Ingen kör, inga sånglektioner till systerdottern, ingen stickjunta med äldstabästa vännen, ingen lunch med kusindottern – ja, du hör att det suras lite här hemma. Har behövt fokusera på att bli helt frisk, men har samtidigt varit fullt kapabel att jobba på inom hemmets fyra väggar.
Till dig som hittar en Ellinor Nilsen-inspirerad morgonrock i ett paket någon dag framöver – glöm att du har sett den här! Vill bara tipsa om det här jätteroliga projektet till dig som har samma hobbies som jag: second hand-shopping, sömnad och återbruk. Hitta ett mönster som du gillar och var inte rädd för att kombinera färg, olika vävar och textilmönster. Verkligen jätteroligt! (Det känns också som att jag ”sparat” 2900 kronor minus de 150 kronor som de gamla handdukarna kostade. Mycket tillfredsställande.)
Solnedgången var så vacker så ögonfransade krullade sig igår. Det var länge sedan jag såg riktigt blå himmel så här och det var verkligen själastyrkande. Frisk luft – vilken underbar uppfinning!
Det var inte bara solnedgång, utan också månuppgång. Som sagt, ljuvligt. Jag längtade efter min kamera, eller rättare sagt var jag världslig och fånig och önskade mig ett riktigt maffigt objektiv av modernare slag och kanske en ny kamera också för den delen. Att önska är gratis och allra mest tacksam var jag i samma stund över själva upplevelsen. Den hoppas jag bära med mig och komma ihåg när de gyttriga vintermolnen tornar upp sig igen.
På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!
Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.
Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.
Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?
Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.
117 242 bilder och 1 664 videor. Detta har jag i mitt bildarkiv här på datorn just nu och då gäller det bara foton som tagits eller lagts till från andra sedan 2011. Jag gillar att fota, jag gillar att dokumentera. Jag tar i mina bildtagarperioder alldeles för många foton eftersom det är större chans att hitta ett bra foto bland tio än att det enda fotot man tar blir bra. Just idag känner jag mig dock lite frustrerad. Vem ska vara intresserad av alla de här fotona? Hur ska det viktiga kunna sållas ut bland allt skräp? Hur ska jag kunna få goda rutiner att radera bilder innan uppgiften inkluderar en allt för stor omgång?
För några år sedan delade vår granne med sig av vad som hände då hon (som är utbildad fotograf, även hennes far är en mycket duktig fotograf) tillsammans med sina syskon skulle gå igenom föräldrarnas alla diabilder och fotografier inför deras guldbröllopsfirande. I början var allt roligt att titta på, men efter en stund var tjusiga stilleben och fotografiskt fullträffar inte längre intressanta. Allt handlade om personerna på bilderna och även den omgivning de befann sig i, alla tidsmarkörer. Dessutom påminde min vän om vikten att komplettera med namn och tillfällen, alltså den skriftliga dokumentationen. Jag har försökt tänka på detta efteråt. Egentligen gillar jag verkligen närbilder, men jag förstår vad hon menar. Jag funderar också på hur jag på bästa sätt ska få med viktig information gällande alla släktfoton som jag och min syster samlade ihop förra året. Vi har dem nu i mappar på Dropbox med kompletterande information, men jag vill att de ska klara sig på egen hand.
Har du något bra system för bilder och videor? Och har du överlistat Mac-systemet? Jag blir helt enkelt inte vän med det. Det enda som jag tycker är jättebra är att vi i familjen har ett delat album som visas då teven är i vänteläge. Det är ett smidigt sätt att få tillgång till de riktiga godbitarna till vardags. Vi gör också fotoböcker till stora händelser, som speciella semestrar eller firanden, och det är också ett praktiskt genomförbart sätt att använda och få glädje av fotona till vardags.
Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.
Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.
Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.
Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.
Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.
Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.
Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!
En av de bästa goda vanor en människa kan plocka upp är morgonyoga. Det krävs inga långa stunder för att väcka kroppen, inga avancerade positioner eller komplicerade kombinationer. Det finns yoga som är del i religiöst utövande och det finns yoga som är stretch och kroppsmedvetenhet. Det är den senare som jag utövar.
Att försöka fånga stämningen en tidig septembermorgon är kanske inte helt lätt, men jag tycker att jag lyckades rätt bra. Jag hade kommit rätt långt i hanteringen av min kroppsuppfattning då jag flyttade till Orem, men det var definitivt yogan som fick mig att bli tacksam för den kropp jag har med alla dess egenheter. Det bästa av allt? Jag har lärt mig ”öppna mina höfter” med duvan. Ljuvligt smärtsamt då man är mycket stressad eller bara känner sig stel och orörlig.
Här har du resten av utmaningarna! Vi har fyra dagar kvar och en bonusdag som jag kommer att använda till utvärdering. Lycka till önskas dig som är med.
Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.
Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.
Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.
Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.
Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.
Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.
Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!
Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.
Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?
Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.
Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.
Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…
För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.
Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?
Idag presenterar jag en fotoserie med tema ränder. Jag älskar ränder. Gillar mönstret. Känner mig trygg i upprepandet, räta linjer, ordning. Hur många randiga plagg har jag haft i garderoben? Byxor och klänningar har nog inte förekommit särskilt ofta, men blå- och vitrandiga tröjor skulle jag kunna dra fram vilken dag som helst och känna mig fin i. Gärna lite mjukt vitt och rätt blå färg, absolut inte för kallt eller mesigt. Det sägs att ränder på tvärsan ger en ”förtjockande” effekt, men det struntar jag högtidligt i. För tillfället finns inte en enda randig tröja i garderoben, så det får jag se till att ändra på å det snaraste. Här ber jag att få presentera mitt hem i ränder.
Jag hade tänkt ge just den här utmaningen timmar av fotande, byte av objektiv, test av olika inställningar och lek. Istället blev dagen full av jobb, gräv och plommonchutney och sedan var det för sent för att leka med objektiv. Nu fick jag istället vänta in morgonljuset lite för att ge mig själv en liten stund av den här leken, fast inomhus och klädd i morgonrock. Det gick nu också bra och jag känner hur jag för varje dag släpper taget lite. På ett bra sätt! Precis hälften av orden är härmed avklarade och jag känner faktiskt att hjärnan skakats igång.
När man är mitt uppe i något är det svårt att se något annat än precis det man har framför ögonen. Trots att man försöker se bortom det som pågår blir det snabbt suddigt där bakom.
Ibland är det då viktigt att ta ett steg bakåt, eller byta ut objektivet, för att se att det finns något annat, där bortom. Någonstans kommer ju ljuset ifrån. Fler skuggor också, men för att få tillgång till ljuset får man lov att acceptera skuggorna.
Men visst är det skön att zooma in på detaljerna? Slippa all röra runt omkring. Glömma att ens hus behöver fönstertvätt, helrenovering eller en storstädning? Kanske de vackra detaljerna är det enda som är förtjänstfullt med huset, det som gör att man står ut?
Helhetsvyn är det som kan ge nya perspektiv, det som kan ge en känsla för vad som behöver förändras för att balansen ska bli bättre. Det blir kanske inte lika vackert i stunden, men ger en chans till förbättringar också på detaljnivå.
När panoramabilder med mobiltelefonen inte fanns brukade jag ta egna panoramabilder. Jag tog en bild i taget som jag sedan monterade ihop till en enda lång bild i fotoalbumet. Det finns vidvinkelobjektiv för sådana bilder. Fördelen är att du får in allt du behöver se på en gång, utan att flytta på dig. Ett sådant objektiv försöker jag koppla på min egen livskamera då och då. Det hjälper mig se helheten, att inte missa allt det vackra i ytterkanterna. Eller något dåligt som kanske är på väg in i bilden. Ser du till att byta objektiv då och då? Det kan kännas jobbigt i stunden, men jag lovar att det ger chans på ett rikare liv.
Till dagens projekt hade jag behövt symaskinen, så jag fick tänka om. Fotade istället några av de plagg som blivit västvärldens garderobsälskling trots att de började som rejäla arbetsplagg. Höstljus på sommarens minnen får denna bild heta.
För övrigt ägde jag mina första par vuxenjeans väldigt sent och har ett komplicerat förhållande till dessa stöttepelare. Jag ser dock fram emot en höst i mina trogna Nea-jeans från Lindex.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte med det här ordet, det har satt griller i huvudet på mig. Det enda jag har fått upp i huvudet är ”individuella studieplaner” och det känns inte kreativt någonstans. När jag städade i arbetsrummet häromdagen samlade jag ihop diverse böcker som låg på lite fel ställen och hittade ett par dagböcker. Ah! En dagbok kan i högsta grad benämnas ”individuell studieplan” om man skriver om sådant som jag gör. Planer, genomförande och utvärdering, fast kanske inte uttalat eller organiserat. Detta får därför bli dagens lite långsökta tolkning.
Igår gick Storbritanniens drottning Elisabeth bort, 96 år gammal. För något år sedan dog hennes man, nästan 100 år. Om deras liv har skrivit en hel teveserie, The Crown, som är riktigt bra gjord. Jag undrar hur mycket som verkligen skulle stämma om man fick följa de kungligas privata och ocensurerade dagböcker? Det måste vara så konstigt att leva sitt liv inför öppna dörrar, att ha så lite utrymme för att bara vara sig själv. Individen slukas upp av gruppens krav. Det kommer naturligtvis många fördelar av att tillhöra den kungliga familjen, men hjälp, ibland tycker jag riktigt synd om dem!
