sommar – Sida 2

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

25 jun

Midsommarafton 2022.

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

24 jun

Rabarber och filosofiska utläggningar.

Våra vänner äter inte socker, eller åtminstone mycket lite, så rabarber har inte så stor plats i deras diet. De får dock enorma skördar varje år och delar gärna med sig. Vår rabarber håller fortfarande på att etablera sig, så jag tog tacksamt emot närmare tio kilo av denna smarriga grönsak. Tyvärr hade jag inte tid att ta vara på allt då vi fick gåvan, så igår var det verkligen dags. Steg ett var saft, den vackraste av dem alla. Den kommer kanske att få vara med på en och annan fest i sommar.

Maken undrade vad ”dansk rabarbermarmelad” är, men det var bara jag som hade skrivit slarvigt. Det blev en favorit i repris. Ibland är bloggen mycket bra att ha och den här gången var det receptet på fransk rabarbermarmelad som fiskades fram. Aroniamarmeladen från förra året är en stor favorit, men den här kommer inte långt efter.

Förutom fix med rabarber ägnades eftermiddagen åt att baka matpajer och tårtbottnar inför dagens midsommarfirande i Bredavik. Vanan trogen drog jag fram Sju sorters kakor för att baka en stor ”vanlig” och en lite mindre glutenfri Pinocciotårta/Glömmingetårta/midsommartårta. Maken skickades till ICA för att köpa jordgubbar och kom tillbaka med de tre snålast tilltagna litrarna jag har sett sedan mina egna jordgubbsplockardagar. Priset vill jag inte klaga på trots att de gick på 60 kr/liter, jag vill hoppas att både odlare och plockare får det de är värda efter allt hårt arbete som krävs. Våra egna jordgubbar har precis börjat rodna. De är jättegoda, men jag gissar på en skörd på kanske tre bär idag och det räcker inte riktigt till två tårtor.

Efter att ha krupit ner i sängen helt slut somnade jag som en stock, men har sovit oroligt. Eftersom jag laddat batterierna till kameran inför dagen tog jag mig ut för en fotorunda när ljuset började ge sig tillkänna. Världen är så vacker precis i gryningen, åtminstone en vacker dag som den här!

Här i Sverige är vi ändå bra bortskämda som slipper oroa oss allt för mycket för vårt dagliga bröd och resten av födan. Eller, vi har sluppit vara oroliga. Det känns ändå lite skakigt, precis som jag skrev om häromdagen. ”Vi behöver mer av…” Vi behöver mer kraft av alla de slag enligt energiministern, men varifrån den här kraften ska komma förklaras ungefär lika lulligt som när ”stockholmare” ska berätta varifrån mat kommer. (Japp, jag använder här stockholmare som skällsord, men jag har ju egentligen ingenting emot folk som bor i huvudstaden i sig.)

Självhushållning kräver kunskap och planering och det gäller att öva för att bli bättre. Ett misslyckande ett år kan leda till framgång nästa. Somligt ligger nedärvt i oss, annan kunskap har vi en plikt att föra vidare för att inte förlora den. Jag beskådar spindelns konstverk och funderar på vilka superkrafter jag har i mig, vad jag kan dra fram ur rockärmen om jag måste för att överleva. Rabarbermarmelad känns ju inte direkt gångbart i en nödsituation och jag har varit dålig på att uppdatera mig på naturens mer okända delikatesser. Jaja, det löser sig nog. Idag ska vi fira midsommar och ha det trevligt i ett helt fantastiskt sommarväder! Solskyddsfaktor på, hälsar storasyster. Ha en fin midsommarafton!

21 jun

Lämna över till fefen…

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.

14 jun

Nya tider.

Sista frukosten med gänget fick bli en brunch, alltså något mellan frukost och lunch. M brukar sällan äta frukost, men det här konceptet gillar hon! Det är något särskilt med att sitta i lugn och ro medan man äter av buffén av smått och gott. Vi gick igenom lite roliga minnen och förhoppningar inför framtiden och vi har bestämt att vi absolut inte har sett varandra för sista gången. Jag känner ingen tvekan om att den här tjejen kommer tillbaka. Hon har redan sina ögon på Lunds universitet, men först ska hon bli klar med sin Abitur.

