24 jan

Om att känna historiens vingslag.

Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.

Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.

När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?

23_1

28 nov

Thanksgiving 2014.

I år bjöds vi återigen hem till min kusin och hennes familj för att fira tacksägelsedagen. Min morbror, moster och två kusiner till (den ena med sambo och dotter) kom också dit, så det blev familjärt, lite trångt, väldigt trevligt och massor av god mat. Det var precis som det ska vara vid en riktig Forsmansträff med andra ord!

27_7

K hade fått i uppdrag att göra potatismoset och jag skulle göra frallor. Ks potatismos är alltid hur gott som helst och det var det idag också. Jag testade att göra gifflar med inrullade små papperslappar där det stod trevliga saker som man kan vara tacksam över dagen till ära. Det var jag och äldsta dottern som hade skrivit ner orden, så det kan tänkas att fokus låg på sådant som vi gillar. 😉

27_6

Vad hade vi valt till våra ”lyckokakorsfrallor”? Choklad, brasor, god mat, kärlek, familj, musik, lagom mycket pengar och 25 andra saker. Kul idé som jag hade sett på Pinterest och som funkade bra, fast vi fick varna alla för att inte bara hugga in på brödet utan att dissekera det först.

27_2

Själva middagen då? Jodå, allt fanns som skulle vara där. Min mosters stuffing är hur god som helst (ungefär mitt recept med smör, lök, selleri, vitt bröd och salvia som huvudingredienser, men hon hade också äpple i vilket gjorde det hela lite saftigare), kalkon är kalkon, såsen var god, salladen som kusinens sambo hade gjort var supersmarrig och jag skulle kunna tänka mig att äta den varje dag (spenat, granatäppelkärnor, kanderade pecannötter, smulad fetaost och lite annat som jag inte kommer ihåg just nu, ja, och så en dressing med vallmofrö), min kusin hade gjort sin specialjellosallad med hallon och söt grädde (den är vår familjs favorit) och så fanns det så klart pumpapaj och godis och annat som jag säkert glömt. Phu!

27_4

27_5

Efter en sådan ätfest var det skönt att bara sitta och prata, spela spel, leka med de roliga barnen och försöka att inte tänka på hur ont magen gjorde… Hur ser kalkonkoma ut? Ungefär så här:

27_1

27_3

04 mar

Om familjeband.

Jag är så glad över min familj. Jag är glad över att våra barn längtar till sommaren då de får hänga med nästan alla sina kusiner, både de som bor i och runt Karlskrona och de som kommer tillresande. (Vi önskar att andra sidan jorden inte låg fullt så långt bort bara…)

Jag vet att blod inte alltid är tjockare än vatten. Ibland händer saker som man kanske inte kan styra som man hade tänkt sig. Människor tänker inte likadant och pratar man förbi varandra kan det bli missförstånd som leder till infekterade sår.

Idag skickade min fina vän ett utdrag ur en bok som hon just nu läser. Hon förstår mig väl och vet hur jag känner i den här frågan. Jag kommer ihåg när vi pratade om familj och släkt någon gång i gymnasiet och jag sa att jag nog kommer från världens tokigaste släkt och att man skulle kunna skriva en bästsäljande roman om allt som hänt. Hon sa helt lugnt att det trodde hon visst inte. Ja, att just min släkt är tokigast i världen alltså. Det var nog första gången jag riktigt pratade med någon annan om det där med släktingar och blodsband och familjer och första gången jag började förstå att vi alla har spännande livsöden som vävs samman till brokiga broderier. Det är bara det att man inte riktigt pratar om sådant till vardags med vänner och bekanta.

3_6

Våra barn börjar komma i den åldern då de får reda på vad som har hänt just i deras släkt, både det roliga och spännande och det som är tungt. Jag och maken försöker ge dem en objektiv bild av historien, även om det naturligtvis är svårt. Jag uppskattar verkligen de böcker som min morfars syster skrev om sin familj och den släktbok som min farbror drog ihop för några år sedan. Min mamma har gjort massor av släktforskning och själv satt jag då jag var yngre i timtal och försökte hjälpa henne hitta namn bland krusidulliga prästanteckningar på microficher. Min svärmors kusin har också varit jätteduktig med släktforskandet. Maken och svärfar var nere i Tyskland för många år sedan för att leta efter information om den släkten, men de hittade inte så mycket just då.

