Jag gillar verkligen arbetet som Greater Good Science Center på UC Berkeley gör. Det finns många gratiskurser för dig som upplever att ditt liv inte riktigt är så bra som det skulle kunna vara, och framför allt skulle jag vilja att ungdomar fick den här undervisningen. Dessa kurser är också till för dig som vill hjälpa andra och dig som tycker om att lära dig mer om hur människans psyke fungerar.
Allt är tyvärr på engelska, men jag hoppas att det inte är ett problem för dig om du är intresserad. Just detta test handlar om hur du fungerar vid motgångar och om du visar medkänsla för dig själv.
De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.
Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.
Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.
När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?
Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:
Beteende
arg på dig för att du är sjuk eller skadad saboterar din/ditt jobb/skola/relation ser till att din viktiga dag handlar om hen kontrollerar ditt utseende diagnostiserar dig med psykisk ohälsa delar med sig av för mycket info om hens personliga liv slutar inte ringa om du inte svarar i telefon förolämpningar gällande vikt bestämmer över dina känslor
Kommentarer
Det är inte mitt fel att [resultat av trauma] Ingen vill vara med dig om inte… Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk Otacksam Lär dig att ta ett skämt Du hör inte av dig tillräckligt ofta Du behöver komma över det där Du är för känslig Du har tur som har mig Någon annan manipulerar dig till att hata mig Du brukade vara så trevlig Sluta spela offer Jag kan inte fatta att du sa så om mig Det är inte så jag kommer ihåg det
Somligt kommer och går i livet utan att lämna några större spår efter sig. Urinvägsinfektioner (förhoppningsvis), inlämningsuppgifter (fast jag hade önskat att mitt minne var lite bättre gällande sådan jag lär mig), bekanta ansikten (de där som liksom finns där då och då och som inte riktigt har fått något namn för en, som ”han som brukar sommarjobba på ICA”), sly i vägkanten (åtminstone i bebodda trakter, det rensas ju bort med jämna mellanrum), tidningsartiklar om obskyra eller svårförståeliga ämnen (intresset väcks och svalnar sedan när det visar sig att det fanns någon bra förklaring till ett knepigt problem), fruktflugor (kan ta upp hela ens medvetande i många veckor, men en vacker dag har de bara försvunnit), nyårslöften (det finns en anledning till att jag slutat ge sådana), ja, listan kan fortsätta i oändlighet.
Sedan finns det sådant som kommer och tar en del av en i besittning för alltid. Musikstycken (sådana du minns när du hörde dem första gången, de som framkallar specifika känslor, notkombinationer som skickar rysningar längs ryggraden), trogna vänner (de där som bär på trådar som lätt plockas upp och spinns vidare på utan stora åthävor), livsomvälvande val (att bli förälder, att öppna upp om ett trauma som burits på i all hemlighet, evig kärlek) – det är inte sällan så att du direkt får en känsla av att en upplevelse kommer att hamna i den här kategorin, men för att veta säkert måste man låta det gå en tid och se tillbaka på minnen och upplevelser.
Vi kan också fundera på sådant som tar en i besittning trots att vi inte vill ha det där. Ältande av händelser, upplevelser och trauman. Oro och rädslor över sådant som ännu inte har hänt. Det finns många som lever sina liv i det förgångna och/eller i framtiden. Detta leder sällan till något positivt, utan snarare till ett liv som pågår i huvudet, men som påverkar både kropp och själ. Det finns olika metoder att hantera detta på. Ibland krävs stora åtgärder och långvarig behandling, men för gemene människa finns det en ”behandling” som inte borde förbises, nämligen mindfulness. Om och om igen påvisas dess positiva effekter på hälsan.
Definitionen av mindfulness (det engelska ordet används också i svenskan) är: ”medveten uppmärksamhet i nuet, utan att döma”. Mindfulness är helt enkelt att vara med det som är.
Tittar man på kliniska studier av hur mindfulness påverkar människor ser man vilken effekt detta förhållningssätt har på oss människor. Det gäller både fysisk och mental hälsa, något som många tycker är lite flummigt. Det finns studier som visar att psoriasispatienter i behandling läker fyra gånger snabbare om de gör mindfulnessövningar under behandlingen. Studier på patienter som lider av depression visar att de kan skjuta på de depressiva perioderna om de praktiserar mindfulness under perioder då de mår bättre. Läkare som praktiserar mindfulness minskar risken för utbrändhet medan förmågan att känna empati och välbefinnande ökar. Låter det inte toppen?
Precis som med allt annat kommer positiva effekter hand i hand med negativa. Det finns några sådana om du skulle praktisera mindfulness så till den milda grad att det blir din hela värld. Nu finns det ju faktiskt sådana personer. De kallas munkar. Den som söker ska finna, men är det så att du vill hitta orsaker till att INTE utöva mindfulness får du söka dig långt ner i litteraturen. Överlag är fördelarna övervägande och jag hoppas att du åtminstone ger dig chansen att prova på mindfulness. Kanske kan du då likt min svåger mer ofta uttrycka: ”Vad bra jag har det!”
Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!
Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.
Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.
Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.
Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg.
Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn” – En stor diktsamling om barndomens viktiga händelser.
Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” – Vilda dikter om att bära det förflutna.
Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.
Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.
Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)
Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.
Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.
Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.
Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.
Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!
Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!
Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?
Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.
Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?
Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.
”Disciplin är bron mellan målsättning och bedrift.” Jim Rohn
Eftersom jag ska utgå från ”disciplin” i år går det inte att undvika att ta upp det ständigt debatterade ämnet ”skärmar”. Går det att ha ett hälsosamt förhållande till dessa skärmar? Går det att klara sig utan? Vill man klara sig utan? Eftersom man inte föds med en smart telefon i näven kan vi väl utgå ifrån att människan inte naturligt utvecklar ett ”normalt” förhållningssätt till den digitala världen, utan att det krävs viss tankeverksamhet för att bestämma sig för vad man vill ska gälla för en själv (eller ens barn, om det är aktuellt).
Jag gillar Instagram. Jag älskar de små fotoalbum som automatiskt gick till tryckning efter var sextionde inlägg (jag lade upp ett foto, och ofta en liten text, om dagen från vår vardag) under tiden vi bodde i USA. När det började kännas som att högerhanden automatiskt drog fram telefonen i tid och otid för att titta efter nya uppdateringar kände jag dock att det var dags för en paus. I juli 2019 tog jag bort appen från telefonen. Ett litet tag under hösten lade jag upp bilder då och då från hemsidan, men det slutade jag snart med. Jag hade redan rensat bort ”inspirationskonton” och annat och följde bara människor som jag faktiskt känner, så visst saknar jag att följa dessa människors liv på avstånd. Jag har dock insett att Instagram lätt blir en stor tidstjuv för mig och att jag klarar mig utan.
Hur är det med film och teve då? Det finns hur många serier som helst att följa nu för tiden. Om Hollywoodstjärnorna skämdes över att behöva hamna i någon teveserie förut så slåss de numera om de trygga och välbetalda försörjningsalternativen. Vem hade kunnat gissa att det skulle gå åt det hållet? Jag tror att Larry Hagman ler lite snett i sin himmel och tänker: ”Ha! Jag var först!”
Tillbaka till skärmdisciplin. Vi har tillgång till Netflix, SVT Play, TV4 Play (men med alla reklaminlägg går det alternativet mer eller mindre bort) och sedan en tid även Apple TV+. Det ger så många alternativ att det känns överväldigande, ungefär som för en 16-åring som ska välja gymnasieprogram nu för tiden gissar jag. Jag gillar inte känslan av att inte kunna hejda mig själv och maratontittar därför inte gärna på hela serier. Kanske är det för att jag har en beroendepersonlighet, kanske är det bara mänskligt att inte kunna värja sig i denna tidsålder då allt bygger på kunskap utvecklarna har om det mänskliga psyket och vårt beteende då vi får en smart telefon inom räckhåll. Jag har iallafall kommit på att det funkar bra att sticka (Eller stryka!) och titta samtidigt, särskilt om varken sticket eller det man tittar på är allt för komplicerat. Följande har jag tänkt mig är ett rimligt förhållningssätt till min telefon, den skärm som lätt blir en tidstjuv för mig:
ingen telefon framme i sociala sammanhang utan för att ta kort eller använda telefonens verktyg
ingen telefon i sängen
inget maratontittande om jag inte är sjuk
ingen telefon vid arbetsplatsen om den inte behövs för uppgiften
Tack för allt, Far! Du har bidragit till 50% av mina gener, så en stor del av vem jag är får sin förklaring om man rotar runt bland Håkanssons genetiska kapital.
Jag läser en grundkurs i psykologi från Yale University just nu. Professor Paul Bloom som håller i kursen är en välkänd profil i psykologivärlden. Han har skrivit ett gäng böcker och är ständigt inblandad i något nytt forskningsprojekt. Förra veckan presenterade han dock något som jag reagerade starkt på och hade vi befunnit oss i en normal undervisningssituation hade jag ställt en fråga.
Professor Bloom presenterade följande fakta: en människas personlighet består till 30-70% av genetiska förutsättningar och till 30-70% av icke-delade omgivningars påverkan (kompisar). Föräldrars påverkan, eller betydelsen av uppfostran, är i princip noll. För mig glappar något rätt mycket här. Om ett barn börjar i förskolan vid ett års ålder förstår jag att detta barn kommer att formas av sina vänner om hen befinner sig där på heltid. Forskning visar att barn i barngrupper präglas mest av de andra barnen, inte av de vuxna. Tänk att samma barn inte går på förskola utan tillbringar den mesta tiden med sina föräldrar och eventuella syskon. Skulle dessa då inte påverka barnet någonting? Det låter helt orimligt. Jag ska fundera vidare och leta efter mer fakta om detta.
Just nu befinner jag mig på Gotlandsfärjan. Jag ser fram emot några spännande dagar med en hel del navelskådande och ett öppet sinne. Förhoppningsvis leder det till en hel del insikter. Ibland är det viktigt att koppla bort omvärlden och lyssna noga. Det är det jag tänker göra nu. På vägen till färjan snöade det, säsongens första snö. Trafiken fick sakta ner ordentligt i det hala väglaget och jag tyckte det blev så symboliskt, ett sätt för mig att hamna i rätt sinnelag. Det här blir bra.
Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?
Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.