Det tog en stund innan vi var klara med att få ner all M:s packning. Här var inte allt ens med! Det saknas både resväska, IKEA-kasse, bas och förstärkare. Ja, och godisförrådet så klart. När hennes pappa kom in i hallen utbrast han: ”Men Gott! Alles M:s?!” Redan när jag hämtade M hos hennes förra värdfamilj började jag fundera över hur det skulle gå att få in allt det här i en ”vanlig” bil. Vår KIA är ju en exceptionellt bra packbil som det går att fälla de bakersta sätena på och därmed fixa ett jättestort bagage. Hur som helst. Jag behövde inte oroa mig.

Det visade sig nämligen att pappa O är tetrisingenjör, precis som maken. Min packspecialist behövde inte bli frustrerad, utan kunde nöjt konstatera att han hade mött sin jämlike. Dessa två fixare fick till ett 3D-pussel som till och med hade kunnat ge plats till minst en påse till. M skulle lämnas hos en kompis i stan tillsammans med en av resväskorna och bas + förstärkare skulle lämnas hos värdbrorsan, så det blev bara lite trångt i en halvtimme. Nu fortsätter M:s Sverigeäventyr med vänner i två veckor till medan mamma, pappa och bror väntar hemma i Hannover. Jag grät bara två gånger, så jag är nöjd. Vi har verkligen haft några roliga månader tillsammans! Kaos kan leda till utveckling och möjligheter, något som är viktigt att påminna sig om då allt känns jobbigt.

Nu har vi ett tyst hus med en nedmonterad diskmaskin (brorsans fix hjälpte bara temporärt, maken har hittat en packning som måste bytas ut för att läckaget ska upphöra) och ett tomt tonårsrum som åter kan bli syrum. När M flyttade in var hela rummet proppfullt av olika grejer, allt från pelargoner som precis hade väckts till liv och försådder till en jättekartong med lillastesyrrans bröllopspresenter och en massa annat smått och gott. Nu kan jag rensa upp lite bakom kläderna i min garderob. Vi har definitivt sparat onödiga grejer som inte behöver vara där. Extra sängkläder, tyger, textilier, sytillbehör och vinterkläder får vara kvar – resten ska upp på vinden i ladan. Jag undrar fortfarande hur det ständigt finns grejer att rensa ut. Balansen mellan spara och rensa är hårfin, men jag önskar alltid lite mer luft och utrymme!

Kvällarna är nu långa och ljusa. Ikväll kommer vi att få uppleva supermåne, månen befinner sig alltså närmast jorden i sin bana samtidigt som den är helt upplyst av solen (fullmåne). Månen upplevs som mycket större än vanligt, särskilt då den går upp. Igår såg det ut såhär från vårt sovrumsfönster. Trösterikt! Telefonkamerans dåliga upplösning ger ju inte upplevelsen rättvisa, men det var verkligen vackert. Ikväll blir det ännu bättre! Hoppas att du tar dig tid att säga hej till supermånen.

Det här blir Mammas födelsedagspresent, en av hennes favoritpsalmer. Åren går, det fina består. Hurra!!! Hon hade gillat kyrkklockorna som ringde klockan åtta för att signalera skolavslutning. Jag ska gå ner till graven en runda och sätta lite fina ängsblommor, något som hon också tyckte så mycket om. Min fine svåger fyller också år. Fin dag alltså!

11 jun

Sjung om studenten och hens hopp ut i livet!

Vilken härlig dag det blev igår! Vi har fixat och trixat med kalasförberedelser på alla håll och kanter och nu var det dags. Vädrets makter stod oss bi och jag är så glad att studenterna fick så fina dagar här nere i Karlskrona. Vår extradotter fick uppleva svensk student på nära håll eftersom hon sjunger i skolkören. ”Om jag skulle ta studenten i Sverige skulle det vara superklassiskt med allt: skylt, ballonger, champagnefrukost, sång, vit klänning och flaket. Men jag undrar varför så många kommer till avslutningen jättefulla, det hade jag inte gjort. Den dagen vill man ju komma ihåg.”

