Det kommer att bli många bildtolkningar här i september! Igår gjorde vi oss iordning för att flyga till Visby. När planet stod och speglades så snyggt i vattenpölen var dagens kreativa tolkning given. ”Dubbel” ser ut såhär för mig just idag. Att fota speglingar i vatten kan vara mycket effektfullt och är något jag har roat mig med många gånger. Det gläder mig att jag kan vara kreativ på det här sättet, att jag kan öppna vägen in till min bildvärld. Vad får dig att känna dig kreativ?
Hej, hej september! Du hälsar oss med gråa moln och regn i luften, 16 grader och gula björklöv på marken. Ingen stress eller så, men nu är det höst i mitt liv iallafall. Skapande september-projektet tog mycket av min fritid förra året och jag hade så roligt med alla grejer jag gjorde. I år kommer det dock inte att finnas lika mycket utrymme för den här typen av aktiviteter, så jag tar det lite försiktigt som det kommer och tänker ha roligt med det som hinns med.
I går var jag på Öland och firade en fin liten vän. Hon gillar mig, men vill alltid prata om min dotter som hon hade som söndagsskollärare för många år sedan. När vi pratade i telefon någon gång berättade denna musikaliska och genomroliga tjej att hon gjorde bokstavsarmband på jobbet. Jag berättade att jag saknade att få fina armband i present, och när vi så träffades igår hade hon en present till mig faste det var hennes födelsedag vi firade. Detta fina bokstavsarmband får nu lysa upp min höst.
Förra året var ett av huvudmålen för Skapande september att fotografera mer. Jag har nästan gett upp på min kamera, men har lovat mig själv att ge den lite höstutrymme. Denna utmaningstolkning gjorde jag dock med telefonkameran. Min kusin som är mycket duktig på allt konstnärligt visade för många år sedan några foton hon hade tagit med fokus på storstadsljus i mörker. Jag kommer inte ihåg var fotona togs eller om det var lampor från byggnader eller fordon som fångades, men känslan minns jag. Det var den jag ville komma åt, även om resultatet blev sitt alldeles eget.
Det nya livet, så filterlöst. Små fötter som sparkar, ett ansikte som söker erkännande i de vuxnas ögon och händer som griper efter skydd och stöd. I samspelet med de vuxna sker anpassning och filter på filter läggs på och utvecklar det konstverk som ett nytt liv är. Hälsosamma filter kan exempelvis vara hur man är “lagom” egoistisk, hur den naturliga människan hålls någorlunda i schack, hur sårbar man kan visa sig utan att bli utnyttjad eller kanske hur man hanterar konflikter på ett hälsosamt sätt. I relationer som är störda på grund av exempelvis sjukdom, missbruk eller försummelse sätts ofta ohälsosamma filter på, något som man kan behöva hjälp med för att byta ut dem mot något mer hälsosamt. Är du medveten om vilka filter som varit med och skapat det konstverk som är du?
Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)
För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.
Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.
Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?
Här har du en mycket givande och intressant jämförelse. Kortet till vänster togs sent på kvällen den 16 juni, alltså i förrgår. Nu i morse, efter en hel dags regnande (Halleluja!), tog jag bilden till höger. Jag har försökt beskära ganska lika så du ska kunna se vilken skjuts krassen fick av regnet! Hela trädgården känns skjutsad. En del växter ligger ner, de blev väl helt chockade av att få vatten på sig (jag vattnar vanligtvis med pip för att det är rötterna och inte bladen som ska få det de behöver). Bilderna är såklart helt utan filter, men här har du också ett tips på att lära dig mer om ljus och skugga för att få tag i de vackraste färgerna för just det du fotograferar. Molnig morgon efter regn ger ett mycket varmt och behagligt ljus. Det hade blivit perfekta porträtt här. Och falu rödfärg blir också perfekt röd under de här betingelserna.
Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.
Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.
Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.
18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.
Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!
Det är så underbart här ute på ön just nu. Igår lugnade vinden ner sig såpass att jag vågade mig på en promenad i skogen. Annars är jag aldrig speciellt sugen på att få en gren i huvudet.
På väg, vilken hoppfull bild! Det behöver inte gå fort, men att ha valt väg är en god känsla.
Och det här sedan! En och annan fågel som börjat kalla på kärlek samtidigt som solen strilar ner mellan de nakna grenarna. Mossans intensiva grönska kommer till liv och allt känns lite vackrare av de där solstrålarna.
Havet var betydligt lugnare än sist jag mötte det. Då hade jag tagit med två amerikanska tjejer till naturreservatet i bil och det gick vita gäss på vågorna. Det gick knappt att prata för ljudvolymen som vind och vatten orsakade. Tänk, va?
Naturens under. Tänk hur märkligt det är med allt från nedbrytning till konstiga livsformer som ser till att ta för sig bäst de kan.
