16 feb

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

18 sep

Ordens tröst.

Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!

Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.

Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.

Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.

  • Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” 
    – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg. 
  • Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
    – En stor diktsamling om barn­domens viktiga händelser.
  • Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” 
    – Vilda dikter om att bära det förflutna.
24 apr

En stunds eftertanke.

Imorse låg jag och läste i godan ro då telefonen surrade till. Min kompis hade skickat en bild på en dödsannons. Min gamle gymnasiekamrat hade gått bort. Döden drabbar oss alla och vi vet sällan när det är vår tid. Jag hade inte träffat U sedan 00-talet då han jobbade som läkare på Huddinge sjukhus. Han hade vid det här laget liksom jag flyttat tillbaka till Karlskrona. Jag kände honom inte, men jag vet att han var en av ”de goda”. En genomtrevlig och snäll människa som ville alla väl. Tjänade sina medmänniskor med sitt yrke. Trots det gick han bort nu, femtio år gammal. Man har inga garantier.

Det går inte att leva som om varje dag är ens sista. Eller rättare sagt, JAG kan inte leva som om varje dag är min sista. Jag orkar inte att ständigt leva i den sortens vacuum. Mitt bästa sätt att hantera de här frågorna är ju, inte helt oväntat, att med jämna mellanrum vara medvetet tacksam. Se över allt jag har, men också att utvärdera vad jag vill, åt vilket håll jag är på väg. De senaste veckorna har jag fått påminnelser från olika håll att jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Jag har med all sannolikhet färre år på jorden kvar än jag har levat (om jag inte är som min gammelmoster Elin). Nåde mig om jag inte utnyttjar den tiden väl! Åtminstone övervägande ofta.

På vägen hem från Nynäshamn lyssnade jag på en ljudbok som jag hade tipsats om, J’mappelle Agneta av Emma Hamberg. Jag är inte särskilt förtjust i tantsnusk och då denna bok delvis hamnar på denna hylla blev det inte min favvofavvis. Som feelgood klarar den sig däremot toppen! Jag skrattade högt flera gånger och fick många påminnelser om hur lätt det är att vi bara knatar på i fotspåren som blir djupare och djupare ju fler gånger vi går samma väg. Jag grät också lite försiktigt emellanåt. Och så bestämde jag mig för att ha ostfest någon gång senare i veckan. Som sagt. Livet. Idag tänder jag ett ljus för U och hans familj och påminner mig själv och dig om att kanske ta ett steg åt sidan för att spana in omgivningarna. Kanske hittar du liksom jag gjorde häromveckan en helt ny, fantastisk stig som legat där hela tiden.

04 apr

”Men jag då?!”

Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?

Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.

Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.

Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

05 feb

Grattis på Agata-dagen!

I min kalender står det alltid vem som har namnsdag. Det är kanske ingenting att hojta så mycket över, det där med vad någon heter. Å andra sidan finns det väl alltid anledning att fira om man kan?

Idag har Agata och Agda namnsdag. (Och min fina systerdotter i Skottland fyller fjorton, gah!) Agda känner jag ingen, men Agata får mig som mångårig deckarläsare att tänka på Agatha Christie. En av döttrarna frågade en gång om hur det kom sig att jag ville läsa om mord och elände. Själv kunde hon inte tänka sig något värre att frivilligt utsätta sig för. Jag funderade lite på det då, men kom aldrig riktigt fram till något svar. Jag tycker ju faktiskt inte om böcker med riktigt råa skildringar, så egentligen handlar det väl mest om att det är utmaningen att förstå och hitta den skyldige.

Agatha Christie var enormt produktiv och fortsatte författa ”in i döden”. Lyckligtvis blev hennes öde inte lika dramatiskt som många av hennes fiktiva romankaraktärers. Hon dog 85 år gammal till följd av en kortare förkylning 1976. Det är nästan så man hickar till över en så snöplig död för denna fantastiska kvinna som till och med hade adlats. Dame Agatha Christie kom inte undan Döden hon heller. Kändisskap, pengar, lycka – inga garantier ges.