I Bredavik hade brorsan klippt gräset på bästa sätt, så prästkragarna också fick utrymme. Så vackert! Syrran var dekorationsansvarig, så det var estetiskt tilltalande trots inlånade bord och stolar från alla möjliga håll och kanter. Det var fullt av folk som kommit för att fira studenten som varit extrason i min brors familj det senaste året. Spansk musik i högtalarna och svensk studentbuffé på tallrikarna. Min svägerska och syster hade bakat och fixat kakor och tårtor som var så fina!

Den nybakade studenten hade hittat en gammal realskolemössa på second hand. Charmigt! Jag missade att ta kort med resten av allt krimskrams han hade fått runt halsen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det skavde i nacken den där studentdagen för väldigt länge sedan. Vilken glädje! Ja, inte själva skavet, men känslan av att åtminstone vara färdig med gymnasiet.

När första studentens fest var i rullning åkte jag och maken vidare till min kompis dotter och hennes kalas. Också på Knösö var vädret perfekt och vi kunde sitta nere vid vattnet och njuta av kvällssolen. Så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Jag gillar verkligen att hänga med personer som har funnits i mitt liv jämt med jämna mellanrum! Även här var maten smarrig och tårtan var ännu godare. Jag tror att det här är receptet.

Du kan tro att vi också passade på att gosa med kattungarna som nu börjar ta sig runt med lite mindre skakiga ben. De är så söta så jag inte vet vad… Mjuka och gosiga pälsbollar med högsta nivå av underhållningsvärde. Alla vuxna som tittar på dem med fånigt lyckliga miner, det är så charmigt! Och nu är det bara en studentfest kvar, imorgon faktiskt, men innan dess ska vi hinna lära känna vår extradotters familj från Tyskland som nu är här för att hämta hennes grejer och skriva ut henne ur utbytesprogrammet (ta över föräldraansvaret) medan tjejen stannar kvar i Sverige i ett par veckor till. Hoppas din helg blir fin!

09 jun

En sak i taget.

Medan det ”vanliga” livet kräver listor för att inte glömma något viktigt, och sådana där körscheman som mina musiklärarkollegor på Segeltorpsskolan var så duktiga på, rullar livet i trädgården på. Jag har rensat det mesta nödvändiga, så det som ska växa har fått lite utrymme trots att det är för tidigt att lägga på gräs mellan raderna i odlingslådorna. Min täckodlingsteknik har visat sig vara relativt framgångsrik trots att vi har så mycket sniglar. Jag inbillar mig att de där snigelpelletsen hjälper i alla fall. På baksidan har det som för några år sedan var en fin vallmo i gräsmattan blivit till ett helt vallmofält. Ja, eller fält och fält, allt är väl relativt. Men är tulpanlandet i trädgårdslandet Lilla Amsterdam så kan det här få vara Lilla vallmofältet. Än så länge har jag hängt med i vattnandet och det verkar som att både tomater, växthusinnevånarna, grönsakerna och ettårsblommorna åtminstone mår okej. Jag tycker att det verkar som att det blir skillnad då jag vattnar med EM Aktiv, tipset från min svägerska. Guldvatten funkar väl också, liksom att helt enkelt preppa med riktigt bra, bränd gödsel. Två av dahliorna har inte kommit upp. Ingen av dem var i särskilt gott skick efter vintern, men nog tyckte jag att det fanns lite liv kvar i dem? Får kanske gräva upp och prova att sätta i kruka istället. Eller så är det bara så att dessa vänner har sagt tack och hej för sig.

07 jun

Pingsthelgen i backspegeln.

Tysklandsbesök, Söderåsens nationalpark, musikmässa, nationaldagsfirande – de senaste dagarna har det helt enkelt varit fullt upp på alla håll och kanter! Nu ligger gästernas sängkläder i tvättrummet, men i hjärnan snurrar tyskglosor fortfarande runt i hundra kilometer i timmen.

