pelargoner – Sida 2

08 mar

Planttantsredovisning.

Det här inlägget är mest för mig själv, så jag kommer ihåg vad som händer och hur saker och ting utvecklar sig. Inga tjusiga foton alltså, utan bara en runda här på morgonen. Om någon för några år sedan skulle ha sagt att min fritid skulle handla om krukväxter, odling och gårdsliv hade jag faktiskt aldrig trott dem. Det känns helt rätt och ”allt har sin tid”, men ändå.

Edit: Vet att det ser väldigt stökigt ut, men det mesta ska flytta ut eller flytta om när det har tagit sig ordentligt och vi inte längre överraskas av frysgrader om nätterna.

Pelargoner i större krukor, från vänster till höger: Karumo vit, Mimmi Mårbacka, faster Birgitta Mårbacka, Estelle (årets pelargon 2021), moster Eva hängpelargon.

Hjärtan på tråd som fortsätter frodas trots att jag bara ger den lite ny jord i sin lilla kruka varje år, monstera som flyttade hem till oss som bebis från våra vänner Åsa och Wilma.

Norrfönstret som var fullt av orkidéer uppdaterades med bara en ny, å andra sidan blommar den och blommar och blommar…

I vårt hem gäller sticklingar hela dagen, men denna sicksackbuske köpte jag faktiskt själv på Blomsterlandet. Tycker den är så rolig och går i vackert silvergrönt.

Av min fantastiska palettbladsbuske blev det bara en pinne och en toppstickling kvar. Jag sprejade ordentligt för att inte börja om med bladlöss. Denna stickling ser ut att må bra! I vasen står topparna från det ena Dr Westerlundsträdet och en vacker pelargon som blommade för fullt i det kalla köket och nu fick bli snittblomma.

I sovrummet står dessa krukor och trängs med makens imponerande pappershög som flyttades bara för att jag skulle kunna föreviga detta hörn. Relativt nyplanterade skott av faster Malins ampellilja, en hjärtan på tråd som hängt med sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och så Mias skvallerreva som behöver toppas lite och få ny kruka.

Sextioåtta pelargonsticklingar av varierande slag, hahaha! Ska bli spännande om det blir några som tar sig! De har alltså fått perlitblandad såjord och beskäringsytorna blev doppade i rotpulver innan jag satte ner dem i jorden. Med tanke på att nästan inga sticklingar tog sig förra året har jag inga höga förväntningar. Skulle det bli ett lyckat experiment kommer jag att behöva skaffa många nya krukor.

Syrummet innehåller grejer från svärfar, presenter och det här. Dr Westerlund i överflöd, faster Malins änglavingar (begonia som jag inte lyckas flirta med, den vill verkligen inte ta sig) och så de sju nya pelargonerna jag fick av min fina svägerska Karin. I fönstret står chili och paprika som börjat ta sig upp ur jorden. Längst fram i hörnet står en stickling från mammas Bredavikskaktus som blommar i cerise, Mimmi fixade en stickling till Peter, men han har bett mig ta hand om den ”så länge”.

Jahaja, här står brickan med amaryllislökar i flera lager. Inte är de vackra, men jag bedriver ett avancerat försök där jag planerar att vårda dem genom hela sommaren för att sedan bli rikligen belönad till nästa jul, eller när de nu vill blomma.

Här är palettbladspinnen igen, moderplantan kom från lillebror Hans och hans fru. Jag tror jag fick den illgröna moderplantan av Åsa, men kanske kom den också från Hans?

Mammas garderobsblomma skickar upp två-tre nya blad varje år och så är det alltid något som behöver rensas. Denna stod mörkt i mammas och Fars trappa, så den klarar sin placering någon meter innanför ett norrfönster utan problem. Blir duschad lite då och då och så får den en skvätt ny jord ibland, och en näringspinne eller två.

Längst bort står mammas imponerande novemberkaktus som fått blomlust igen och snart blommar om. Alla nyfriserade pelargoner som ska ner i verandan när det blir lite varmare trängs med en orkidé som jag helt glömt var den kom ifrån.

