Klackamåla – Sida 2

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

08 dec

Klackamåla, faster, fester och firande.

Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.

På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)

Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:

31 okt

I ljust minne bevarad.

Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.

Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.

15 apr

The show must go on.

Annandag påsk tillbringade vi först i Klackamåla med att röja, elda och förundras över hur härligt det är där. Klädda i rökindränkta lodiskläder fortsatte vi på eftermiddagen in till Karlskrona för att fira svärfars 85-årsdag i sann coronastil och på behörigt avstånd till jubilaren. Dagarna går in i varandra utan att vi riktigt märker var den ena slutar och den andra tar vid i detta som vi kallar livet.

21 mar

Födelsedag i Klackamåla.

Idag fyller hon år, min första lillasyster. När hon var liten var hon envis som få, slukade böcker fortare än hon hann få dem under näsan och var en lojal slav till sin storebror. Nu för tiden äger slaven, storebroren och deras familjer vår farfars föräldragård. Att ta hand om den är ett spännande projekt med mycket att göra. De flesta i storfamiljen slöt idag upp för att fira syrran genom att jobba tillsammans, njuta av det fantastiska vädret och grilla korv på Bolåkern. (Jag vet, jag vill också veta hur den fick sitt namn…) Vilken härlig dag!

Coronaviruset fortsätter ställa till elände, men vi gör vad vi kan för att fortsätta leva livet så bra vi kan. Imorgon firar vi makens kommande femtioårsdag med de familjemedlemmar som finns i närheten. Efter Klackamålaäventyret har därför tiden ägnats åt smörgåstårtor och diverse sötsaker som förhoppningsvis gör någon mätt och glad imorgon. Jag gillar verkligen att laga mat och baka och tycker synd om alla stackare som inte gör det. Tur ändå att vi alla är olika varandra och kan komplettera varandras styrkor och svagheter!

01 nov

Ljus i Klackamåla.

Idag samlades vi syskon och några extra familjemedlemmar i Klackamåla för att gå upp till fars tallbacke och tända ljus. Allhelgonahelgen är så fin! Jag älskar att gå en tur runt en svensk kyrkogård på Allhelgonadagen. Nu bor jag nästan granne med en och dessutom ligger mamma begraven där, så det faller sig ganska naturligt att min ljusrunda sker just där. Turen till tallbacken var minst lika fin trots att promenadvägen var upplyst av bara en fotogenlampa och stjärnhimlen.

Två av mina syskon och deras familjer har köpt min farfars familjehem som ligger alldeles nära tallbacken – otroligt vackert, men också i ganska risigt skick. De har jobbat hårt för att rensa bort allt skräp inomhus och röja på den igenvuxna gården. Ikväll kunde vi samlas i deras kök framför vedspisen och värma oss lite medan vi väntade in de sista syskonen. Systersonen satt och läste framför brasan efter att ha jobbat hårt. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto då ljuset var magiskt!

Jag är tacksam för min bakgrund varje dag! Mina föräldrar hade båda sina egenheter och vår familj har sina utmaningar precis som alla andra. Det går dock inte en dag som jag inte hittar tillfällen att tacka livet för de upplevelser jag haft.

04 maj

Valborgsmässoafton 2019.

Mammor och Fars femtioåriga bröllopsdag, Klackamålabesök med anledning av att det var två år sedan vi spred Fars aska och traditionsenlig grill på brorsans ö, mitt i vitsippshavet. Det blev en fin dag. Fira livet!

04 nov

Så mycket kärlek.

16 jun

Släktkalas i Klackamåla.

Vilken härlig dag! Jag somnar gott i tacksamhet och är så glad över alla fina människor som finns i mitt liv. Idag var det dags att fira Fars storebror och lillasysters jämna födelsedagar. De hade fixat släktkalas i sitt föräldrahem där en annan faster och hennes man numera håller ställningarna. Även om inte alla mina syskon, kusiner och kusinbarn kunde komma var vi tillräckligt många för att det skulle vara omöjligt att hinna prata ordentligt med alla. Jag kollade just igenom alla ansikten och kunde konstatera att jag vet vad alla heter utom min kusins dotters brittiske pojkvän. Det får jag ta nästa gång!

Det där med släkt, familj och allt det där kan vara lite komplicerat. Jag är glad över att det funkar så bra som det gör med det här gänget.

30 apr

Årsdag.

Idag är det 49 år sedan mina föräldrar gifte sig och ett år sedan vi spred fars aska i Klackamåla. Jag och två av mina syskon gick upp till ”fars kulle” och tittade samtidigt till dessa syskons skog som har avverkats nu i vinter.

Vi hade med oss lite blomster såklart. Tulpanerna är fars egna, vitsipporna är från Klackamåla och en av systrarna hade bett om att få med en pärlhyacint i buketten.

Efter avverkningen kan man se den vackra björkskogen som verkade ha kommit dit som av ett trollslag då den har varit dold av barrträd innan.

Här spatserar skogsägarna. Det känns nästan overkligt att se deras namn på stockarna som ligger och väntar på transport!

Fars lillasyster har tagit sig an föräldrahemmet. Nu blir det fint med ny panel.

Dessa skönheter dök upp i vägkanten bara någon kilometer innan vi var framme i Klackamåla. De är ju för sköna!

Enligt tradition var det till kvällen dags att samlas på Vitsippsön i Rödeby. Våra amerikanska gäster fick uppleva en Valborg av sällan skådat slag då det blixtrade och dundrade som bara den. Det fina vindskyddet som grabbarna byggde förra året räckte gott och väl till att hålla oss alla torra och det mesta av tiden hade vi faktiskt uppehåll! (Jag hade klätt mig i fyra lager kläder, vis av erfarenhet.)