Igår såg det ut såhär vid stenladan. Irisarna har börjat slå ut och den kommande veckan vet jag att jag kommer att hänga där rätt ofta. Så vackert!

För alla som bor i närheten av Söderåsens nationalpark är det här tiden då ett besök är extra njutbart. Bokskogen är magisk, fåglarna kvittrar i högan sky och det är lätt att tänka sig att tolkningen av paradis är ganska lik det som utspelar sig just där.

Den fantastiskt fina lilla svanfamiljen fick mig att undra över hur ”den fula ankungen” kom till. Svanungar är nämligen fullkomliga, helt underbara! Små mjuka dunbollar som svävar omkring på vattenytan medan de lär sig hantera livet under sina föräldrars omtanke.

Nej, det går inte att fånga det vackra ljus som silar ner genom de ljusgröna boklöven, men kanske kan du tänka dig hur det ser ut?

Medan jag och extradottern tog lite mer tid på oss passade maken på att ta sig upp för en av ”trollbackarna”. Ser du honom?

Maken talar inte gärna tyska av någon anledning (han kan ju till skillnad från jag, men jag envisas ändå), men här kom han inte undan. Extrasyskonbarnen talar nämligen inte svenska. Storasyster älskade pysselrummet (det gjorde förvisso lillebror också), men lillebror tyckte det var extra roligt att hjälpa till i trädgården. Han klippte gräs och grävde för fullt i…

… den här högen som har legat och väntat på att tas omhand i nästan två år. När det här fotot togs skulle jag vilja påstå att två tredjedelar var bortarbetade och hjälparbetaren hade ännu inte kommit till undsättning.

Så här ser det ut nu! Jag kan knappast tro att det är sant. Anledningen till att det blev en hög från början var att det stod en rönnsumak här som skickade mängder av rotskott. Trädet var inte särskilt fint till att börja med och då det också bidrog till irritation pga rotskotten fick det inte längre vara kvar. Då vi fick hjälp att gräva ut för den nya grusgången passade grävmaskinisten också på att hjälpa till att gräva bort roten och det andra runt omkring. Eller var det brorsan som tog den med lilla bobcat:en? Tänk att jag inte ens kommer ihåg längre. Det känns så bra att ha den här utsikten från sovrumsfönstret och ännu bättre blir det kanske växer både gräs och ett fruktträd av något slag här.

Nationaldagen tillbringade jag och syrran på Bottnansmåla gård, min gamla klasskompis föräldrahem. Klasskompisens storasyster har tagit över skötseln av gården och gör det med den äran. Det var så roligt att hälsa på och se allt som har hänt! Bo på lantgård, trädgårdsodling, hjortar och gårdsförsäljning – full rulle. När vi åkte genom byn där vi växte upp var det inte lika roligt. Det såg väldigt skabbigt och nedgånget ut, inte alls charmigt. Kanske är det för att sommaren inte riktigt kommit igång och folk inte har haft tid, men det var lite tråkigt att se.

Baksidan på Strömsbergs skola där jag och alla mina syskon gick våra första skolår – det fanns alltid minst en Håkansson som elev från 1977 fram till början på 2000-talet. Jag har många fina minnen härifrån, även om just detta foto kanske inte gör stället rättvisa.

Imorse blev det mysfrukost innan gästerna begav sig hem till Berlin. Det är ändå rätt häftigt att de kan äta frukost på Sturkö och sedan somna i sina egna sängar till kvällen! Nu har vi en mycket intensiv vecka fram till början på nästa vecka då vår extradotter flyttar och alla studentuppvaktningar och avslutningar har klarats av. Gasa på in i sommarlovet!

01 jun

1 juni 2022.

Idag går vi in i den riktiga sommaren. Första juni. Syrenerna doftar och vallmorna är lika flyktiga som sommarvindarna. Fåglarna fyller fortfarande luftrummet och det doftar så gott. Mina Birkenstock börjar bli ingångna, men ännu syns inte märkena av dem då jag går barfota. Jocke Berg fortsätter glömma, själv går jag in för att skapa nya minnen. I sommarrummet behövs inte nostalgin.

05 feb

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!