planttant – Sida 3

04 maj

Hjärnan och hur den hjälper och stjälper oss.

För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.

Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.

Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.

19 mar

Lördagstips.

De närmaste månaderna kommer det att vara skitigt på riktigt här hemma. Jord åker in och ut när jag sätter fröer, planterar om krukväxter, skolar om småplantor och allt vad det är. Näring ska tillföras, det ska klippas och ansas, den starkaste ska vinna och framför allt ska plantorna som drivs upp bli starka och motståndskraftiga mot allt från sniglar till röta. Naturen bjuder på starkt motstånd då den är på det humöret, så det gäller att få den på sin sida…

Maken håller på att filurar över hur det kommande växthuset ska konstrueras. Det ska bli en mycket enkel modell, som ett byggskelett med byggplast. Samtidigt ska det klara livet på landet, framför allt kraftig vind (som ju vårt köpta lilla växthus förra året faktiskt inte var konstruerat för). Jag drömmer om ett estetiskt tilltalande orangeri, eller växthus för den delen, men i nuläget är jag mycket tacksam bara för funktionen. På denna plats finns det tillgång till brunn och då det kommer att ligga nära det inhägnade trädgårdslandet blir det ett naturligt läge. Jag undrar om inte också tomaterna kommer att få någon typ av byggplasttak i år på sin lilla konstruktion vid ladugårdsväggen. Inte är det snyggt, men vill man maxa funktionen måste det estetiska ibland få lägre prioritet.

Efter meckande med jord, planering och lite rensning i trädgårdslandet var det dags att ta hand om hemmet. Lite lördagsstädning och förberedelser inför gäster på kvällen. Nu är det bara ett par veckor kvar till Poulenc-konserten och jag försöker lyssna mycket passivt för att verkligen få in harmonierna i ryggraden. Jag hittade förresten ett gott basmatiris som blir väldigt fluffigt då jag var på ÖoB häromsistens. Behändigt med en dragkedja på påsen. Själva riset ligger i en plastpåse som man sätter en klämma på. Annars är ibland storpack stökiga när man börjat ta något ur dem.

Kvällens gäster hade med sig lille Ture, en söt cockerpoo som har en stor personlighet och är väldigt väluppfostrad. Han ville gärna leka, så kanske tyckte han att det var lite trist att de vuxna bara satt och tjatade och tjatade. Han blev dock glad då han fick slicka tallrikarna rena från den väldigt gräddiga fläskfilégryta (glöm inte att salta och peppra fläskfilén då du steker den, det står inte med i receptet men hade gjort grytan ännu godare) som stod på menyn tillsammans med kokta morötter och tomatsallad. Jag kan längta så efter just något riktigt gräddigt och salt ibland och denna rätt fyllde just ett sådant behov. När gästerna kom serverades en tranbärsdrink med lime och så lite Västkustchips till det. De chipsen vill jag dock inte rekommendera. Jättegod smak, men ingen trevlig konsistens. Jag gillar spröda chips, inte hårda. Så testa gärna grytreceptet, men håll dig undan chipsen får bli dagens tips.

16 mar

Uttorpsvår ute och inne.

Att det gick gäss på ”sjönen” kunde höras ända från oss, så jag bestämde att morgonpromenaden igår skulle bli femkilometaren förbi naturreservatet, den som kallas Uttorpsrundan. Det är en av mina favoritrundor trots att den går igenom ett bostadsområde. Mest är det bara enar, ljung, havsglimtar och även möjlighet att gå ner och känna på Östersjöns mäktiga innehåll.

