I lördags drog maken med mig på en extralång promenad. Det var precis lika grått ute som det är idag och fukten hängde tungt i varje andetag. Vi utbytte inte många ord, det var inte den sortens promenad. Maken rekade för en kommande milrunda att springa och jag fokuserade på att inte halka bland de höstvåta löven. När vi kom förbi det tredje potentiella badstället längs Östersjökusten sa jag: ”Hur långt är vi hemifrån? Jag tänkte ta mig ett dopp.” Maken blev inte helt förvånad, jag hade redan uttryckt en önskan att testa kallbad. Att det skulle ske där och då var nog en större överraskning. Sagt och gjort. Av med kläderna och ner i vattnet. Säger jag att det inte var kallt tror du mig väl inte, men det var så det kändes. Ungefär samma temperatur ovanför som i vattnet och en jättefin sandstrand. Jag hade nästan kunnat tänka mig simma en stund, men tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för kroppen. Efter att ha torkat mig ordentligt torr var det dags att promenera hem i rask takt, nu med ett helt annat schvung i stegen. Jag visste väl att vinterbad skulle vara något för mig…
Tyvärr vaknade jag med sprängande huvudvärk igår morse, men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop det med badet. Jag nöjer mig med att tänka att det säkert hade varit ännu värre om jag inte gett mig själv denna gåva!
Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.
Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.
Hurra! Idag är det höstlov här i Blekinge! Eller hurra och hurra, jag jobbar ju inte som lärare längre och inga barn har vi kvar här hemma längre. Känslan kan dock ingen ta ifrån mig. Jag kom upp till den här ljuset i morse och påmindes om min pysselskatt. Alla band och knappar och glitterburkar och påsförslutare och klistermärken – inte ska de väl ligga där och känna sig ensamma och övergivna? I alla år har höstlovet inneburit mer pyssel till folket, iallafall folket i vår familj. Jag jobbar som vanligt hela veckan och mina höstlovssyskonbarn i pysselålder är inte i stan för inlåning. Jag får helt enkelt roa mig själv! Kanske vill du ha lite tips på vad som passar till höstlovspyssel? Vad sägs om följande?
Kottar på en tråd. (Torka kottar i ugnen tills de öppnat upp ordentligt, 100° i 30-60 minuter. Tänk på att använda bakplåtspapper. Fäst med varmlimsklutt eller trä bara in tråden i fjällen.)
Låt träden brinna med en sista, flammande låga Det som förebådar död blir en gåva med hopp om nytt liv Smeker dina ögon Värmer din själ Låt minnet av solglitter, vågskvalp och barnskratt hålla dig i handen
Vid den här tiden på året börjar jobbet i trädgården kännas något mindre inspirerande. Det finns fortfarande att göra, skam vore det annars. Det är bara inte lika kul att krypa omkring och finlira i rabatter och på regnhala stenhällar. Jag har väntat med att sätta vitlök, men det måste jag göra den här veckan. Jag har också några krokuslökar som ska ner i jorden. När jag ser allt utrymme i perennrabatten där dahliorna stod funderar jag lite på hur södersidan på ladan skulle kunna utnyttjas bättre så det skulle kunna bli mer plats kvar till återkommande blomsterprakt. När man väl börjat skämmas bort med fri tillgång till bukettmaterial är det lätt att vilja ha ännu mer. Åtminstone är det så jag bortförklarar mitt habegär.
Jag brukar låta amaryllisar blomma klart efter jul och nyår, klipper bort utblommade blomstänglar och fortsätter sedan försiktigt vattna dem hela våren då de enbart har långa gröna blad. Egentligen ska man fortsätta näringsvattna hela sommaren, men jag plockade upp mina och planerade att sätta ut dem i trädgårdslandet som jag gjorde förra året med stor framgång. Nu råkade jag glömma att få ut dem, så de kom ner i jord väldigt sent. De som jag inte alls fick ner i jord utan bara låg kvar i verandan satte jag i jord redan för någon vecka sedan. Jag glömde även att väcka rötterna genom att låta dem stå i ljummet vatten (inte löken, bara rötterna) över natten. Vi får väl se om det blir något. Enligt proffsen ska man genomföra ett moment till, nämligen att plocka upp lökarna och lägga dem i en papperspåse i kylen i 6-10 veckor innan man får ner dem i kruka 5-6 veckor innan det att man vill att de ska blomma.
En amaryllislök ska stå med hälften kvar ovan jord och ett par, tre centimeter ut till krukans kant. Eftersom lökar inte gillar att ha det blött om fötterna är det viktigt med dränering. Lecakulor rekommenderas, men det har jag inte alltid haft. Det har gått bra ändå, krukorna har ju alltid hål i botten. Lite sandblandad jord är att rekommendera, men det har jag inte heller brytt mig om. Vanlig krukväxtjord funkar finfint.