I samband med detta firande av Agata med ett H vill jag passa på att tipsa om några av de bästa deckarförfattarna jag har haft nöjet att läsa verk av:

Agatha Christie (så klart)
Umberto Eco (han var den första jag kom på eftersom Rosens namn visades för ett tag sedan och den nog är den tjockaste deckare jag läst, och äger)
Ruth Rendell/Barbara Vine (hennes psykologiska kriminalromaner har roat mig under många, långa timmar)
Elizabeth George (en amerikan som skriver om en brittisk polis, tja, jag har i alla fall läst näst intill alla böcker om inspektör Lynley och DET KOMMER SNART EN NY)
Arthur Conan Doyle (alltså, Sherlock)
John le Carré (jag uppskattade inte en av fars favoritförfattare som tonåring, men som vuxen insåg jag att hans spionromaner är riktigt bra)
Minette Walters (psykologiska thrillers som jag alltid längtade efter och brukade köpa på bokrean, inser att hon gett ut tre böcker som jag missat)
P. D. James (egentligen var det den gamla teveserien om Detective Superintendent Adam Dalgliesh jag föll för, böckerna läste jag senare)
Ken Follett (historiska romaner med deckartvist, det gillar jag)

Det finns såklart fler än så, säkert några riktigt bra moderna författare som jag missat. Jag har på förekommen anledning inte läst särskilt många deckare de senaste kanske tio åren. Har du tips får du därför gärna lämna dem i kommentarsfältet!

22 feb

Vårsol framför brasan.

Igår när jag satt och pluggade framför brasan sken solen in så fint i vardagsrummet till vänster om mig. Jag satt en stund och tittade verkligen på det jag såg, på kakelugnen, Lena Linderholm-tavlan i åttiotalets Tricia Guild-färger och på det lilla bordet med trädgårdslitteratur. Jag påmindes om hur bra jag har det och hur mycket jag älskar vårt hem. Det är ljust och glatt, men egentligen mer färgglatt än vad som syns här. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av Tricia Guild på 80- och 90-talen, apropå tavlan i hallen. Hon har varit med i inredningssvängen lika länge som jag har levt på jorden och jag skulle så gärna vilja gå på den här utställningen!

Jag uppdaterade köksskåpet med lite kalligrafi som jag hittade då jag städade på mitt arbetsbord. Det syns inte riktigt på bilden, man jag skrev för länge sedan fritt med bredpenna på ett vackert, nästan marmorerat bomullspapper då vi bodde i USA. Jag tyckte väl att det var dags att byta ut min lillasysters porträtt av maken som taliban även om det är ett konstnärligt mästerverk.

För övrigt tänker jag nästan varje vecka att jag borde plocka fram mina skrivdon och börja skriva kalligrafi igen. Det är ju så roligt, men hantverket försvinner när man inte tränar handen. Jag är stelare, får lätt skrivkramp och har absolut inte samma flyt som då jag skriver varje dag. Men – man kan inte odla alla intressen samtidigt! Idag har jag dessutom skrivit färdigt uppsatsen i min socialpsykologikurs, så det blev inte så mycket annat gjort som jag hade hoppats. När jag nu åker till min syster för att umgås lite och bada jacuzzi i blåsten (som jag tror inte märks så mycket på hennes innergård) har jag i alla fall med mig några nyplanterade sticklingar och pocketboken jag köpte för att läsa julhelgen. Ja, den läste jag klart i sängen i morse, två månader efter beräknad tid. Och så undrar jag varför min ”ska läsa”-rad i bokhyllan växer och växer istället för att krympa? Med det måste jag avsluta genom att rekommendera månadens bokklubbsbok En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Spännande bok, fascinerande författare. Peace!

16 jul

Boktips?