Det piskade på rätt ordentligt och efter att ha börjat lätta på halsduken och fundera på att ta av mig handskarna drog jag allt tätare runt kroppen. Näsan blev alldeles röd och jag kunde knappt höra mina egna tankar. Eftersom jag hade haft sällskap i hörlurarna med samtal och podd var det bara att dra ut de där plastpluggarna och njuta av stunden. Rumpan på bästa sittstenen (varm jacka under naturligtvis, än är det vinter kvar säger mor) och så lagom många minuter för att njuta men inte hinna huttra. Jag älskar verkligen att betrakta detta naturens skådespel där vågorna slår mot stenar och bröt och slås sönder i glittrande explosioner. Ju större vågor, desto vackrare skådespel.

Så snygga hållare till det upprensade riset! Jag njuter av väl skött mark och i just den här stunden skämdes jag över att vi inte gjort mer med vad vi har hemma. Det skakade jag dock snabbt av mig. Mycket har blivit jättefint och inte hade jag mått bra om jag fortsatt göra saker utefter vad andra eventuellt tycker. Det går bra att njuta av andras arbete utan att trycka ner sig själv. (Viktig insikt.)

Vi har kommit till den årstid då det är bra att alltid ha med en soppåse för att samla skräp längs promenadstråken. Det blåser upp en del bråte under vintern och jag vill varken att djur eller människor ska skadas i onödan. Dessutom tillför skräp inga estetiska värden.

Beach 2023 har tydligen redan dragit igång. En kvarglömd hink och spår efter sandkakor stod nere vid grillplatsen och gjorde mig glad.

Nästan hemma gick jag förbi ”krokusdiket” och såg att det snart kommer att explodera av färg. Efter det är det inte långt tills vitsipporna gör sin entré. Härligt!

Mellan promenadbilder och denna stund fångad i Bredavik gick själva vuxenlivet (jobb, mat och allt det där). Sedan bestämde jag mig för att det var dags att våga hämta pelargonerna i Bredavik. De har inte mått så bra, men jag tror att jag ska kunna återuppliva de flesta av dem. Det blev också en trevlig stund hos fina V och jag gick därifrån glad och belåten på alla sätt och vis.

Resten av kvällen skitade jag ner händerna och nu är växthusskrubben uppdaterad med kommande luktärter, tomater och lite fler paprikor. Det gröna börjar slå igenom! Nu gäller det att hålla lagom fuktigt och ljust, och paprika, chili och basilika har redan börjat få extra näring. Heja växtkraften! Heja livet!

15 mar

Tankar medan morgonsolen stiger.

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!

03 mar

Hej, hej på dej!

Här hemma fortgår livet medan en torr krans på dörren påminner om dagar fyllda av energi, snö och skidor. Jag börjar längta efter att ställa upp dörrarna för tvärdrag, storstäda i varje vrå, tvätta fönster och skura verandan! Det är allt annat än städat här hemma. Det är inte rörigt, men det är inte RENT. Det känns som när jag stoppar ner handen i handväskan och möter en kletig Läkerol som någon gång trillat ur asken och sedan grottat in sig i fodret med hjälp av luftfuktigheten. Först ska det dock bli mer vinter med lite fler minusgrader. Jag ska däremot försöka få fler fröer i jord, så visst är våren i startgroparna!

Igår eftermiddag kom vår tyska bonusdotter på besök. Hon har fortfarande pojkvännen kvar i stan och de får sitt distansförhållande att funka riktigt bra. Till sommaren blir det studenten för den unge herrn och försiktiga framtidsplaner innehåller ett liv tillsammans på lite närmare håll. M går en gymnasieinriktning med mycket pedagogik och psykologi, så vi har många spännande samtal!

Det känns kanske lite överflödigt att lägga upp en bild på en prinsesstårta, men precis som jag berättade igår stod ”massipantåta” på bjudmenyn jämte urgod kycklingpaj (utan paprika, vägrar 130 kr/kg). Här på ön bjuds inte marsipan som man ska kavla ut själv, utan man får nöja sig med färdiga lock. De är aldrig särskilt fina, utan lite randiga och ofta blir det hål i ofrivilligt gjorda veck. Så var det till exempel igår, så jag fick uppfinna en lite märklig dekoration för att täcka för grädden i revan. Smaken var det dock inget fel på! Lätt botten (till just tårtbottnar funkar glutenfritt mjöl perfekt), hallonsylt som vunnit Bäst i test (ICA), gräddig vaniljkräm och fluffvispad grädde! Jag ser fram emot dagens rester, för precis som det brukar bli med grytor är prinsesstårtor mycket godare dagen efter.

