Nu är hon här, Festen! Efter njursten, matförgiftning, hyrbilskatastrof, COVID-19 och flygplatskaos är lillasyster och hennes familj äntligen på plats i Bredavik. Att det är ett mirakel att de faktiskt kom hit är inte att ta i. De har arton (18!) mediciner med i packningen, men de är här. Det är tre år sedan de var här senast, så det var sannerligen på tiden. Det finns både hjärterum och stjärterum och vi ser mycket fram emot ett par veckor tillsammans med hela familjen. I år får vi dessutom träffa fästmön till systersonen, hon som vi bara fått se på bild. Hon har redan fått öva familjemedlemmar, men vi får se hur många som sitter då de åker hem…
För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!
Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.
När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.
Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.
Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.
En solig dag i juni för åttio år sedan föddes Far. Han älskade kalas, men ville inte att någon skulle ställa till med festligheter för hans skull. Eftersom han inte längre finns med oss här på jorden får vi väl göra som vi vill och då firar vi! I alla fall här i min blogg.
Längst till höger! Far gick sin egen väg och var en rolig blandning av att se till att anpassa sig och göra det bästa för gruppen till att fullkomligt skita i vad andra tyckte och tänkte om honom.
Just nu hittar jag inte originalbilden, så jag fick klippa ut detta från samlingen av klassfotografier. Så söt! En av systersönerna i Skottland blev mest lik sin morfar.
Detta var Fars favoritbild på sig själv. Så nöjd och glad på sin konfirmationsdag. Det där nöjda leendet var jag glad då jag fick se! Det följde honom genom hela livet.
Jag och Far. Vi är sju syskon och våra föräldrar fick många gånger dela säng med minst tre åt gången. Vi hade ju våra egna rum och sängar, men den där sängen fylldes på under natten så länge det fanns plats någonstans, hehe.
Tredje från höger, motorcykelpolisutbildning. Far var nöjd och stolt över sitt jobb som polis, men han jobbade lika mycket i skogen eller som hjälpbonde hos andra. Inte många av ”dagens ungdom” hade hängt med i hans tempo, det är jag tämligen övertygad om.
Under många år åkte Far upp till min kusin i Värmland och hjälpte honom med potatisen. Det måste ha varit runt min födelsedag den 5 oktober, för han brukade ringa därifrån då han kom ihåg att det snart var dags. Därmed var han nästan alltid först med att gratulera. En vecka för tidigt var inte ovanligt, men det gjorde ju ingenting!
Mamma älskade att resa, men fick oftast göra det på egen hand. Någon gång hakade dock Far på och han älskade verkligen slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin. Det här fotot tror jag min extrasyster tog på honom där.
Far i sitt älskade Klackamåla. Idag har min faster och hennes man tagit över och gjort så fint. De bor permanent i föräldrahemmet.
Vi saknar dig, Far! Och dina tal. Grattis på åttioårsdagen!
Den här söndagen uppmärksammar vi våra mammor. Mors dag är en skapad och kommersiell högtid i lovprisandets tecken. Anna Jarvis, amerikanskan som skapade den första mors dag i samband med sin egen mammas dödsdag, hävdade att en ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Detta tyckte hon skulle firas under pompa och ståt. Uppenbarligen var detta en dag som imponerade på många också från andra länder och traditionen spred sig också runt resten av jorden.
Att tanken är att mors dag ska handla om tacksamma tillrop hindrar inte det faktum att många mindre lyckliga tårar gråtits i samband med den. Jag har på nära håll fått uppleva smärtan ofrivillig barnlöshet kan orsaka. En ofrivilligt barnlös kvinna, Wilda Mathilda, hade som mål att få in en dag för alla som vill men inte kan få barn i almanackan, och så är det numera. Dagen före mors dag, årets svåraste dag för många svenska kvinnor (för män är kanske Fars dag jobbigare), är det alltså Ofrivilligt barnlösas dag. Läs mer om detta här.
Hjärta och smärta, kärlek och sorg, svårigheter och glädjor – mamma var en vandrande outbildad terapeut som hade en naturlig fallenhet för att se människor och deras behov. Hon pratade väldigt mycket i telefon och lade ner en mindre förmögenhet på frimärken. När telefonerna blev smarta anpassade hon sig snart och Facebook öppnade upp med ännu fler kontaktmöjligheter. In i det sista hjälpte hon personer hon stod nära och hennes upplevelser runt en lång och utdragen sjukdomsprocess under vilken hon också förlorade sin man, min Far, rörde vid många människors hjärtan. Jag trodde att mina föräldrar skulle leva för evigt. Nu gjorde de inte det, men vi hann i alla fall guidas in i vuxenlivet ordentligt innan de gick bort. Även lillastesyster som är 22 år yngre än jag.