Nästan hela sommaren har jag fått slänga i soptunnan, men nu är jag på gång igen! Operation inplanerad, troligtvis i augusti någon gång. Nu är jag sugen på att läsa! Sommar i P1 i all ära, men det är något särskilt med att krypa ihop i soffan med en sommardeckare eller ligga på en filt i gröngräset med spännande facklitteratur. Svärmor skickade med en Elizabeth George-pocket som jag påbörjat, men vad ska jag läsa när den är utläst? Tips mottages tacksamt!

19 jan

Läsa, läsa varje fredag och så varje jul, det tycker jag är kul.

Med tanke på hur många böcker som ligger i min att läsa-hög och hur få böcker som jag överhuvud taget tagit mig igenom de senaste åren känns det lite tragikomiskt att lägga upp en lista med hundra böcker av svenska författare som ”man” borde läsa. Jag tycker ändå den är rolig, så varsågod, här får du den. Listan är från tidskriften Biblioteket i fokus, men då domänen verkar vara borttagen länkar jag till listan hos Projekt Runeberg istället. De fetmarkerade böckerna har jag läst. De andra ser jag fram emot att få fylla mitt liv med en annan dag.

Projekt Runeberg tar upp för- och nackdelar med en kanon. Intressant läsning!

1. Romanen om utvandrarna – Vilhelm Moberg (1949-59)
2. Pippi Långstrump – Astrid Lindgren (1945)
3. Bröderna Lejonhjärta – Astrid Lindgren (1973)
4. Romanserien ”Stad” – Per Anders Fogelström (1960-1968)
5. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – Selma Lagerlöf (1906-07)
6. Emil i Lönneberga – Astrid Lindgren (1963)
7. Röde Orm – Frans G. Bengtsson (1941-45)
8. Mio min mio – Astrid Lindgren (1954)
9. Ronja rövardotter – Astrid Lindgren (1981)
10. Juloratoriet – Göran Tunström (1983)
11. Jerusalem – Selma Lagerlöf (1901-02)
12. Aniara – Harry Martinson (1956)
13. Simon och ekarna – Marianne Fredriksson (1985)
14. Händelser vid vatten – Kerstin Ekman (1993)
15. Ondskan – Jan Guillou (1981)
16. Jack – Ulf Lundell (1976)
17. Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg (1912)
18. Mor gifter sig – Moa Martinson (1936)
19. En komikers uppväxt – Jonas Gardell (1992)