Såja, det var min lilla utläggning runt just de tankar jag fick då Å skickade det citat som jag tänkte dela med mig till dig också. Texten kommer från Livet i ett riskorn av Francisco Azevedo, och Å har kortat ner texten en del. Läs och begrunda!

”Familjen är en svår rätt att laga till

Det är många ingredienser. Att samla alla är ett problem – särskilt vid jul och nyår. Grytans kvalitet har inte så stor betydelse, att skapa en familj kräver mod, tillgivenhet och tålamod. Det är inte för vem som helst. Knepen, hemligheterna, det oförutsägbara. Ibland är det till och med så att man får lust att avstå. Men livet – en grön oliv på en tandpetare – hittar alltid ett sätt att göra oss entusiastiska och att väcka aptiten. Tiden dukar bordet, bestämmer antalet stolar och platserna. Plötsligt, som genom ett under, är familjen serverad.

Det första du bör tänka på: exotiska kryddor ändrar smaken på släktskapet. Men om dessa kryddor – som nästan alltid kommer från Afrika och Orienten och känns främmande för våra smaklökar – blandas med känsla och finess blir familjen mycket färgstarkare, intressantare och mer välsmakande.

Var också försiktig med mängd och mått. En nypa för mycket av det ena eller det andra och det blir en verklig katastrof. Familjen är en extremt känslig rätt. Allt måste vägas och mätas ytterst noggrant. En annan sak: man måste vara säker på handen, vara professionell. Särskilt när man bestämmer sig för att lägga sig i. Att kunna lägga sig i är en verklig konst. En kvinnlig mycket god vän till mig skrev om receptet på hela familjen bara för att hon lade sig i vid fel ögonblick.

Det värsta är att det fortfarande finns människor som tror på det perfekta familjereceptet. Trams. Rena fantasierna. Det finns ingen ”Familj á la Oswaldo Aranha”, Familj á la Rossini, ”Familj á la Belle Meuniére” eller ”Familj i röd sås” – där blodet är den viktigaste ingrediensen. Familj är släktskap och själsfrändskap, den är ”hemlagad”. Och varje hem vill laga familjen på sitt sätt.

Det finns milda familjer. Andra, en aning bittra. Så finns de som är oerhört peppriga. Det finns också sådana som inte smakar något alls – de skulle kunna vara en sorts ”dietfamilj” som man står ut med bara för att hålla figuren. I vilket fall som helst så är en familj en rätt som alltid bör serveras varm, rykande varm. En kall familj är vedervärdig, dem tål jag inte.

Det finns familjer som tar mycket lång tid att tillaga. Och det finns recept fulla av anvisningar om att man ska göra si eller så – urtråkigt! Andra däremot blir till hux flux, på ett kick, genom okontrollerbar fysisk attraktion – nästan alltid på natten. Man vaknar på morgonen, lycklig med livet, och när man ser efter har man redan en färdig familj. Därför är det bra att veta exakt när man bör sänka lågan. Jag har sett hela familjer gå under på grund av att man har haft för hög värme.

Ett recept på familjen är när allt kommer omkring inget man kopierar, man hittar på. Man lär sig efter hand, genom att improvisera och dela med sig av det man får veta varje dag. Man plockar en sak här, av någon som vet och berättar, och en annan där, som hamnat på en papperslapp. Vad denna erfarne dock kan säga är att familjen, hur intetsägande den än är eller hur illa den än smakar, är en rätt du måste prova och måste äta. Om du kan njuta av den, njut. Bry dig inte om etikettsregler, Doppa brödet i den lilla såsresten som blev kvar i skålen, på tallriken, på fatet eller i grytan. Passa på och ta för dig så mycket du kan. Familjen är en rätt som när den har tagit slut aldrig går att göra om.”

22 feb

Fish and chips?