Slutligen en pelargon som inte fick plats på arbetsbordet och så Mias skvallerreva som kanske borde få en lite större kruka. De här växer lika intensivt som makens hår! Ser fram emot att det lilafärgade palettbladet växer till sig lite, för de här två är så fina tillsammans.

07 mar

Öppet fönster och ny jord i krukorna.

En dag som denna är det dags att plocka in Lisa Ekdahl, lite härliga rytmer och ren glädje! Efter en förvisso fin helg kände jag mig lite extra glad då jag vaknade upp till denna Punschrullens dag.

Så här deppigt såg det ut i vår hall igår morse. Jag hade varit i Bredavik och hämtat mina pelargoner som fått vintervila i det minst sagt kyliga köket i sommarhuset. Betydligt hoppfullare än förra året då så många av övervintrarna hade frusit ihjäl vid den intensiva köldchocken som ledde till att vi kunde gå på isen över till Knösö och åka pulka på sportlovet (i år har vi haft en grön vinter nästan rätt igenom). De fyra största plantorna var i absolut sämst skick. Dem har jag inte beskurit eller planterat om än, men jag känner att stammarna/stjälkarna har bra stuns. Just pelargoner kommer igen efter vilan och även då man tror att det är kört väcker våren deras livsgnista om man bara tar hand om dem ordentligt.

Så här såg pellisarna ut efter att ha beskurits, fått den gamla jorden avskakad, krukorna diskade, lecakulor och fiberväv (för att hindra att myror tar sig upp då jag ställer ut dem) i botten, ny jord med lite perlit iblandad och så bara en gnutta vatten för att försiktigt väcka rotsystemet. Nu kommer jag att vänta en vecka innan jag vattnar igen. Dessa krukor står nu på mitt arbetsbord vid ett österfönster, men när ”växthushyllan” kommer upp ställer jag dem kanske där under lysrör. Vi får se. Alla rötter såg friska och livsdugliga ut, så förhoppningsvis kommer återupplivningsförsöken att ge resultat.

Förra året fick jag knappt ihop en handfull skott, i år har jag 48 stycken tagna från alla plantor på fotot här ovan. Jag har haft mycket varierande framgång med mina sticklingar. I år testar jag såjord med extra perlit och inte allt för mycket vatten. Dessa står i västerfönster med ett tillhörande ”fönsterlock” som ger dem lite extra skydd, en fuktig och lite varmare miljö. Kan det vara något?

Ampelliljan har blivit av med de flesta av sina bebisar. Jag satte ihop två knubbiga plantor och gav bort den ena till ett par plantintresserade ungdomar. Egentligen borde den här kanske få en större kruka då rötterna fyller upp snart sagt hela den gamla, men ampelliljor är inte så kräsna och en större kruka får inte plats i ampeln. Jag fortsätter nog att stoppa i sådana där näringstillskott i form av gröna pinnar och hoppas att det räcker. Uppenbarligen lever den fortfarande och skickar även nya blad och nya plantbebisar. Det reder sig nog.

I ett månadsbrev från ”Bodil Blomsterfantasten” fick jag en länk till ett fantastiskt palettbladsträd. Det här får vara min nya inspiration till den här pinnen med två ”gamla” och fyra nya blad. Vad tror du? Kan det lyckas?

05 mar

Sådant som händer mellan samtal av vikt och värde.

Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.

Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.

I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.

Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!

Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.

På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!

Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.

07 okt

Halloweenförberedelser i svensk tappning.

Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.

Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!

Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.

Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.

Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?

För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.

Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!

Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!

Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?

Den ljuvliga höstastern. Mmmm!

Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.

Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.

Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!

Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!

19 maj

Den som spar, den har.

Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.

Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 apr

Dags för nästa nivå.

Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)

Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?

26 jun

Pelargoner och tomater.

Triggervarning: Det här inlägget handlar mest om mina växter och sådant som är viktigt för dem. Och mig.

