Har du varit på en baby shower någon gång? Det sägs att detta firande har sina rötter i Egypten och i romarriket, men den moderna versionen kommer från efterkrigstidens USA. Kvinnorna i en förstagångsgravid kvinnas närhet samlas för att ”duscha” den kommande lilla bebisen med smått och gott som kan behövas inför ankomsten. Redan min mamma fick en baby shower 1970, med all sannolikhet pga många kontakter i USA. Nuförtiden finns alla möjliga versioner av denna festlighet, men nu när jag tog chansen att fixa en till äldsta dottern ville jag ha en klassisk version. Jag bjöd in alla hennes närmaste släktingar för ett nära firande. (Min svägerska tog också med sin kusin som är på besök. Hon råkar vara barnmorska på dotterns mödravårdsmottagning.)
Jag ville ha ett överraskningsmoment och lät några av mostrarna ta hand om det. Det sköttes med den äran och dottern vallades runt på naturreservatet och på kyrkogården innan det var dags att dyka upp här hemma där resten av de inbjudna gästerna väntade. Min mamma hade ropat ”överraskning”, men vi som var på plats fnissade mest tillsammans med festens medelpunkt.
Det var inte helt lätt att trycka in 16 personer i vårt vardagsrum, men skam den som ger sig. Trängsel inbjuder till en känsla av närhet, så också i det här fallet. Moster och faster på vardera sida om festens medelpunkt fick uppdraget att knyta presentsnörena i hennes hår. (Vad är det ens för en tradition?!) Hon blev flashigare för varje present!
Alla hade med sig så fina, gulliga, nyttiga, vackra och omtänksamma gåvor! Såhär dagen efter känns hela vardagsrummet fullt av fantastiska bebisgrejer. Här på bilden ser du en av makens brorsdotters presenter, en egendesignad och stickad klänning. Jag känner många duktiga stickare, men hon klår nog dem alla!
Lapptäcket som syrran hade sytt var också underbart. I sommar har hon förfärdigat nästan fyra lapptäcken, det ena vackrare än det andra. Hon har lyssnat på föräldrarnas önskemål och sedan gjort egna tolkningar. Något finare än det här kan jag inte tänka mig. Kanske ser du att dotterns och svärsonens vurm för dämpade färger gick som en (röd) tråd genom hela kvällen? Det var som att alla ringt varandra och frågat vad den andra skulle ta med sig.
När alla gåvor var öppnade och folk fått gissa födelsedatum, vem bebisen kommer att likna (själv gissade jag på svärsonens farmor), om hon kommer att ha hår när hon föds, ja, och så prova på att bära runt på en 12 kg tung kettle bell (normal viktuppgång under graviditet), då var det dags för fika. Jag hade dukat fram ”en bulle i ugnen”, ”salta tårar”, ”sura miner”, ”sötnöten Lisen”, ”cravings”, ”Lisens födelseljud”, ”sömnlösa nätter”, ”choklad, alltid choklad” och lite annat smått och gott. Sent omsider packade vi ihop oss och var nöjda med dagsverket. När gästerna åkt hem kom herrarna hem och fick plocka från buffén, titta på allt fint och lyssna på Spotifylistan som blev kvällens gästers gemensamma gåva till Lillan. Här får också du chansen!
Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!
Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.
När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!
Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.
Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!
Igår stöp jag i säng och imorse låg jag kvar helt utan kraft. Klockan är nu halv tio dagen efter och jag har knappt ens kommit igång. Den senaste veckan har varit intensiv på många plan, men allt har varit roligt! Det är dock viktigt att återhämta sig från rolig intensitet också, något som är lätt att glömma. Fotot här ovan visar en av anledningarna till att det varit mycket. Vi har haft Harvard-Radcliffe Collegium Musicum på besök. Flera av oss i kören hade nattgäster under några dagar. Dessa fina och duktiga ungdomar har varit på turné i Sverige och fått lära sig mer om svensk folkmusik, de har fått lära sig grunderna i jojk, de har sjungit mycket och sovit lite. Igår for de hem till USA för sommarlov. Innan dess hade vi en gemensam konsert som också blev Fredrikskyrkans kammarkörs avslutningsaktivitet för terminen. Det var roligt att över 300 personer hade tagit sig till kyrkan trots studentfiranden och underbart väder, men jag tänker att de som kom fick bra utdelning. Särskilt med tanke på att det var fri entré, hehe. Avslutningsvis hade vi en gemensam middag i Militärhemmet där Maria från pastoratet hade dukat och gjort jättefint, medan vi i kommittén hade fixat god buffé från Elsas lilla krog, grunderna i hur man sjunger svenska snapsvisor (utan snaps) och lite annat skoj.