I kväll ska vi åka till min morbror och moster som bor en dryg timme härifrån. De har lovat att ta oss till morbrors favoritställe med riktig fish and chips. Familjen bodde i England i några år, så jag antar att han vet vad han talar om. Något han säkert vet om är att vi inte äter så mycket fisk som vi gjorde i Sverige, delvis eftersom Utah-borna oftast inte ens petar på fisk vilket betyder att utbudet är undermåligt, men också eftersom det är så dyrt att köpa när man väl hittar bra, färsk fisk. Det ska bli jättetrevligt att träffa släkten och det gör ingenting om maten är god också! Med tanke på vilka frågor K ställde mig så gissar jag att jag får använda all min viljekraft för att stå emot frestelser resten av kvällen… Vi får väl se!

Har du någon favoriträtt, något som du kan bli sådär riktigt sugen på? Själv älskar jag sushi och det unnar vi oss då och då. Kroppkakor är också hysteriskt gott. Jag ska se till att engagera familjen i kroppkaksbakning en lördag i mars då vi bjuder tillbaka ovanstående morbror och moster, men också min mammas kusin och hennes man. Lite Sverigenostalgi sådär. Är vi riktigt hurtiga så orkar vi kanske bjuda in fler svenskar i förskingringen, men jag vågar inte lova något i förskott.

En gång för många, många år sedan var vi bjudna på kroppkakor hemma hos sommargrannarna på Sturkö. Våghalsigt av V att bjuda in vår familj så som vi äter… Maken och Far hade något slags outtalad tävling och att maken inte fick åka till sjukhus efter att ha ätit ELVA kroppkakor är mig en gåta. Far förlorade tävlingen, men han såg rätt proppmätt ut ändå där han låg utslagen på gräsmattan efteråt. 🙂

21_1

Äldsta dottern går just nu en keramikkurs. Jag älskar hennes studie i ”klichéer”! Den gör sig bra tillsammans med kvisten med frystorkade och nyspirande rosenblad. För övrigt hoppas jag att du ägnar helgen till att lära dig något nytt. Själv ska jag extraöva på mina yogapositioner. Det finns ju så många! Trevlig helg.

30 dec

Generositet galore.

Ibland blir jag överrumplad över hur fina människor det finns i världen. Jag trodde nog att julens själva fira-tid var över för den här gången, men se, där hade jag fel. Brevbäraren kom med tre paket till, fulla med fina och omtänksamma saker. I det första paketet låg det bjällerhjärta från Indiska jag skrev om för några veckor sedan, och det är precis så fint som jag trodde. (Juleskummet hann jag knappt smaka. Jag öppnade påsen och hux flux var den tom, så Någon blev mycket glad!) Kära, fina bloggvännen Lotta som verkligen har sin plats i solen

30_1

30_2

I det andra paketet låg en uppmuntrande och kärleksfull hälsning från en gammal scrapbookingvän som numera inspirerar på annat sätt än genom papperspyssel på Facebook. Sociala medier må vara till förbannelse många gånger, men jag har många bevis på att man kan odla personliga relationer via dem också. Tack härliga, starka och roliga L! Det plingar så vackert här hemma nu. (Eh. Bilarna åt vi upp i ett nafs.)

27_3

I det tredje paketet hade min fina Skottlandssyster packat ned ett avancerat chokladprovningskit med finfin choklad som funkar också efter julens utsvävningar tillsammans med lite annat smått och gott. Mest gott. Chokladen ska vi ägna oss åt en familjekväll framöver.

27_2

Tack, tack, tack kära vänner (mina syskon är också de finaste vänner man kan ha)! Jag har all anledning i världen att vara tacksam. Idag då jag går igenom årets händelser tänker jag extra på min fina vän som var expert på omtänksamma överraskningar. Jag ser hennes glada ansikte varje gång jag öppnar min mobiltelefon och önskar att jag kunde skicka ett överraskningspaket till henne. Hon får nöja sig med en vacker tanke, för jag vet inte hur man skickar något till Molnet Där Man Sitter Och Dinglar Med Benen.

18 jul

Da’n före da’n före da’n.

Det känns som att mina ord har tagit slut. Jag vet att de finns där någonstans, men…

På lördag är det dags för kalas och släktträff här på Sturkö. Jag ser verkligen fram emot att få möta min fina Håkanssonfamilj. Alla kan dessvärre inte sluta upp, men vi kommer att vara 80+ personer samlade! Tur att det finns gott om plats för husvagnar, tält och hängmattor.