Jag minns torkan sommaren 2018 och tycker att det känns lite olustigt att vattnet i de båda bevattningsbrunnarna emellanåt tar slut redan såhär tidigt på säsongen. Solen och värmen tillför naturligtvis något gott det också och så länge vi har tillgång till det kommunala vattnet känns det ändå okej. Jag funderar ofta på samtalet jag hade på ett flygplan med en man som jobbade med system som gör dricksvatten av havsvatten och krisberedskap då det gäller just vattenfrågan. Miljontals människor på jorden saknar tillgång till rent vatten, miljarder har otillfredsställande vatten- och avloppssystem. Vad händer på ett sjukhus om landet attackeras eller vi råkar ut för svåra naturkatastrofer? Den här artikeln tycker jag är mycket intressant och får mig att vilja klura ut något smart sätt att sköta bevattningen på här hemma.

Nu har bladverken på i princip alla pelargonerna tjockat till sig. Det finns en massa information om hur man ska gödsla, när man ska gödsla, om man ska beskära, var pellisarna ska stå och hur man ska andas på dem. Eller nej, det sista har jag inte läst något om förresten. Jag har landat i att jag gödslar allt utanför verandan på samma sätt. Lite nässelvatten ibland, vatten med Biobact ibland. Dessemellan vattnar jag såklart med vatten direkt ur kranen. Jag testade utspätt bokashivatten på krukväxterna i april, men det gav gula kanter på bladen och jag bestämde mig för att raskt avbryta det experimentet. Här är Ålsta Frida på gång. Det kommer fler knoppar och jag konstaterar att vi nu är inne på år tre med denna svårflirtade skönhet. Vi får se om det blir ”tredje året gillt” för att få den att blomma ut ordentligt.

Inte heller den här specialaren har blommat särskilt mycket sedan jag fick den första sticklingen från min granne. Odensjö Susie Wong heter hon och är precis som Ålsta Frida en dubbel zonalpelargon. Den som har hökögonen med sig kan se att hon är på gång och flera knoppar står redo.

Stjärnpelargonen Bob Hall fortsätter dock leverera. Både denna moderplanta och den enda bebis jag har kvar har blommat i flera månader och även om bladverket är klent på båda är det lika spännande att se varje ny blomma slå ut. På samma planta har färgen skiftat mellan svagt aprikos och ganska starkt pastellrosa. Jag har ingen lerkruka till just denna och kanske är det det som gör hela skillnaden? Jag är för snål för att byta ut alla krukor och trots att jag letar på loppisar och andra ställen är det sällan jag har tur.

Av mina fyra specialspecialare till pelargoner är alltså nu tre av fyra på gång. Den vackra rosenknoppspelargonen Swanland Pink har faktiskt blommat lite i år, men jag ser inga nya knoppar. Förhoppningsvis tar hon sig.

Sedan är det tomaterna! De växer så jag ser skillnad från dag till dag. Nu finns det flera små fruktämnen som är på gång… Jag hittade den här galna blomman på en av plantorna. Jag har alltid varit jättebra på att markera upp vilka sorter jag har haft, men i år blev det inte av efter en förvirrande omplantering. Jag vet i alla fall vilka sorter jag satte: busktomat Ace 55, körsbärstomat Zuckertraube, Tigerette Cherry gul, Cherry Cerise, Rouge de Marmande och San Marzano. De fyra första är små sorter och jag gissar att den galna blomman ska bli bifftomaten Rouge de Marmande. San Marzano är plommontomater som passar bra till tomatsås och liknande. Några av sorterna ska inte tjuvas, men eftersom jag inte vet vilken planta som är vilken sort har jag tyvärr misslyckats på den punkten. Vi får väl se om det blir något ändå.

Ja, det var det. Det växer och frodas rätt bra här. Allt det gröna tar mycket tid och som jag sa till min syster så har jag dålig koll på Netflix-serier av den anledningen. Idag rensade jag upp de sista rädisorna som jag ska styckfrysa. Nej, jag vet att man inte kan frysa rädisor eftersom de blir mjuka. Man kan dock stoppa ner dem i köttgrytor och då får de lite smak av sparris. Det låter väl gott? Vi får väl se om jag tycker att det var värt jobbet när det väl blir av att jag lagar något med dem.

