Jag undrar fortfarande vem det var som planterade guldfisk i ett av stenbrotten i skogen bakom oss. Det är onekligen ett spännande och exotiskt utflyktsmål på en sådan gudsförgäten plats som vårt Uttorp är!
Under sommaren sänks hastigheten på vägen mellan skolan och kyrkan till 50 km/h. Det är klokt, särskilt då det under juli månad är som att vår hem-ö blir ett helt annat ställe. Öns butik är ständigt full med kunder, bil efter bil med skyltar från olika länder i Europa kör i något som emellanåt kan kallas för bilköer och både i Bredavik och här i Uttorp kan man vid alla möjliga tillfällen hitta alla möjliga fina människor som kanske håller till någon helt annanstans när snöslasket står i backen under de mörkare årstiderna.
Det är lätt att glömma bort att ens egen hemvist kan vara både exotisk och spännande för någon annan. Jag försöker därför påminna mig själv om att ibland lyfta blicken för att inte bli hemmablind. Tänk så många smultronställen vi har här! Jag är otroligt tacksam.
Nu för tiden är det mänskliga flygandet starkt ifrågasatt, men det är otroligt fascinerande att se järnfåglar nere från marken. Jag är så tacksam över att kunna se delar av världen som jag säkert inte hade fått uppleva om jag hade levt för hundra år sedan.
Nu är det en vecka sedan S och jag satte oss på tåget ner till Köpenhamn för fortsatt resa mot London. Karlskrona må vara ett bortglömt hörn på Sveriges karta, men det är onekligen behändigt att kunna ta sig direkt till en internationell flygplats med direkttåg. Dessvärre måste man alltid planera in rätt mycket extra tid eftersom man aldrig vet om något tåg ställts in eller ersatts av buss någonstans längs vägen. Just den här gången gick allt som tur väl var smort både på dit- och hemvägen.
Joe & The Juice, Kastrup.
I vanlig ordning inledde vi äventyret med ett besök på Joe & The Juice. Vi gillar detta ställe som aldrig bjuder på några överraskningar. Fräscht och gott med en något bedräglig nyttighetsfaktor… Med tanke på att vi reste med billiga Ryan Air kändes det motiverande att klimatsponsra några unga mäns löner.
Dubbeldäckare med slutstation Victoria, en svart hackney (taxin till vänster i bild) och vacker arkitektur. Mer London än så blir det inte.
London ligger förhållandevis nära oss, men när man reser går ändå mycket tid bort som ren transportsträcka. London Stansted ligger en bit utanför stan, vilket innebär att man får lägga till extra tid för att ta sig in till stan. Den här gången valde vi ett billigt hotell alldeles nära Paddington Station. Hotellet var slitet och rummet var så trångt att vi inte kunde vara uppe och röra på oss samtidigt, men det kompenserades av att vi kunde bo ”mitt i smeten” och att allt var rent och fräscht.
Speakers’ Corner, Hyde Park.
Efter att ha sovit gott trots englasfönster och ständiga utryckningar som körde förbi på gatan utanför hotellet inledde vi den första heldagen med en promenad ner till Hyde Park och god frukost i The Italian Gardens Café. Våren hade som förväntat kommit längre på den gröna ön mellan Nordsjön och Atlanten och vi hade turen att få både sol och behaglig promenadtemperatur. Både London och New York inbjuder till promenader, men som jag redan nämnt är det till att snyta svart efter en dag på stan. Att bebyggelse och trafik blandas med mycket grönt gör att det åtminstone känns som att människa och natur gör sitt bästa för att jobba tillsammans.
Selfridges på Oxford Street är efter Harrods Storbritanniens största varuhus och har legat här sedan 1908. Man behöver egentligen inte ens handla för att uppleva något slags ”shopping-kick”. Varuhusets Food Hall fick stå för resans finaste lunchupplevelse.
En av dotterns önskningar var att vi skulle ”äta gott” under resan. Det gick alldeles utmärkt utan att spränga kassan. Att gå omkring i den här stora mathallen och försöka bestämma oss för vad vi ville ha var en upplevelse i sig. Att trängas i många timmar med alla andra shoppande turister längs Oxford Street kanske varken var vad dottern eller jag längtade efter, men samtidigt hittade vi jättefina kläder till henne, så det fick vara värt det. Äldsta dottern älskar att shoppa, men lillasyster gör det bara när hon är nödd och tvungen. Att göra det i samband med en större upplevelse funkar åtminstone bättre. Att vi sedan kom till Prince Edward’s Theatre med ett gäng shoppingkassar till säten som redan var trånga som de var blev lite knöligt, men det löste sig! Och musikalen Aladdin bjöd på några fantastiska timmar. Jag förundras alltid över hur proffsmusiker trollar fram lusten att bjuda på ny energi till varje ny publik. Anden i flaskan spelades av en strålande Trevor Dion Nicholas, men det var också kul att se vår svenske stjärna Fred Johanson. Kvällen avslutades med att vi plockade upp ruskigt god Fish and Chips på The Mayfair Chippy. Jag blir aldrig trött på denna maträtt om den är rätt tillagad, särskilt inte om tartarsåsen är så god som den här var.
