23 jan

Om att möta döden.

De flesta dagar i livet kommer och går och efter en tid är det svårt att skilja den ena från den andra. Andra dagar präntas in i ens medvetande med stor kraft och är omöjliga att glömma. De oförglömliga dagarna läggs på hög och sorterar sig själva på olika sätt. Vackert ställs mot dramatiskt, stolt mot farligt och sorgligt mot triumferande. När ens dagar är räknade hoppas nog de flesta att minnesfilmen som spelas i ens inre till största delen består av klipp som får en att känna tacksamhet istället för ångest.

I måndags fick jag trösta min goda vän vars far precis hade somnat in efter en relativt kort tids sjukdom. Igår kväll hade jag möjlighet att tillbringa tid med en av mina föräldrars bästa vänner, en fantastiskt fin, kärleksfull och generös man, som inte har många dagar kvar här på jorden. Han hade en relativt bra dag för första gången på lång tid och det var fint att sitta och prata med honom, minnas tillsammans och till och med skratta. Det kändes också bra att kunna stötta hans döttrar i det ofattbara. Efter ”helvetesåren” säger jag inte längre inget ont som inte har något gott med sig, men nog kan alla upplevelser man går igenom komma till nytta vid något tillfälle.

I sorgen finns närhet till många känslor och jag tror att många blir förvånade över att även möta skratt och uppsluppenhet där. Jag och mina syskon har så fina minnen från våra föräldrars sista veckor på jorden. Far uttryckte själv sin förvåning över hur ”roligt” det kunde vara att dö. (Jag kan inte garantera att dessa känslor inte hade att göra med de massiva mängder smärtstillande droger han fick, men hur som helst mådde han uppenbarligen bättre än man skulle kunna tänka sig.)

Jag har återigen påmints om hur viktigt det är att ordna upp sitt liv oavsett vilken ålder man är i. Vi vet inte hur långt vårt jordeliv blir eller hur dess omständigheter kommer att se ut imorgon. Vi har idag, den kropp vi lever i och de omständigheter som vi själva, någon eller något annat har satt oss i. Många gånger är vi kanske missnöjda med valda delar av förutsättningarna och det är inte alltid vi kan göra något åt vår situation. Då har vi två vägar att välja mellan: Bitterhetsgatan och Acceptansstigen. Det är lätt för mig att sitta och skriva det i ett blogginlägg, men tro mig, jag vet att det är svårare att omsätta i praktiken. Faktum kvarstår. Acceptans är lika starkt som armeringsjärn när man ska lägga grunden till något nytt. Bitterhet består ofta av dy, lera och rasmassor och ska man lägga en grund på det är det svårt att få ett hållbart resultat.

Nu ska jag fortsätta dagen. Till dig med stora, tunga utmaningar skickar jag mycket kärlek och ljus. Du är inte ensam.

03 Nov

Möten.

Så många möten, så många öden, så innerliga personligheter. Jag är tacksam över möjligheten jag har att fortsätts utvecklas varje dag och stund. Så fint det är att få uppleva livet tillsammans med människor som vågar öppna sig och som delar med sig!

Den här tiden förra året var mycket tung och samtidigt vacker. Nästan allt handlade om mamma. Vi firade jul hela november, julpyntade och hade julklappsutdelning med barnbarnen. Vänner, vårdpersonal och familj möttes på daglig basis hemma hos mamma och vi grät, skrattade, mindes, glömde och levde tillsammans. Mamma gick till slut bort den 5 december och livet blev sig aldrig likt igen.

Idag gick jag ner till kyrkogården för att inspektera mammas gravsten, lagom nymonterad till Allhelgona. Inga tårar, oväntat, utan stor glädje över att stenen kändes så rätt. Fint så.

30 apr

Årsdag.

Idag är det 49 år sedan mina föräldrar gifte sig och ett år sedan vi spred fars aska i Klackamåla. Jag och två av mina syskon gick upp till ”fars kulle” och tittade samtidigt till dessa syskons skog som har avverkats nu i vinter.

Vi hade med oss lite blomster såklart. Tulpanerna är fars egna, vitsipporna är från Klackamåla och en av systrarna hade bett om att få med en pärlhyacint i buketten.

Efter avverkningen kan man se den vackra björkskogen som verkade ha kommit dit som av ett trollslag då den har varit dold av barrträd innan.

Här spatserar skogsägarna. Det känns nästan overkligt att se deras namn på stockarna som ligger och väntar på transport!

Fars lillasyster har tagit sig an föräldrahemmet. Nu blir det fint med ny panel.

Dessa skönheter dök upp i vägkanten bara någon kilometer innan vi var framme i Klackamåla. De är ju för sköna!

Enligt tradition var det till kvällen dags att samlas på Vitsippsön i Rödeby. Våra amerikanska gäster fick uppleva en Valborg av sällan skådat slag då det blixtrade och dundrade som bara den. Det fina vindskyddet som grabbarna byggde förra året räckte gott och väl till att hålla oss alla torra och det mesta av tiden hade vi faktiskt uppehåll! (Jag hade klätt mig i fyra lager kläder, vis av erfarenhet.)

Fina lillasyster, inte så liten längre.

Sedan är det den stora pian som snart drar vidare på nya äventyr.

Hej och hå!

Skirt och vackert bladverk. Njutbart!

Anemone nemorosa. Vitsippor. Hela ön är full! Det märktes att våren var mycket senare i år än förra året då vitsipporna inte kommit lika långt.

Efter blixtar och dunder var det dags för magiska under. Nu är vi redo att ta emot maj månad!

26 apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den.  Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.

06 apr

Ibland behöver man en påminnelse.

Så fint! Jag tackar en fin vän för detta citat som hädanefter kommer att betyda något alldeles speciellt för mig.

Min kusin jobbar på tidningen Dagen och tipsade om att någon av oss syskon kanske ville berätta om fars önskningar kring vad som skulle hända då han hade gått bort i samband med en artikelserie de kör just nu. Här hittar du artikeln om du vill läsa.

28 mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!