20130719-110710.jpg

13 sep

Ensam vuxen på sju barn.

Idag åkte min bror och svägerska till Köpenhamn, så jag (barnvakten) flyttade till Rödeby med mina barn eftersom brorsbarnen bor och går i skola här och våra barn ändå pluggar hemifrån. Det kändes hemtrevligt att komma tillbaka till min gamla högstadieskola. Ingen ångest alls. Jag såg en man på skolgården som jag verkligen kände igen – gångstilen, smajlet, den långskånkiga kroppsbyggnaden… Svägerskan upplyste mig om att det var min brors gamla klasskompis som jag således senast såg ca 1986. Hur kan en människa ändras så lite på så många år? 😀 Det kanske har sina fördelar att jobba med små barn? Jag sprang in och hejade på min gamla körkompis som jobbar på skolan. Det är inte varje dag jag räddar små tvåor från att läsa upp sin läxa för fröken, men det gjorde jag idag. Tänk vad roligt det är med möten med människor man gillar. Jag måste bli bättre på det! Nu är det megapusslande som gäller. Gamla och släktingar står överst på listan. Resten får jag ta när vi kommer hem till sommaren och via Skype och mejl.

Min yngsta bossade över småkusinerna. De hade så roligt i lekstugan! Morfar/farfar ”passade” dem. Så här:

Inte konstigt att han var så trött. Han kom lagom till nystekta pannkakor med chokladpudding och svägerskans kanelbullar till efterrätt. Vem som helst skulle bli lite trött efter en sådan måltid…

Gott, helt enkelt. Jag hade glömt hur smaskigt det är med riktigt kaneliga kanelbullar! Speciellt med ett glas mjölk till.

J tyckte det var lite jobbigt att lämna mamma och pappa vid tåget, men dagen har varit hur bra som helst! Vi har spelat spel han och jag och han vann överlägset både fyra i rad och dinsauriespelet. I kväll ville han dock inte sova, inte ens vila, men då jag frågade om jag skulle klia honom lite på ryggen var han genast med på noterna och somnade så gott på två minuter. Man har ändå fördelar av att ha samma gener som de barn man barnvaktar. Vissa grejer är liksom självklara. Och för den delen – vem mår inte bra av att bli kliad på ryggen? Jag är väldigt fysisk. Ibland glömmer jag att alla inte är det. En del gillar inte att kramas eller att man tar på dem. Om jag kommer och kramas i onödan får du gärna tala om det för mig…

Någon som idag fick oönskad fysisk beröring var svågern. Han blev uppraggad av två olika män i badhuset. Han kanske hade missat att det är homobad på onsdagar? Jag har för mig att ”Mark och Jonas” träffades på ett badhus, och det finns kanske de som tänker ”kan de så kan jag”… Just sayin’.

Här är en present till dig – Aerosmiths Dream On. En person påminde mig om att det inte är så dumt att drömma ibland. Och vi vet faktiskt ingenting om i morgon, eller hur?

23 jun

Midsommar på Sturkö och i Fridlevstad.

De senaste dagarna har varit fulla av nostalgi, sann svensk sommar (alltså dassväder blandat med underbart solsken), familjetid och avkoppling från sådant som jag måste tänka på alla andra dagar. Snart kommer syrran från Skottland med sin familj. De har inte varit ”hemma” på två år och jag längtar tills jag får träffa alla i familjen – helst lille M som jag aldrig träffat IRL!
För en stund sedan tog jag en promenad längs stranden och njöt av utsikten över ”staun”, alltså Karlskrona. Jag tror att du kanske hade tyckt precis lika mycket om det som jag…
Dagens musikstycke får nog bli ledmotivet ur Jurassic Park. Att vara med i midsommarfotbollsutmaningen mellan Anderssons och Håkanssons är ruskigt roligt. Matchen slutade i år 3-3 och jag kan lugnt säga att jag sprang mycket, men var sämre på att träffa bolluslingen. Trots mitt fruktansvärt dåliga bollsinne kände jag mig emellanåt som en t-rex. Nästa år går det kanske bättre?!

10 jun

Nytt liv!

Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)

Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)