Igår blev det frukost och presentbyte innan jag skjutsade in våra ungdomar till stationen för kramar och vinkevink. Jag hade sedan tagit ledigt resten av dagen för att…
…socialisera med vår fina lilla utbytesdotter från Tyskland…
… och uppvakta hennes pojkvän som tog studenten.
Det var också läge att fika med och uppvakta den här gullungen som fyllde tvåsiffrigt och som fick goskudden hon så hett önskade då vi senast sågs.
Den här prinsen fyller fem idag, så vi passade på att fira honom också. Han fick dessutom känna och klämma på sina presenter. Det kan hända att ett litet finger liiiiite försiktigt pillade på papperet vid tejpen, men vi vet ju alla hur svårt det är att hia sig när något härligt står för dörren!
Slutligen styrde jag kosan mot Lyckeby där jag hade nöjet att få lyssna på Trio Fantastique som framförde ett vackert sommarprogram i ord och ton. Det var längesedan kyrkans piano fick komma till sin rätt på det sättet! Efter allt detta kändes det som att alla batterier var påfyllda samtidigt som jag var helt slutkörd. Jag pratade med Harvardungdomarna om press och förväntningar eftersom de ändå går på en av västvärldens mest kända skolor. ”Det är som att ju mer stressad du är, desto högre upp i hierarkin hamnar du. Det är viktigt att kalibrera om sig ibland för att stå stadigt och inte lockas att springa med den där gruppen som hetsar på mot vem-vet-vad.” Vi pratade mycket om människovärde och vad som händer då man sätter offerstämpel på andra, vem som ska bestämma vad som är viktigt i livet, hållbarhet, naturens under och hur man kan jobba på sitt självförtroende då livet rämnar och ingenting riktigt blir som man hade trott. Jag har inget emot att prata om väder och bilar med folk, men att gå på djupet och tillsammans med andra fundera över livet är mitt livselixir. Familj, mellanmänskliga relationer, trädgård, böcker och musik. Utan inbördes ordning har du där det som känns mest meningsfullt för mig. Jag förstår att andras prioriteringar ser helt annorlunda ut, men jag är så tacksam över denna vecka där jag fått fylla på mig själv på detta sätt! Och nu tar vi helg.
Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.
Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.
En film med många Oscarsnomineringar:The Banshees of Inisherin. ”Gå in i filmen utan att läsa något om den och tala sedan om vad den handlar om”, sa min lillebror. Jag säger detsamma. Detta är en film som inte släpper taget om mig, av olika anledningar. Framför allt längtar jag tillbaka till Irland och till Aranöarna.
En film utanför finkulturens sfär:Top Gun Mavericks soundtrack gör mig glad och för mig tillbaka till åttiotalet. Somligt var bättre förr, men den här uppföljaren är riktigt, riktigt bra tycker jag som älskade Top Gun.
En film i kulturelitens skugga: När maken föreslog att vi skulle titta på Änkeman Jarl, en komedi av Vilhelm Moberg, var jag lite tveksam. Två timmar senare försökte jag analysera vad som hänt i filmvärlden sedan 1971 och vad som hänt med mänskligheten som gjort att vi hamnat där vi är idag. Nu är frågorna ännu fler. Däremot har jag ett nytt favorituttryck att ta till: ”Det äger sin riktighet.”
Senaste föreställningen jag var på: Jag må vara dimmig i hjärnan, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag var ofta kulturell då vi bodde i Orem. Om konserter gillas var det Kulturskolan som stod för min senaste upplevelse. Jag blev rörd flera gånger och imponerades över hur duktiga de unga musikanterna var. Inte minst makens systerson som briljerade på trummorna!
En föreställning jag ser fram emot: Alltså, jag inser att jag behöver skärpa till mig gällande kulturen. Det är verkligen öken just nu! Denna lista fick mig att drömma mig bort och det här hade ju varit roligt… En dansföreställning där publiken får vara med och bestämma.
Konst som jag tänker extra mycket på just nu: Med jämna mellanrum går jag in på Sikö auktioner och drömmer mig bort. Här går det att fynda allt från fantastiska konstverk och hötorgskonst till oupptäckta pärlor.
Senaste låten jag lyssnade på repeat: Lalehs Framåt. Jag gillar hennes energi och är imponerad över hennes stora musikalitet, både den känslomässiga och den praktiska.
Mer musik som kulturhjärtat vurmar för: För min del är det nog Sara Parkman. Hennes musik fascinerar mig. Vi må stå långt ifrån varandra rent politiskt, men hennes musik väcker något i mig.