2,5 liter flädersaft ligger nu i frysen och senare idag ska jag dra igång en omgång till. Det gäller att ta tillvara det som finns och det vi gillar, helt enkelt! Hoppas att du njuter av sommaren och det naturen har att bjuda. Peace.

29 maj

Blomtrappa.

Maken har tagit till sig mina önskemål och byggt en fantastisk blomtrappa! Altanen lutar in mot huset och verandan lutar lite utåt, men blomtrappan är faktiskt helt som den ska vara. Det finns plats att ställa byttor nedanför det nedre hyllplanet också. Altanen ska bort, men får hänga med tills det är dags att lägga grus. Efter sommaren ska hyllan få samma gröna färg som våra dörrar har, men med tanke på att linoljefärg har så långt torktid får det bli såhär över sommaren. (Hyllan har blivit behandlad med träolja för att klara vattnet som rinner av krukorna, och regn såklart.)

Roligt att festlokalen kan funka både som träningslokal och snickeri!

Jag är så tacksam för makens insatser. Många av mina idéer skulle jag eventuellt ha kunnat genomföra själv, men först efter extremt många timmars YouTube-undervisning eller kvällskurser. Lagarbete är icke att förakta.

12 maj

Hur många pelargoner behöver man?

Ja, den frågan ställde han häromdagen, maken. Jag satt där med höjda ögonbryn och undrade förvånat över varifrån denna märkliga fråga kom. Tyckte han att antalet pelargoner börjat gått överstyr? Jag har 21 pelargonkrukor och inte är det väl något konstigt med det? Hyser jag allt för starka känslor till mina modersplantor? Jag ger ju gärna bort pelargonbebisar?! Senast häromdagen hittade en av förra årets sticklingar som härstammar från en av mammas mårbackapellisar ett nytt hem.

Makens fråga gav mig chans att inventera och inspektera hur det står till. Då jag talar om moderplantor är det personen jag fått blomman av som får ge namn. Jag har mammas Mårbacka, mammas äppelblom, mammas vita, Bagittas Mårbacka, Bagittas vita, Karumos vita, Lindas Ålsta Frida (zonalpelargon), Lindas Swanland (zonalpelargon rosenknopp), Lindas Bob Hall (stjärnpelargon), Evas hängpelargon och Mimmis Mårbacka. Du ser. Efter förra årets tuffa vinter var det med nöd och näppe jag fick pelargonerna att komma igen och de fick inte heller någon ultimat sommar. De flesta ser redan bättre ut i år än de gjorde efter en hel sommar av gullande! Ja, några av dem har inte börjat blomma än förstås, men flera är redan igång. Jag klagade lite på Bob Hall här i veckan, men som du ser på bilden har han tagit sig och är nu jättesöt. Hans pappa, själva moderplantan, är dock lite klenare och spretar lite på det fula sättet.

Jag tog inte så många skott i år, utan har låtit de flesta pelargonerna bli lite vildvuxna. Den jättestora Mårbackan som min syster tog hit (består av tre samplanterade) blev däremot toppad och fick många bebisar. Jag tog hand om tre av dem, varav två överlevde, resten tog syrran hem. Jag provade att rota en av varje i såjord, pelargonjord och vanlig blomjord. De två sista var det som klarade sig och den sista har tagit sig allra bäst. Jag kan konstatera att det är onödigt att krångla till det. Det har varit toppen att ha ett litet ”växthus” i gästskrubben. Det har definitivt gett dessa skönheter den omsorg de verkligen behövde. Ett gäng har nu fått flytta ut i verandan för att vänja sig vid lite större temperaturväxlingar och några står kvar här i arbetsrummets fönster där de ibland får lite frisk luft vid öppet fönster. De gör mig glad! Så är 21 stycken för många? Nej då. Eller vad tycker du?