20. Böckerna om Bert – Anders Jacobsson/Sören Olsson (1987- )
21. Kejsaren av Portugallien – Selma Lagerlöf (1914)
22. Strändernas svall – Eyvind Johnson (1946)
23. Nässlorna blomma – Harry Martinson (1935)
24. Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
25. Dvärgen – Pär Lagerkvist (1944)
26. Den som vandrar om natten – Marianne Fredriksson
27. Jag saknar dig, jag saknar dig – Peter Pohl
28. Anna, Hanna och Johanna – Marianne Fredriksson
29. Böckerna om Sune – Anders Jacobsson/Sören Olsson
30. Din stund på jorden – Vilhelm Moberg
31. Vinterviken – Mats Wahl
32. Tordyveln flyger i skymningen – Maria Gripe
33. Villospår – Henning Mankell
34. Vägen till klockrike – Harry Martinson
35. Markurells i Wadköping – Hjalmar Bergman
36. Barabbas – Pär Lagerkvist
37. Agnes Cecilia: en sällsam historia – Maria Gripe
38. Molnfri bombnatt – Vibeke Olsson
39. Vendetta – Jan Guillou
40. Den femte kvinnan – Henning Mankell
41. Mördare utan ansikte – Henning Mankell
42. Ormens väg på hälleberget – Torgny Lindgren
43. Böckerna om Alfons Åberg – Gunilla Bergström
44. Alla vi barn i Bullerbyn – Astrid Lindgren
45. Trägudars land – Jan Fridegård
46. Vem älskar Yngve Frej? – Stig Claesson
47. Steget efter – Henning Mankell
48. Saknaden – Ulf Lundell
49. Den vita lejoninnan – Henning Mankell
50. Rid i natt – Vilhelm Moberg
51. Bombi Bitt och jag – Fritiof Nilsson Piraten
52. Madicken – Astrid Lindgren
53. Gentlemen – Klas Östergren
54. Lars Hård – Jan Fridegård
55. Raskens – Vilhelm Moberg
56. Gäst hos verkligheten – Pär Lagerkvist
57. Kallocain – Karin Boye
58. Kvartetten som sprängdes – Birger Sjöberg
59. Hans nådes tid – Eyvind Johnson
60. Rövarna i Skuleskogen – Kerstin Ekman
61. Hummelhonung – Torgny Lindgren
62. Janne, min vän – Peter Pohl
63. Bara en mor – Ivar Lo-Johansson
64. Ett drömspel – August Strindberg
65. Bränt barn – Stig Dagerman
66. Stjärnor utan svindel – Louise Boije af Gennäs
67. Bock i örtagård – Fritiof Nilsson Piraten
68. Blindgång – Marianne Fredriksson
69. Böckerna om Karlsson på taket – Astrid Lindgren
70. Comédia infantil – Henning Mankell
71. Herr Arnes penningar – Selma Lagerlöf
72. Miranda och pärlhalsbandet – Kerstin Sundh
73. Romanen om Olof – Eyvind Johnson
74. Vävarnas barn – Per Anders Fogelström
75. Pappan och havet – Tove Jansson
76. Tjuven – Göran Tunström
77. Häxringarna – Kerstin Ekman
78. Vinter i paradiset – Ulf Lundell
79. Coq rouge – Jan Guillou
80. Böckerna om Kulla-Gulla – Martha Sandwall-Bergström
81. Vi på Saltkråkan – Astrid Lindgren
82. Evas bok – Marianne Fredriksson
83. Skuggan över stenbänken – Maria Gripe
84. Fru Björks öden och äventyr – Jonas Gardell
85. Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson
86. Merabs skönhet -Torgny Lindgren
87. Frestelsernas berg – Jonas Gardell
88. Böckerna om Pettson och Findus – Sven Nordqvist
89. Statarna – Ivar Lo-Johansson
90. Fiendens fiende – Jan Guillou
91. Dikter – Karin Boye
92. Kyssen – Ulf Lundell
93. Barnens ö – P C Jersild
94. Utvald att leva – Jerzy Einhorn
95. Clownen Jac – Hjalmar Bergman
96. Löwensköldska ringen – Selma Lagerlöf
97. Mormor gråter och andra texter – Jonas Gardell
98. Syndafloden – Marianne Fredriksson
99. Efter floden – P C Jersild
100. Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen

06 nov

Fånga ögonblick.

6_2

Där sitter min far i en av sina inte särskilt vackra fleecetröjor. Bakom den där orangea akrylen med söndrig dragkedja tickar dock ett hjärta av guld. Han kanske inte orkar som han alltid har gjort, men han tycker fortfarande att något av det bästa som finns är att sitta med barn eller barnbarn i knät och lära dem vad läsglädje är. Det finns ingen som läser sagor som min far! Det är nästan så att jag fortfarande blir rädd då han läser med Stora Stygga Vargens röst…

Jag gillar sjysta läsläxor som ”läs för en släkting” eller ”läs innan frukost”. Idag var det systersonen S som fick kryssa rutor i läsbingot efter att ha läst flera sagor med högtidlig röst. Fint!

Den digitala tidsåldern till trots vägrar jag duka under för tanken att böcker är utrotningshotade. Maken använder sin läsplatta flitigt och äldsta dottern läser mycket i sin telefon, men jag kan inte riktigt komma överens med skärmarna som läsbakgrund. Nej, det åker nog upp en massa böcker också i nästa hem. Jag har dessutom köpt flera julklappsböcker redan, så andra människor i min närhet slipper inte heller undan. Dessutom kan man alltid lita på de gamla romarna och grekerna. De har väl alltid vetat bäst?

”Ett hem utan böcker är en kropp utan själ.”
Marcus Tillius Cicero

Vilken är din senaste läsupplevelse, något som du skulle kunna tänka dig att rekommendera?