Tre ställen jag vill rekommendera:Tja, jag inser att denna lista fått mig att ryckas ur min lilla planttantsbubbla, så jag tänker här stort och större. Fast som blivande Världsarvsambassadör måste jag börja med Örlogsstaden Karlskrona. Det är verkligen vackert här, även om kulturutbudet är lite skralt. Det första som kom till mitt sinne var annars Zion National Park. Att bo i Utah hade definitivt sina fördelar, inte minst den storslagna naturen. Och eftersom det här inlägget nog var tänkt att ha ett kulturellt anslag måste jag ta upp en på riktigt gammal klassiker. Om någon månad åker dottern och svärsonen till Pompeji. Mitt besök där fick mig att teleporteras till en annan värld. Jag har sällan blivit så uppslukad av något.
Avslutningsvis tre favoritgrejer: Jag är ingen isbrytare, tyvärr. Min värld är rent fysiskt ganska liten. Självvalt så, ölivet där vi har nära till många i vår storfamilj ger en trygghet och ett lugn som både jag och maken uppskattar. (Med alla tre barnen i Stockholm skulle jag dock vilja åka dit lite mer ofta.) Samtidigt är jag en människa med stora känslor och mycket av allt. Jag älskar att fångas av musik som får hjärtat att darra, att känna stormbyar rensa mina tankar och se stor talang få ta plats. Däremot vill jag inte ha konstig konst, disharmonisk musik eller störiga föreställningar där alla verkar lida av hallucinationer.
Något av det finaste jag haft i mitt liv var musiken då barnen gick i Adolf Fredriks Musikklasser. Jag går gärna på deras konserter även fortsättningsvis och vill tipsa om deras konsertkalender.
Åbergs trädgård och café är ett självklart tips för dig som kommer åt det hållet. Så inspirerande miljö för planttanter, men även för folk som bara gillar vackra vyer och god mat. För övrigt vill jag påstå att dagens handelsträdgårdar många gånger tangerar kulturella upplevelser. Zetas är en välkänd vallfärdsort, men det finns många, många fler. (För övrigt har de just nu 50% rabatt på sina dahlior. Jag har inte plats för fler, men de har många fina sorter och det är absolut inte för sent att sätta dem i jorden än.)
Efter att länge ha längtat till att få uppleva Dalhalla blev det så möjligt förra året. Jag vill dit igen och igen och igen. Inte minst då First Aid Kit är där och spelar i augusti.
Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.
På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?
Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.
Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!
Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.
Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.
Snart ger jag mig av till Carl XI:s egen stad Karlskrona. Även kung Carl XVI Gustav har samma mål för dagen. Den som vill och har tid kan vara med på hans mottagande här klockan tolv via lajvsändning. Du som håller utkik (eller snarare viftar med öronen) kan få en skymt av någon som du kanske är bekant med.
Nu är påsken över för denna gång. För vissa har påsklov tagit över, andra har helt vanliga dagar att hantera. Jag till exempel. Har redan donat med bokföring. Perfekt att dra av det ”tråkiga” innan det är dags för något bättre. Det har varit så roligt att ha ungdomarna hemma! Trevliga och spännande diskussioner, god mat och en massa godis. Det sista innebar att min mage igår tackade för att påsken var över. Tänk ändå, vad vi kan höra om vi lyssnar till våra kroppar! Inför Hälsans år hade jag och maken tagit beslutet att inte köpa hem något godis fram till påsk, det var fritt fram hela påsken och sedan är det köpstopp av just godis fram till midsommar igen. Hej och hå!
Vi drog igång långfredagen med sovmorgon och brunch. Detta koncept gillas av hela familjen (även om äldsta dottern och jag inte sover särskilt länge). Älskar att sitta länge och prata och äta god mat, men även att låta matlagningen ta lite tid. Ungarnas favorit är vår version av French toast. Vi skär bort kanterna på formfranska, doppar varje skiva snabbt i pannkakssmet och steker gyllene. Sedan doppas den nystekta toasten i en socker och kanel-blandning och vill man kan man även skära diagonalt till trianglar.
Framåt eftermiddagen åkte barnen till farmor och farfar medan jag tog mig till Fredrikskyrkan för genrep med orkester och sedan en härlig kväll med Poulencs musik. Som vi har övat och gnidit, tragglat och i stunder förtvivlats. Till slut blev det riktigt bra! Jag fick även en klihostattack och fick dyka ner och dricka en klunk vatten, men det verkar som att det gick åtminstone ganska spårlöst förbi. Som jag gillar detta gäng med så många duktiga musiker och underbara personligheter! Lite vänlighet och mycket stöttning räcker långt.
Påskafton bjuder på traditioner, som äggmålning vid frukostbordet. Yngsta dottern äter inte ägg, men är rysligt kreativ och målar alltid ett som någon annan får äta upp. I år stod Stabilopennorna för färgen, nästa år tror jag vi plockar fram vattenfärger.
Godis kräver noggrann tandvård, så påskharen (aka jag) hade bidragit med varsitt paket Plackers också. Bra idé tycker jag själv.
I år hade jag lyckats osedvanligt bra med gömmandet och sonen fick jobba hårt för sina sötsaker!
