Gärna ville jag vara ett träd ja gärna ville jag vara ett träd Jag skulle stå på en äng för mig själv och tänka som man tänker på hur vinden far och stjärnorna blänker
Gärna ville jag vara en sten ja gärna ville jag vara en sten Jag skulle ligga för mig själv på en strand och tänka som man tänker på hur vågorna slår och vattnet stänker
Gärna ville jag vara ett hav ja gärna ville jag vara ett hav Jag skulle finnas överallt och tänka så som haven tänker på hur stormarna far och vågorna blänker
ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren
Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!
Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta: Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla de tänker sin ändlösa tanke till slut… Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas: Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas och villrådigt svallande vänder sig om…
Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida, hör fåglarna tystna och skogarna lyssna, ser furorna drömma sin eldskensdröm, när solguden sjunker bland hägringar röda och korsfäst på strålar i människans öga, det kisande, bländade, förblöder av ljus.
Och timmen är kommen då skuggorna bleknar, och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar, och vatten och eld för ett ögonblick möts: Hur längtar inte havet att få sin oro stillad, hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet, hur tiger inte skogen i sollängtan djup!
Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor, hur längtar inte solen att famna dem som fordom och smälta och försona vad som är delt och kallt! Och när ur den blånande snäckan hon framgår, den eviga skilsmässotrånadens stjärna, hur längtar inte människan då från intet till allt!
En dag ska jag lära mig mer om Karin Boye, mammas stora idol. Så mycket smärta, kärlek och ångest. Så vackra texter. Olycklig kärlek. Känslan av att inte höra hemma i den värld hon levde. Livet är sannerligen orättvist.
Längtan Flyktig som ett ögonblick eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten Men nu är allt vi har Och det vi längtar efter finns inte här
Sockervaddsludd och krinolinfluff, Pasteller som tar plats och fyller sinnet med ro Vi bidar vår tid Väntar på det nya, kanske något magiskt rentav, Medan tiden rinner Stunden fångas av ivrigt greppande fingrar som samlar på minnen Nu. Nu. Nu.
Ett nytt år
Vi skriver bokslut och väver drömmar För dagar som ännu ligger framför oss Och så går livet
”Ta av dig ryggsäcken”, säger någon Medan en annan uppmanar till omfördelning av packningen Offerkoftan hänger tungt på de smärtande axlarna Och kedjorna håller dig fast Medan de mjukt sjunger att du ska landa här och nu Nu, nu, nu och nu Just du, just nu Andas lugnt, andas i fyrkant, andas igenom ena näsborren Andas in, andas ut Slut ögonen, lyssna på vågornas brus och skogens sus
När solen så går ner kan du vända dig om, Förundras över högen med stenblock som du brutit Klappa dig själv på axeln över väl förrättat värv Sova gott och möta morgondagen med nya ögon
Det gör så ont, men jag kan inte gråta dina tårar För det är din sorg och de tårarna ska läka dig Det är dina minnen, din kärlek, dina besvikelser och ditt avgrundsdjupa hål Varje minne ska sorteras in i rätt fack Rensa, skänka, slänga eller spara Varje ögonblick, ett liv Dansen med dagarna som gått blir ömsom en tryckare, ömsom en frigörande stund i febrigt tempo Det som var blir det som är Livet blev din gåva, ditt arv Och en dag har såret läkt
Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.
FLADFISK
JEG HUSKER VORES FISKETURE MEN HVAD FISKEDE VI EFTER JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV TURDE IKKE TAGE DIN HÅND TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE DIN MOR ER EN LUDER OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT
Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.
Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.
När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.
https://youtu.be/XkcBkGU5ux4
En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.
Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.