Av de sju lökar jag fått ner i kruka i år har jag förhoppning om att åtminstone tre ska blomma. Anledningen till att jag inte förväntar mig full pott den här gången är att två av dem redan blommade ute på friland under sensommaren. De har inte riktigt hunnit hämta ny kraft. De två verandalökarna har som sagt inte fått möjlighet att hämta ny näring, men under kan ju hända! Här ser du mitt lilla plantbebisrum. Jag har satt igång två nya ”Dr Westerlund”-träd efter mitt vackra exemplars frånfälle, men har även lite annat på gång. Det här västerfönstret i gästskrubben verkar ge tillräckligt med ljus för att de gröna vännerna ska må bra. Nu är det bara att vänta och se om naturen följer mina önskningar!
Regn och mörker, och så vinden på det. Just nu har vi tropisk sommar, höst och vinter i vårt avlånga land, allt på en gång. Jag gissar att det inte är det här de kallar sommar, men jag kan ha fel.
Fågelsträck efter fågelsträck på väg någon annanstans. Var hittar de sin trygga punkt när känslan av den svenska vintern blir allt för överväldigande? De hittar sin kraft i varandra, hjälper varandra att dra och att hitta rätt. Detta fenomen med flyttande fåglar har alltid fascinerat mig. Hur fantastiskt är det inte att det fungerar som det ska?!
Till dig som just nu vilar i den här känslan: Håll ut! Du klarar det. Ljuset där framme, ta sikte på det. Själv boostar jag inför det långa mörkret med familj, vänner, musik, träning, vila, handarbeten och god mat. Och kopiösa mängder rooibos.
Jag älskar människor som plockar upp önskningar och funderingar utan att göra någon stor grej av det. Rätt vad det är presenterar de bara den perfekta gåvan. Svärmor är Drottningen av Uppsnappade Önskningar och Drömmar, men det finns andra som också bemästrar den här konsten. Igår fick jag mitt favoritte hemlevererat från en syster till en annan. Lika gott som alltid, trots att jag gillar namnet ”heta chokladdrömmar” mer än ”rooibos choklad, chili, äpple”. 😅 Ha nu en fin helg! Jag har förhoppningar om en av det bättre slaget.
Varje år brukar min syster och hennes familj vara med på projektet Inktober. Jag har alltid ambitionen att vara med, men i år kom jag helt enkelt inte igång. Tanken är att man får ett inspirationsord för varje dag i oktober och att man sedan tolkar det med hjälp av en bläckpenna av något slag. När jag satt här vid arbetsbordet häromdagen med mina överblivna kastanjer och Uni Posca-pennor och hade listan framför mig fick jag äntligen ändan ur. Ja, jag använde ju fel penna, men jag inspirerades åtminstone av ordet för den dagen: LOOP.
Loop betyder slinga, så jag målade några motiv som byggde på det. När det gäller innovativa idéer är jag rätt usel, så alla motividéer har jag plankat. Att sätta de små kransarna på kastanjer funderade jag åtminstone ut själv. Grunden till liknande motiv har jag plockat upp genom kalligrafin. Aboriginernas prickkonst inspirerade en av kastanjerna och det glada bebisansiktet plockade jag upp på någon tysk pysselsida. Egentligen ska man använda sig av kastanjer där fläcken inte är centrerad, så bebisen ser ut att ligga lindad som ett litet Jesusbarn. Mycket gulligare än min glada gubbe!
Det här ugglemotivet är klassiskt då man målar på stenar. Funderar på att göra fler och ha en hel ugglefamilj liggande i en skål.
Olika varianter av detta stiliserade motiv funkar ju bra!
Den här är ju lite skämmig. Mest för att det är den tjugoförsta oktober idag och att det är alldeles för tidigt att komma med julpysselidéer, men nu blev det så. Just denna mistel tyckte jag var söt och ska göra fler som inte ser ut att trilla baklänges.
Ps: Om du nu inspireras av detta pyssel så kom ihåg att kastanjer behöver torkas i varmluftsugn (går säkert utan varmluft också) i 100° i en till två timmar för att hålla formen och inte riskera att ruttna. Tvätta och torka av dem först och använd bakplåtspapper. Ser du att kastanjerna börjar spricka är det dags att ta ut dem. Alla kastanjer som ska användas i projekt bör för övrigt torkas först! Lycka till och ha det så kul!
Ps 2 (Nu börjar detta inlägg se ut som ett brev till någon av mina brevvänner på 80-talet): Här hittar du mitt favorithöstprojekt någonsin. Den kransen åts dessvärre upp av mössen då den låg ute i sommarvistet över vintern, men nästa år gör jag kanske en ny.
För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?
Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.
Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.
På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.
Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!
Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!
Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…
Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.
Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.
Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.
Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!
Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.
Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.
Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?
För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.
Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!
Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!
Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?
Den ljuvliga höstastern. Mmmm!
Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.
Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.
Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!
Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!