Torsdagkvällar bjuder på körsång och Karlskrona i kvällsskrud. Gårdagens repetition var intensiv, men i vanlig ordning så livgivande! Vi gnider och gnetar just nu. Poulenc är inte helt lätt att ta sig an, så vi får öva mycket hemma på egen hand med stämfiler. Det är ändå roligt att se hur utveckling sker även för en gammal tant som jag. Sådant som kändes svårt för ett halvår sedan känns nu mer självklart och betydligt lättare. Att våga lita på sig själv och sin tonsäkerhet kräver jobb och en viss våghalsighet. Som vår kördirigent brukar säga: ”Hellre högt och fel, för då kan man göra något åt problemet”. Efter musiken blev det Annie Ernaux i lurarna. Till nästa bokklubbsmöte ska vi läsa Min far och Kvinnan. Jag är nästan klar med den första och har verkligen gillat vad jag hört så här långt. När det gäller Nobelpristagare är jag ibland lite försiktig i min förväntan eftersom alla verkligen inte bjudit på särskilt fantastiska läsupplevelser.

18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

08 feb

Fröer i jorden.

Iiiiih! Nu är vi här! Paprika och chili har åkt i jorden och i sovskrubben som blir växthus varje år är nu lysrören igång på timer för att locka de små fröerna in i livet. Det finns något i den här processen som är extremt tillfredsställande och något annat som är skrämmande. Att vara del i något livgivande och se de kommande skördarna i sitt sinne är underbart, men tänk om fröerna inte gror? Eller om det blir ett sådant där år med en massa blomflugor, larver och torka? Förra årets skörd blev fantastisk och jag får väl leva på det om det skulle gå snett. Just nu gläds jag mig bara åt de av jorden redan lite torra händerna och känslan av sorgrand under naglarna.

I lördags var det tårttävling och talangfest som jag inte kunde gå på eftersom jag hade fullt upp med sången. Maken var däremot på plats. Jag hade peppat honom att vara med och då drog han till med sin superpedagogiska talang. Han gav sig på att bevisa Pythagoras sats ”så att alla skulle förstå”. Nja, treåringarna var nog inte helt med, men flera av de vuxna uttryckte tacksamhet över att äntligen förstå vad de där kvadraterna egentligen innebär. Igår fick jag se presentationen på papper. Matte är kul, alltså! (Hälsningar en ringrostig gammal mattefröken.)

För övrigt satt jag länge i soffan och spanade in fågelmataren igår eftermiddag då fåglarna laddade upp sig med energi inför nattens vila. Det var helt galet! Jag räknade till tio fåglar innanför pinnarna på samma gång vid flera tillfällen och så surrade det av liv både i päronträdet, på marken nedanför och runt omkring. Tänk så roligt att det här systemet funkar så bra! Vi har lagt ett gäng hundralappar på maten till våra fjäderfän den här vintern, men det har det varit värt. Än finns det mycket kvar i påsar och hinkar. Jag funderar dock lite på hur gästerna skulle reagera om de bara blev presenterade havre- och solrosblandningen som definitivt är minst favoriserad i detta skede? Syrran lämnade över quinoapuffar som blivit för gamla. De rördes inte på en halv dag, sedan tipsade nog någon om att de var delikata. Skålen länsades nämligen på nolltid! Det hade varit roligt att förstå sig på hur kommunikationen verkligen funkar.

07 feb

Doften av ättika och solsken i blick.

Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.

Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.

Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.

Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.

I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.

Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!

Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.

Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.