Det goda hatet trumfar alltid ondskan, eller hur var det nu? Jag blev tystad i en grupp för kvinnor på Facebook, skammad för att jag är vit kvinna (detta av en annan vit kvinna som tog på sig att uppfostra mig samtidigt som kvinnan som bett om råd uppskattade mitt inlägg gällande något helt annat än #blacklivesmatter). Identitetspolitik skapar så mycket hat, allt i godhetens namn. Finns det ett offer finns det en förövare. Hur rangordnar man alla offer? Och hur är det med förövarna? Vit heterosexuell man går bort. Fel, fel, fel, potentiell våldtäktsman, alltid förtryckare. Svart kvinna är mer offer än vit kvinna och däremellan kommer asiatisk kvinna, men inte på amerikanska universitet. Där är asiater bortkvoterade för att de är för smarta och därför måste anses vara förtryckare.

Är man av åsikten att kvoteringar leder till ”rättvisa” undrar jag hur det känns att få vara kvinnligt förkläde i en forskningsrapport? Och kommer Josefine Glenmark att bli den nya Thomas G:son i Melodifestivalsammanhang nu när alla bidrag med fler än en upphovsperson måste ha med en kvinna?

Just nu handlar mina studier om godhet och ondska, etik och moral, rätt och fel. Det är så intressant att studera allt från Immanuel Kants till Jonathan Haidts texter. Vi får olika dilemman att förhålla oss till och det finns möjlighet till reflektion på många olika plan. Själv hamnade jag i funderingar runt hur kravaller, sönderslagna butiker, stöldräder och det goda hatet ska göra världen bättre? Är jag ond för att jag inte lägger upp en svart ruta här i bloggen? Jag förstår att jag är privilegierad, men jag vägrar att ta på mig rollen som förtryckare. Jag tror inte på arvssynd. Gör det mig ond? Och om jag presenterar ett narrativ som bygger på statistik istället för känslor och då visar fel, fel, fel fakta, gör det mig ond? Beats me, men det finns säkert någon annan som kan förklara.

Spännande länk om hur offer bör rangordnas.