Barn ser i de flesta fall ungefär likadant på sina föräldrar. Först är de ofelbara, de viktigaste auktoriteterna och de enda barnen på riktigt bryr sig om att lyssna på. I puberteten trillar föräldrarna ner från sin piedestal, ofta mycket hårt, och får sedan jobba sig uppåt mer eller mindre framgångsrikt hand i hand med hormonnivåer och personlighetsdrags kompatibiliteter. Det finns försoning i åldrandet och jag ser på mina föräldrar med betydligt större ömhet och förståelse idag än då jag var tjugo. När jag var yngre var jag betydligt envisare och var kanske inte alltid tacksam över råd som jag inte hade bett om. Jag hade dock gärna haft fortsatt tillgång till dessa råd… Jag tyckte ofta att mamma var ”jobbig” i sin driftighet och sin öppenhet för att se andras behov. Denna innebar ju att osjälviskhet ofta fick kopplas in. När jag och syskonen var yngre kunde hon komma in i våra rum och leta efter presenter som skulle ges till olika personer som behövde dem bättre än vi. Vi fick ofta fira högtider med ensamma människor fast vi barn hellre hade velat vara ”bara vi”. Det skulle lussas för, julas för, uppvaktas i en ständig ström. Idag är vi barn likadana. Vi syskon blev skolade av två av de mest osjälviska människor jag mött, och det är jag oändligt tacksam för. Forskningen visar att osjälviskhet kan innebära stora fördelar. Kolla bara här och här. Mamma ordnade till exempel med en av de finaste upplevelser jag haft på senare år. Hon bad barn och barnbarn ordna en fin konsert till en gammal släkting som bl.a. var min pianofröken i tidernas begynnelse. Denna pratade ofta om konserten tills hon gick bort tre år senare.
När mamma hade gått bort hämtade jag hennes bilder från telefonen och hittade en del guldkorn. Det här till exempel. Mamma hade en väldigt festlig sida som kanske inte fick komma fram så ofta. Hennes uppväxt hade av olika anledningar lämnat ett mörkt moln bakom sig och vuxenlivet var väl inte heller något surfande på den perfekta vågen. Det var så mycket hon var rädd och orolig för, även om dessa rädslor lade sig då det började bli dags att lämna jordelivet. Är det något jag skulle önska henne är det att hon mer ofta skulle ha fått visa sin festlighet. Om inte annat så är det en påminnelse till mig själv om hur jag vill prioritera. Hur som helst. Tack mamma! Jag älskar dig.
… förutom en knökfull Willysparkering (fast det verkade som att det var Blomsterlandet som drog alla kunder) och vår bil inte lätt låter sig parkeras mellan två andra stora bilar. Gårdagen var helt enkelt perfekt i all sin enkelhet. Det blev ingen gökotta dock, men jag ägnade en tanke åt härliga sådana i min barndom. Jag pratade länge, länge med min gymnasiebästis (älskar att kunna plocka upp tråden och bara fortsätta där vi var sist) samtidigt som palettbladen fick större krukor och jag äntligen fick ner ett par perenner som min syrra gav till mig för 1,5 år sedan och som stått på undantag sedan dess. Sniglarna tar för sig mer och mer, det syntes inte minst på anisisopen jag fick från min faster förra året och som stått i kruka sedan dess. Jaja, den tar sig väl i kryddhjulet och där ska jag bomba med Ferramol. Bort sniglar, vik hädan!
Annat gäller de här godingarna. Åh, alltså, åh! Att det ska finnas något så underbart som kattungar… Bökande, snusande, kravlande, pipande och fluffiga ljuvligheter. Sally bestämde att familjen skulle bo i en garderob och så fick det bli. En nybliven mamma sätter man sig inte upp emot. Stackaren förlorade en av sina ungar som föddes utan ändtarmsöppning, men de andra tre mår bra och utvecklas väl.
Det var inte så lätt att ta kort, men alltså, kisar du lite med ögonen tror jag att du också ser perfektionen. Det här är lillebror, lite mer försiktig än sin gråvita storebror. Gosig så in i bängen. Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen, men jag hade fler och kanske viktigare uppgifter.
Min äldsta vän hörde av sig och berättade att dottern kände sig orolig för att inte få till sin studentbalsfrisyr och efterfrågade mina tjänster. Jag svarade att jag är väldigt duktig på flätor av olika slag, men att det kanske inte är förstavalet till en studentbal. Efter att ha anlitat min äldsta dotter som konsult (balprinsessan hade skickat bilder på några frisyrer hon gillade) hade jag en så kallad ”tjutårial” (Victoria Skoglund uttalar detta svenskelska ord bäst) i telefonen och hade bild och instruktioner att utgå ifrån. Så här blev testet och vi kunde båda konstatera att frisyren 1. föll balprinsessan i smaken och 2. är tillräckligt lättgjord för att jag ska kunna upprepa bedriften då det verkligen gäller nästa vecka.