Att avsluta en 1,5 h lång promenad med en varm kopp te och filt i soffan medan elden brinner i kakelugnen, det är livskvalitet. Jag tar inte mitt liv för givet. Just igår hade jag inga samtal, vilket visade sig vara precis vad jag behövde. Lyx finns av olika slag. Monetär lyx har vi inte i vårt liv, men livskvalitet av rikligt mått. Jag undrar ibland över livsval som lett hit, men vill inte ha det på något annat vis. ”Somliga går med trasiga skor”, andra har inte tid att prata med sina barn innan de går och lägger sig på kvällen. En del behöver gräva i sopor efter mat, andra spelar fotboll utan skor i linne och kalsonger och är lika glada för det. Det finns de som har allt, men som känner meningslösheten äta upp dem inifrån. Och kan jag inte bidra med något annat i detta liv än att predika tacksamhetens lov är jag nöjd.
Morgonstund har guld i mund, solen skiner och i eftermiddag hämtar jag brorsbarnen för fastersmys och övernattning. Det första jag yttrade idag var ett långt mmmmmmmmm när jag sträckte på mig i sängen och njöt av att känna mig utsövd. Det här känns som en riktig mmmmmmm-dag!
Musik
Ellen Andrea Wang. Älskar hennes röst och hur hon så självklart hanterar sin kontrabas. Fantastisk musiker. Även om min kärlek för jazz varierar med tiden kan jag säga att Ellens musik alltid får mig att vilja lyssna på mer.
Mindfulness
Sekulär mindfulness har använts i terapisyften i mer än fyrtio år för att hantera negativ stress. Jag älskar att stanna upp i stunden och möta livet med alla mina sinnen. Fokuset är här och nu, inte på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända i framtiden. Tankarna som kommer är välkomna, men analyseras inte och ges inte mer vikt än till exempel känslan av deg mot händer, ljudet av hushållsassistenten, skymten av blåmesen som flaxar förbi köksfönstret eller doften av kardemumma. Hälsofördelarna med att låta sig stanna upp i livet på det här sättet är stora och ger en möjlighet att hämta kraft, eller bara få en paus från något jobbigt som tar mycket energi.
Mat
Många är vanligtvis fattiga som kyrkråttor i januari. I år är det extra fattigt här i vårt avlånga land, åtminstone för många. Högre räntor, högre elräkningar, högre matpriser, fler uppsägningar… Det vore lätt att lägga sig platt och ge upp, men jag önskar peppa lite med tips på god och billig mat. Under tian har jag tipsat om många gånger förut, men eftersom mitt eget minne är gott-men-kort kanske detsamma gäller ditt också. Fattiglappens matsedel är inte dum den heller. Buffé fokuserar i sitt januarinummer på ”minimal budget, maximal matlycka”. Här har du januaris söndagsprepp. Jag letar fynd från förra årets skörd i frysen och är tacksam för alla timmar som föregick ”ett paket i frysen”.
Magiska under
Kanske känns det märkligt att jag visar en bild på januaris elförbrukning under rubriken Magiska under, men det är det inte för mig. Jag fascineras av det faktum att jag får bo i ett varmt och tryggt hem när frosten biter ute. Vi har satt ner grundtemperaturen rätt rejält och det funkar bra ändå. I vedspisen och i kakelugnen brinner ved som Far och brorsan har fixat, både längre bort och närmare i tiden. Det närmar sig slutet på den gamla veden och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Allt har sin tid. Far älskade att elda, det var en del av honom, hans doft och hela hans verk i livet. Att sätta trädplantor, vårda skogen, avverka, klyva ved och elda. Energi. Kretslopp. Mänsklig överlevnad. Ett med naturen. Magiska under.
Mamma
Av lite olika anledningar har jag tänkt jättemycket på mamma den sista tiden. Det har handlat om allt från min relation till henne till hur fint jag vet att hon hade tyckt det skulle vara att få vara med och uppleva olika saker som händer i barnens och barnbarnens liv just nu. En dag började jag skratta högt för att jag verkligen kände henne nära, en av de där stunderna då hon skrattade högt och hjärtinnerligt. En stund utan allt det tunga hon hade att bära genom livet. Jag är så glad över min tro på försoning.
Mata fåglar
Fågelmataren är en stor succé och vi fortsätter erbjuda en buffé av solroskärnor, talgbollar, jordnötter, hampafröer och ett och annat skruttigt äpple. På verandan sitter även den här lilla designmataren som blåmesar och talgoxar är väldigt förtjusta i. Jag skojar inte då jag säger att jag kan sitta i timtal (men jag gör det inte på förekommen anledning) och betrakta dessa fascinerande skapelser.
Jaha, det här hade jag inte riktigt planerat, men jag är tacksam för impulsivitet och inspiration från olika håll. Jag vill önska dig ett gott slut på det som för de flesta är en vanlig arbetsvecka. Fram för mer mmmmm i vardagen!
