag haft samtal som öppnat upp nya vägar för mig. Jag fascineras över att jag kan sitta och prata med en god vän och plötsligt upptäcka en ny dimension av hen, eller av mig själv för den delen. Vännen som var här igår delar en viss typ av sorg med mig och vi har pratat mycket med varandra i flera år, både angående hennes och min sorg. När hon hade åkt hem funderade jag lite över hur min bildliga himmel numera väldigt sällan är stormlila, inte på det sätt som den var i flera år.

Det finns lite olika sorgteorier och vi kan konstatera att sorg ser otroligt olika ut för oss alla. Sorg är ingenting vi kan bocka av i rätt ordning. Den svänger fram och tillbaka och kan återkomma med kraft. Det vi delar är att vi så småningom bör hamna i något slags acceptans för att inte drunkna i sorgen. Mammas kusin berättade om hur mamman till en släkting som dog ung (han var hennes enda barn, nygift och hade precis blivit pappa då han dog pga sjukdom) tog fram hans porträtt varje gång någon kom på besök, grät och pratade om hur orättvist det var att han hade dött. Jag förminskar inte hennes sorg på något vis, men jag tänker att hennes liv kanske gett utrymme till mer gott om hennes sinne inte varit uppfyllt av denna förlust i resten av livet.

Sorg orsakas inte bara av förlusten av en familjemedlem. Några andra vanliga orsaker till sorg är då man förlorar ett jobb, ett husdjur, en vänskap, en dröm eller en kärleksrelation.

Förväntad sorg – Du vet att du kommer att lida en förlust i framtiden och börjar sörja att detta ska ske.
”Normal” eller allmän sorg – många upplever att sorgen kommer och går. Man kan se ut att fungera ”precis som vanligt” utifrån, sköter jobbet och andra åtaganden, men sorgen finns där 24/7.
Komplicerad sorg – Få sörjer med denna intensitet. Det finns inga ”vågor” i sorgen, utan den är intensiv och konstant. Kan leda till kvarvarande psykiska besvär om man inte får hjälp.
Försenad sorg – Många som upplever flera svåra livskriser samtidigt behöver skjuta upp sorgen för att känna att de mäktar med. Om man förlorar en familjemedlem samtidigt som man blir arbetslös, själv har hälsoproblem, eller kanske får ta ansvar för alla andras sorg samtidigt är det lätt hänt att man hamnar här. Sorgen kommer med full kraft även lång tid efter att förlusten har skett.
Hämmad sorg – Om man inte har den kognitiva förmågan att uttrycka sin sorg eller kanske ständigt måste dölja sin sorg för ex. sina barn kan den hämmade sorgen leda till ångest och depression. Sorgen behöver få utlopp.
Obehörig sorg – Sorg som andra kan tycka är oviktig, som då man förlorar ett husdjur, en vän, en fysisk förmåga eller liknande och inte får gehör för denna sorg.
Frånvarande sorg – Förnekar man att något har hänt behöver man inte må dåligt av det. En extremare form av hämmad sorg.
Kronisk sorg – Om du bl a råkar ut för flera stora förluster på kort tid och inte hinner bearbeta dem kan du hamna i kronisk sorg och depression om du inte får hjälp.

Jag hoppas att du som sörjer idag kan hitta något som fyller din själ med något vackert, om så bara för en liten stund. Släpp in ljuset, de härliga minnena, tacksamheten. Skäms inte över din sorg. Den finns där av en anledning. Jag hoppas dock att du tar hjälp om du känner att du inte mäktar med sorgen på egen hand.

18 dec

Mittemellan.

Igår dåsade jag in i sömnen, låg i ett lulligt lalaland och fick den där känslan av overklighet och att jag svävade ovanför sängen. Jag gillar den känslan mycket bättre än den då jag vaknar med ett ryck efter ett upplevt ”fall” precis innan jag somnar. Dagen var full av härlighet och sorg i en märklig blandning. Allt mellan att följa med en sörjande vän för att uträtta ärenden på stan till att vara med på en riktigt rolig Zoomavlutning med kören och fästa sista tråden i sockorna jag har stickat till vinnaren i Trettio Tacksamma Dagars utlottning.

Min svägerska frågade om min julkänsla fortfarande är ”svärtad” av att mamma dog mitt i adventstiden 2017. Vi hade begravning den 22/12 och vi barn firade sedan jul tillsammans i Bredavik med våra familjer. Det fick bli ett slags sammanfattning efter det märkligaste året i mannaminne. Barn i spänd förväntan, vuxna i absolut sorg, utmattning och lättnad. Det gick att ta på känslorna den där julaftonen. Men har detta svärtat min känsla för julen? Nej, faktiskt inte. Kanske för att julen var så otroligt viktig för mamma och hon njöt av allt som tillhör in i det sista.

Nu har jag två kära vänner som har förlorat sina nära den senaste veckan. Den ena chockartat oväntat, den andra efter lång tids svår sjukdom. Den surrealistiska situationen tillsammans med allt det praktiska som samtidigt ska fixas, nej, det är ingen situation som jag önskar någon. Finns det något jag hade velat kunna fixa är det att läka bort den närmaste månaden, men detta måste de gå igenom själva.

Dessa vackra stilleben har min syster gjort. Jag njuter av skönheten och påminns om hur viktigt det är att jag fyller mitt sinne med sådant som är vackert. Trädet tackar jag däremot vår skapare för, där är hon inte inblandad.

Jag tyckte så mycket om den här betraktelsen av Josefin Holmström. Den lyfter hur svår balansgången mellan sorg och glädje kan vara under julen. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver och tänker att du kanske också kan hämta tröst i den?

12 dec

Allt kan gå i tusen bitar.

Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig?
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn

05 dec

Tre år utan mamma.

Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.

Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.

20 maj

Det gör ont.

Det gör så ont, men jag kan inte gråta dina tårar
För det är din sorg och de tårarna ska läka dig
Det är dina minnen, din kärlek, dina besvikelser och ditt avgrundsdjupa hål
Varje minne ska sorteras in i rätt fack
Rensa, skänka, slänga eller spara
Varje ögonblick, ett liv
Dansen med dagarna som gått blir ömsom en tryckare, ömsom en frigörande stund i febrigt tempo
Det som var blir det som är
Livet blev din gåva, ditt arv
Och en dag har såret läkt

27 jan

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.