27 Dec

God fortsättning.

”God fortsättning.” Så började ett meddelande från vår fina granne i Bredavik, en av mammas bästa väninnor. Hon skrev för att meddela att hennes man hade gått bort på julafton. Det var inte oväntat, men usch, nu måste det vara nog. Jag vill möta livet med ljus, glädje och hopp när vi går in i ett nytt år! Sorgen som varit så närvarande de senaste åren kommer att fortsätta ta plats och finnas som en törnetagg i Foppatoffeln, det är jag fullkomligt medveten om. Så får det vara, men det känns verkligen som att något har vänt nu efter mammas begravning. Jag tror att fröet till att läka har börjat spira.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att det finns så mycket där inne som jag gärna skulle vilja få på pränt. Det var ”hela havet stormar” inuti mig så länge att den stora tomheten som tog över någon gång innan mamma ens gick bort kändes otroligt läskig och svår att hantera. Nu inser jag att den är en naturlig reaktion på allt som hänt, men jag kan inte acceptera att den som är jag förändrats så dramatiskt. Det finns ingen ork till annat än det absolut nödvändiga och det får väl vara så tills energin och lusten återvänder. En dag i taget! ”Vi kämpar på”, som far alltid sa.

13 Dec

Lucia 2017.

Idag såg jag solen för första gången på länge, både bokstavligt och bildligt talat. Jag vaknade utan huvudvärk, kände något som kanske kan liknas vid glädje och såg solen vid flera tillfällen försöka bryta igenom de massiva molnen. Efter en veckas mörker börjar jag alltså se ljuset igen, en vecka som har känts både som en oändlighet och ingenting. Var det verkligen bara en vecka sedan mamma somnade in? Det är tur att det finns kalendrar, datum och klockor som håller reda på den reella verkligheten då mina tankar snurrar runt i parallella universum med olika hastigheter och på olika språk. Livet alltså…

Jag är oändligt tacksam för alla kort, tankar, böner, blommor, samtal, meddelanden och annat som jag och mina syskon har fått från olika håll. Allt detta värmer och den värmen har jag behövt mer än någonsin just nu.

Jag är av åsikten att goda traditioner ska uppmuntras och underhållas. Så länge jag kan komma ihåg har mamma fixat lussemys till SVTs Luciamorgon. Sålunda steg jag upp och dukade fram lussekatter, clementiner och varm choklad med grädde till gänget här hemma. En stackare satt på planet till London och tjejerna fick båda mumsa snabbt för att hinna med bussen, men sonen och jag satt och tittade på hela luciatåget från Kungsholms kyrka. Jag njöt i fulla drag av dessa arrangemang som våra barn också sjungit under sin tid i grundskolan och kände mig nostalgisk över att se Helene Stureborgs väldrillade dirigerande lite i kulisserna.

Den här veckan kommer inte att gå till historien som min favorit precis. Den började med mammas död och slutade med en helkrossad iPhone 7. (Jag kan tala om att det skulle kosta 4000 kr att reparera den.) Suck. The only way is up?

Ja, uppåt går det faktiskt långsamt här hemma. Yngsta dotterns rum och det övre duschrummet håller på att ta form sida vid sida. Det känns otroligt spännande att få vara med i denna process. Stackars brorsan som nu börjar jobba på sitt ”vanliga” jobb och ändå ska få det här lilla huset färdigt. Heja, heja!

10 Dec

Hur kan man orka absolut ingenting?

Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.

Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.

06 Dec

Tack för allt, mamma!

Klockan 21:25 blev jag och mina syskon föräldralösa. På mindre än ett år har vi förlorat båda våra föräldrar, så nu får vi stå på egna ben och stötta varandra. Livet är tufft ibland.

Tänk ändå vad jag fått av och genom mina föräldrar. Vilket arv de lämnat efter sig! Ett arv som inte handlar om pengar och prylar, utan om kärlek och sunt förnuft. Jag hoppas de känner min tacksamhet i just denna stund.

01 Dec

I gränslandet.

Och medan hon långsamt höll på att lämna en värld för en annan fortsatte livet till synes precis som vanligt. Postbilen kom med vykort och brev som alla andra vardagar, solen gick upp och ner utan att lämna några större påverkan på ljus och färger, viskningar, motorn till den tryckavlastande madrassen och ljudet av ilskna småbarnsröster blandades till en matta som kändes obehagligt bekant…

”Vårda” valde jag till mitt ord 2017. Aldrig hade jag kunnat förutse vidden av det beslutet, eller hur viktigt det känns idag att jag ändå förberedde mig mentalt genom detta medvetna val.

30 Okt

Advent i oktober.

I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!

Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.

Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?

Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:

11 Jul

Huvudet upp och fötterna ner.

Tänk att det kan kännas jättebra och jättedåligt på samma gång. Det är underbart att vara med storfamiljen i Bredavik, men hemskt att sitta och höra mamma sova lite oroligt och rossligt. Små och större barn tillbringar timmar på studsmattan medan ännu större barn badar i färjans iskalla svallvågor den här sommaren som fortfarande inte kommit igång. Alla åldrar har sin charm och det är inte bara jobbigt att bli äldre. Det låter mycket bättre på engelska: ”Grow older”… Jag gillar tanken på att växa visare, klokare, mer ödmjuk.

Balansen är rubbad. Fars hinkar med bär har uteblivit och vi vet att han aldrig kommer att dyka upp med dem igen för att få alla att rensa, äta med mjölk och liiite socker och frysa in resten. Mamma orkar knappt gå ens ett varv runt huset, än mindre ner till Huset (själva sommarstugan) och har fler riktigt jobbiga stunder. De äldsta kusinerna har jobb och syns inte lika ofta till i semesterkollektivet. Som sagt. Balansen är rubbad. Snart är jag och maken de äldsta här. Hur gick det till? Hur kan livet bara fortsätta trots att allt är förändrat? Vi väntar ett nytt litet brorsbarn i september. Mitt i all sorg känns ändå det som den största trösten. ”The show must go on.”