Efter en kall och regnig upptakt på den här våren var det ingen som hade några höga förhoppningar på påskafton i Bredavik. Vi skulle plocka fram trädgårdsmöblerna, laga muurikkamat, äta påsktårta och ha lite äggjakt för barnen. Det kan man dra av ganska snabbt om det behövs, men som tur är behövdes inte detta! Det var varmare ute än inne i huset! Solen strålade! Man kunde sitta ute i kofta istället för med vinterjacka! Mirakel! Vi hade så mysigt. Jag älskar att kusinerna spelar så mycket brädspel, det är liksom ”Sturkö med kusinerna”.
Somliga sprang mest omkring och var söta! Det här radarparet har mycket roligt tillsammans. Brorsans ryska hyresgäster brukar hänga med oss. Storasyster i den familjen har lärt sig riktigt bra svenska i förskolan och brorsdottern och hon talar en gullig blandning av ryska, svenska och engelska.
Framåt kvällen var det dags för nästa kusingäng. Vi träffade makens brorsbarn som var hemma från sina universitetsstudier. Det var så fint att höra ungdomarna sitta och skratta högt åt dråpliga historier och nostalgiska minnen. Själv hann jag diskutera elbilar, jobbet som filmstatist, psykisk ohälsa och diverse andra intressanta ämnen.
Hemma hade jag förberedelser inför söndagens begivenheter att ta hand om, men det var i köket det hände viktiga grejer. Det här är det bästa jag vet. Stämsång funkar utmärkt även med en trasig keyboard och deras röster låter så fina tillsammans.
Påskdagen firades i ord och musik. Jag kompade bl. a. döttrarna då de sjöng Risen, vacker påskmusik som vår vän Daniel Blomberg har arrangerat.
Sedan blev det mer mat så klart. Vi passade på att fira makens födelsedag i efterskott med hans traditionella födelsedagsfondue och Zeunerts påskmust. I år hade jag gjort en mustig buljong som vi kokade tunna skivor av flankstek i. Till det serverades klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker av olika slag. Och en kall vitlökssås, så klart! På spisen friterades kryddade och panerade ostbitar (brie, präst och någon annan hårdost jag inte kommer ihåg namnet på) eftersom jag hade bytt ut oljan mot buljong i fonduegrytan. Det här var det godaste jag ätit på länge.
På eftermiddag gick vi en runda i trädgården och dottern som jobbat extra med trädgårdsskötsel tog sig an lite ogräs.
Lillastesyster var uppe i Karlskrona och sov hos en av våra andra systrar. De kom ut en sväng framåt kvällen och hade med sig enormt smarriga bakelser (maräng, lemoncurd, grädde och jordgubbar för dig som vill testa själv). Så mysigt med lite extra tid att sitta och prata. (Äta och prata, två av mina favoriter, men det har du nog förstått.)
Måndag morgon och dags för en moders tårar medan ungdomarna åkte hem till sitt igen. Short but sweet! Älskar att de vill komma hem och hälsa på oss gamlingar och lever länge på den extra energi jag får av ett sådant här besök.
Resten av dagen tillbringade jag mer eller mindre ute i trädgården och jag/vi fick massor gjort. Maken och jag passade på att inviga bordet jag renoverade i vintras och även verandan efter dess vintertjänst som extra förvaringslokal och kylskåp. De platsbyggda förvaringsbänkarna är så, så bra och även om detta utrymme nu fortsätter att agera växthus ett tag till så har vi många härliga stunder här ute att se fram emot. För övrigt är det ruskigt gott med egengjord pytt på flankstek, råskuren potatis och massor av lök, men uppvärmda kroppkakor är inte dumt det heller.
Nagel och rengöringsrondell talar sitt tydliga spår. Trädgårdsarbete är skitgöra, men det är skitgöra som jag älskar och som gör mig glad. Och mör i kroppen. Varenda trädgårdsmuskel som legat i träda under vintern fick jobba igår och det känner jag idag. Hej och hå, jobba på. Och det var vår påsk, det. Hoppas att du också fick en fin helg. Nu är det kallt och molnigt ute igen, men jag kommer att vårda minnet av denna soliga och varma (på flera sätt) påsk länge.
Nu tar jag påsklov i några dagar då ”barnen” är hemma. Igår laddade jag upp med spadag hemma hos syrran (jag lånade hennes badkar, använde lyxiga produkter och gjorde hårinpackning) för att sedan ge mig på långrepetition inför dagens konsert. Årets långfredag går därmed i musikens tecken – vi har genrep i eftermiddag och så kör vi!
Jag vill önska dig en fin påskhelg, förslagsvis i sällskap med Lamb of God. På måndag är jag tillbaka.
Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.
Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.
Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.
Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.
Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.
Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.
Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)
Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!
Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!
Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.
Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.
Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.
Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.
Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.