Isaac Newton och dottern. Tänk om vaxdockor kunde tala!
Dag två började vi med varsin bagel och varm choklad innan vi åkte med Golden Tours Hop On Hop Off-buss till Baker Street för att fixa biljetter till Madame Tussauds, dotterns utflyktsmål. Jag hade redan varit där och var inte så sugen på ett reprisbesök, men det blev en väldigt rolig upplevelse tillsammans med familjens teaterapa. Hon gick ”all in”! Vi hade fått låna min systers Oyster Cards för att kunna åka buss och tunnelbana, men Hop On Hop Off-bussen är ett bekvämt sätt att hinna uppleva snart sagt alla viktiga besöksmål åtminstone från ett bussfönster om man bara har en dag på sig.
Elizabeth Tower, allmänt kallat Big Ben efter den 13 ton tunga kyrkklockan i tornet, Houses of Parliaments välkända klocktorn.
Big Ben stod också med på önskelistan. Vi åkte förbi den världskända klockan med bussen, men bäst var upplevelsen från det stora pariserhjulet London Eye. Jag kan varmt rekommendera turen i skymningen om vädret är bra. Vi fick se solen sänka sig över London och trots att vi var ett gäng som åkte i samma ”vagn”/kapsel kände jag att S och jag verkligen fick se allt detta från första parkett utan att känna att närvaron av de andra var påträngande.
Palace of Westminster.
Jag hade gärna stannat i några dagar till, men samtidigt var det väldigt skönt att komma hem till tystnaden och stjärnhimlen i Uttorp. Vi bor i ett litet paradis och trots att jag gärna skulle leva kulturtantsliv mer ofta uppskattar jag verkligen att kunna bo just här! Omväxling förnöjer.
Torraste sommaren på flera hundra år säger de… Det märks på allting. Maken och jag har varit på västkusten i ett par dagar och K kunde åtminstone plocka en handfull björnbär som var både stora och saftiga. Antingen är björnbär mindre känsliga än blåbär och hallon, eller också har dessa bär fått en del mer vatten än russinbären som går att hitta i våra skogar här på Sturkö. (Edit en dag efter att jag hade skrivit det här: Idag har yngsta dottern och maken plockat flera liter björnbär här i Uttorp, så de växer bra här också!)
Känslan uppe på Carlstens fästning på Marstrand är långt ifrån deppig, trots den tunga historia den bär på. Vi har länge pratat om att se min svågers bror Stefan Anderssons helkvällsföreställning ”No. 90 Kleist” som han framfört på denna fästning varje sommar under flera år. Nu blev det äntligen av. Vi har lyssnat mycket på musiken, men trots det kändes allt nytt och faktiskt rent fantastiskt. Vilken kväll det blev! Musiken, ljudet, historierna, mellansnacket, miljön… Allt var otroligt bra! (Jag kan varmt rekommendera den här upplevelsen om det blir något nästa år också. Årets föreställningar är tyvärr slutsålda sedan länge.) När sista tonen klingat ut halvsprang vi ner till hamnen för att hinna med 23.30-färjan.
Efter den korta färjeturen från Marstrand till Koön där bilen stod var det dags för en dryg timmes tur till Mollösunds Wärdshus. Det kändes lite pirrigt att fixa fram hotellrumsnyckeln från ett hemligt ställe då vi kom mitt i natten. Tur att allt funkade som det skulle! Värdshuset var ”sådär”, men Mollösund tar priset då det gäller svensk sommaridyll. Undrar du vad som finns att göra där? Strosa runt på de trånga gatorna, besök fiskarfrun som väntar på sin make, ta ett dopp i det salta vattnet på andra sidan hamnen och värm sedan upp dig på de varma klipporna. Picknick eller gömda snackspåsar rekommenderas, för på ett sådant här ställe vet de att ta ut en tvåhundring för en lunch… Det finns alltså pengar att spara om du tänker efter före.
En av mina systrar älskar stockrosor och jag tog därför lite härliga inspirationsbilder till henne. Kanske kan du också uppskatta dem? Hade det varit lite senare på säsongen hade jag snott med mig fröer. Tur att jag slapp känna mig tjuvaktig…
När saltvattnet hade torkat in lite i håret och värmen återigen kändes tung var det dags att åka vidare. Det blev en sväng ner till Bohus fästning också, men vi scannade bara av den utifrån. Det fanns mer att hinna med denna oändligt långa dag! Att göra-listan inkluderade till exempel besök på både Jysk och IKEA för att få till de sista detaljerna innan min svågers hela storfamilj skulle inta sommarhuset i Bredavik. Det har blivit så fint där efter de senaste veckornas insatser! Jag tror mamma och far hade blivit riktigt nöjda om de hade sett vad alla arbetsinsatser lett fram till, men DET är en annan historia. Peace!
Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.
Efter de här veckorna av total avslappning, D-vitaminer i mängder och en chans för kropp och själ att komma ifatt sitter jag nu här med en gåta som fortfarande inte har något svar. Bokstäverna ligger framför mig som pusselbitar, men de är så många och pusslet är av det svårare slaget. Jag tror iallafall att pusslet är komplett och det är väl ingen dålig utgångspunkt?
Jag vill så gärna veta vilket djur som gräver de här groparna om nätterna!
Ju längre söderut man kommer i Thailand, desto större blir den muslimska befolkningen. Jag har sett denna kvinna gå sina morgonrundor längs stranden flera gånger. Just i morgonbrisen fläktar hennes kläder, men annars tycker jag det verkar vara väldigt jobbigt att vara klädd som muslimsk kvinna i ett så här hett och fuktigt klimat.
Herrelösa hundar var ett stort problem då vi var på Koh Samui för tio år sedan. De här tre som brukar dyka upp vid sjutiden på ”vår” strand är några av de få vi sett under den här resan. Den trebenta är otroligt skicklig på att ta sig fram!
Naturlivet här är så otroligt annorlunda våra svenska ängar och skogar! Fåglarna som sprätter omkring är mer färgstarka, träden ser ut som något taget ur en Jurassic Park-kuliss och till och med månen ter sig väldigt egen. Djungeln och dess blöttunga hetta får mig att känna empati med de stackars europeiska missionärsfruar som kom till sina nya hemländer klädda i fem lager sedliga kläder, vanan att dricka varmt te till frukost och så lite skvaller med grannkvinnorna. Det är nyttigt att ryckas ur sin vardagslunk då och då, men själv uppskattar jag lite mindre abrupta förändringar.
En varm kvällsbris och så denna solnedgång… Ljuvligt! Någonstans är ändå vetskapen att vi mest är som varandra, att vi lever av samma sol och vatten, det som betyder något i långa loppet.
Den här utsikten hade vi i flera timmar igår. Overkligt vackert, oväntat folktomt och ohemult (Vem har jag snott det ordet från?) avstressande. Jag låg på rygg i vattnet och hörde fiskarna knapra på koraller under ytan samtidigt som jag försökte tänka på absolut ingenting. Det var en stund för meditation och tacksamhet, en av många nytändningar under den här resan. Vattnet slog in mot stranden med det där ljudet som måste finnas inprogrammerat för avslappning i människan. Efteråt låg jag på mage i skuggan och läste ”Varning för mat” (rekommenderas) och när tidvattnet banat väg för promenadstråk tog vi oss hem längs strandkanten. Så länge havsbrisen svalkar kan jag hantera värmen, men när det ”bara” är 28 grader och 100% luftfuktighet blir det jobbigt. Tur att det finns balans även under den här sagoresan.
Jag har så många tankar, men bara en telefon att skriva på, så tankarna får komma då jag är hemma igen. Idag hyrde vi en moppe och åkte till nationalparken på södra Lanta. ”1,725 m long trail, 2 hours” stod det på skylten i början av parken. Några två timmar tog det inte, men jag undrar fortfarande hur jag lyckades ta mig runt med vettet i behåll. Underbar djungel med apor, tusenfotingar, dinosaurväxter och annat spännande, men med en stig som bara gick uppåt! De hade byggt trappsteg av betongplattor och vissa av stegen var säkert en halvmeter höga. 28 grader och 100% luftfuktighet på det så kan du gissa hur jag mådde. Jag klagade iallafall inte och det var helt klart värt ansträngningen. Yihaa!
För övrigt kan jag tala om att det är rent dumdristigt att sätta sig och äta en banan med ett gäng ”don’t feed the monkey”-apor runt fötterna. Det kan hända att jag fick fräsa till lite och att en äldre apherre fick komma till min räddning.
Imorgon kanske vi stiger upp tidigt och går en promenad på stranden, men idag lyssnar jag på ljudböcker, sitter i skuggan, doppar fötterna i det salta vattnet och äter färsk frukt.
Den här semestern sticker i ögonen på en del. Jag vet att det inte är ”klimatsmart” att åka tvärs över jorden. Många kan inte åka på en sådan här resa. Det är som att jag känner avundsjukan rent fysiskt, även om den är inbillad. Trots det njuter jag. Jag känner långsamt själva livslusten återvända. Jag känner hoppet om dagar med ett överlag lättare sinnelag. Jag känner stunder av intensiv glädje och otroligt mycket tacksamhet. ”Fy, vad bra du har det!” kan helt enkelt inte förstöra det här för mig. Peace.