Efter extraknäckande som frisör var det dags att uppvakta yngsta dotterns fina vän på födelsedagen och samtidigt hänga med hennes mamma, denna underbara tanten och vildingen som rullade sig i torra löv här i bloggen häromdagen. Den knäckiga födelsedagspajen var supersmarrig och det var fint att sitta och prata länge i lugn och ro. Högt och lågt, utvecklande, närhet till både det tunga och det härliga. Vikten av vänskap kan inte nog betonas. En dag med olika slags samvaro med tre av de kvinnor utanför min familj som varit med och format mig till den person jag är idag, guld värt.
Hemma väntade maken. Han hade gjort fint i trädgårdslandet och höll på att förbereda sig inför ett uppdrag han har här i helgen. Jag gillar verkligen att vi kan jobba tillsammans som ett team. Våra olikheter bjuder ibland på utmaningar, det ska inte förnekas, men mest är det bara jättebra att vi kan komplettera varandras styrkor och svagheter. Känsla – analys, skönhet – praktikalitet, nu – framtid, trygghet – äventyr, o.s.v. Tillsammans har vi gått igenom eld och vatten, uppfostrat tre underbara och tre helt olika individer med väldigt olika behov, huggit oss igenom snåriga träskmarker och dansat över saligas ängar, flyttat hit och dit, allt utan att bli stillastående. Jag hoppas att vi får fortsätta utvecklas tillsammans. Någon annan som fortsätter att utvecklas, från en sak till något helt annat, är min lillasyster som fick de sista minutrarna av min härliga gårdag. Hon intervjuades av Sanna Lundell i egenskap av ”expert på resor i Sverige” och var så otroligt proffsig. Jag tycker hon var bättre än Sanna själv, haha! Och så var det med det.
Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!
I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.
Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.
Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)
Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?
Det vackra brudparet på väg ut i livet.Falsterbo kyrka har delar som stått sedan 1300-talet. Det svindlar att tänka tanken…Fantastiska sandstränder och kallt vatten, men trots vattentemperaturen såg vi flera som doppade sig.Det är något med öppna vidder!Nu kanske du förstår vad jag menar med att min fotoskörd från bröllopet blev mer än lovligt skral.Synd att jag blev selfieansvarig. Efter nästan tre år var detta alltså det bästa vi fick till. Det är ändå känslan som räknas?Så söta!Vet inte vem som tog tårtfotot, men inte var det jag.Fars två yngsta systrar och en av mina gullisar. Mys, mys.Bruden bad mig sätta brudbuketten på mammas grav. Så fint avslut på något sätt!
Jag kan inte ens berätta hur fint det här bröllopet blev, eller hur fantastiskt, eller hur härligt det blev att träffa alla efter flera års ofrivilliga o-träffar… Jag fick en total känslomässig kollaps efteråt och har lagom vaknat till liv igen idag. Vet inte ens hur jag klarade av söndagen som innehöll en härlig eftermiddag med gammal amerikansk vän och några av hennes familjemedlemmar och vänner och så en kommunikationskurs via Zoom…
WordPress passar på att bråka, så jag kan inte ladda upp några bilder. En skärmdump från uttåget ur kyrkan kan jag åtminstone bjuda på. Min underbart vackra syster i mammas brudklänning och egenbunden brudbukett och hennes fine make, extra tjusig dagen till ära. Vilken dag! Vilken dag.
Ha! En av bröllopstårtorna gick visst också att ladda upp. Vi får väl se om det blir bättre lycka imorgon…
Vill du höra världens vackraste röst berätta om en fantastisk kärleksberättelse? Då rekommenderar jag dig att lyssna då Astrid Lindgren berättar om sina föräldrar. (Klicka på länken så kommer du dit.) Så långt från dagens höga tempo, synen på kärlek och hur vi framför våra liv. Detta rör mig på djupet.
Igår kväll såg vi filmen CODA som handlar om Ruby som har vuxit upp med två döva föräldrar och en döv bror. Hon har blivit deras förlängda arm mot resten av världen. Ruby har en fantastisk röst, något som visar sig vara inte helt okomplicerat. En fin film om att bli vuxen och hitta sin egen väg, om kärlek, om engagemang, om vänskap och om en hel del annat.
Jag vet inte hur många gånger jag delat den här inspelningen, men idag måste jag göra det igen. Du väljer ju själv om du vill se på det och det hör helt enkelt hemma i det här inlägget.
Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.
När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.
Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.
På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.
Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.
Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!
Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.
