09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

07 feb

Doften av ättika och solsken i blick.

Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.

Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.

Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.

Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.

I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.

Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!

Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.

Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.

18 mar

Växthuset i Gustavs skrubb.

Vi bor i ett litet hus som bjuder på alla bekvämligheter som tänkas kan (utom badkar). Detta räknas inte längre som ett lantbruk, men vi har fortfarande en stor tomt med ladugård, sommarviste (används just nu som soptunna och vedbod), häck utan innevarande bebyggelse men perfekt läge för ett kommande attefallshus, inhägnat trädgårdsland och plats för växthus. Som du hör finns det stora möjligheter och vaga drömmar. Inget av de större projekten är planerade för i år, men jag hoppas att grusgången blir färdig. Något som faktiskt får ta lite mer plats både utrymmesmässigt och tidsmässigt varje år är grönsaker och blommor. Att se livets gång i trädgården är så fint. Den här tiden på året är den bästa, med alla planer och nysatta fröer och spirande grönt och… Eller förresten, när allt prunkar i land och rabatter, då är det fantastiskt! Att gå och hämta det man behöver till middagen, plocka en bukett blommor, vattna i något slags meditativt tillstånd, det är inte illa det heller. Det kommer många stunder då jag känner hopplöshet och dålig motståndskraft för att hantera skadedjur, vädrets makter eller bara otur, men de uppvägs av allt det fina.

Igår fick maken upp ”växthuset” i det som går under namnet ”Gustavs skrubb” här hemma. När sonen kommer hem till påsk är han beredd på att få dela rum med en hel hylla grönt. Det funkade finfint förra året då vi provade. Han fick säkert något slags hälsoboost av klorofyll eller något. Just nu är chili och paprika placerade längst upp, sedan kommer pelargonsticklingar, följda av pelargoner och längst ner står amaryllisarna.

I arbetsrummet står de stora krukorna kvar på golvet. Jag funderar på att skaffa ett bord så de kommer upp lite närmare ljuset, men de har alla kommit igång. Närmast i bild står Karumos vita pelargon. Den är väldigt generöst blommande i vitt, men dessvärre blir den skräpig av regn. Funderar på om den kanske kan få något slags skydd i trädgården? Har du haft något liknande? Ute men ändå inne? Efter denna står Mimmis fynd-Mårbacka. Just denna Mårbacka verkar hemma hos mig vara segare i starten än andra pelargoner. Du ser nya blad på några få ställen och jag hoppas att den snart är igång ordentligt. Dess stammar är kraftigare och i bättre skick än någon av de andra, men den släpper inte ut blad lika lätt. Efter denna står Birgittas Mårbacka till vänster och Estelle till höger. Estelle var årets pelargon förra året och den enda nyinförskaffningen. Den hade klarat sig bäst under vinterförvaringen, men hade också ett väldigt kompakt växtsätt. Därför beskar jag den inte alls, något som kanske kommer att leda till ett lite yvigare utseende än vad den hade förra året. Vi får se! Längst ner står moster Evas hängpelargon. Den har tagit flera år på sig att utvecklas, har liksom inte riktigt svarat på hjälperna med gödning och annat. Nu verkar den ha etablerat sig ordentligt!

Som jag redan har berättat satte jag mängder med pelargonsticklingar i år. Den närmaste sorten verkar ju lite ledsen, men jag har räknat ihop allt som allt minst 20 som verkar vara på gång.

Här ser du till exempel Bornholm, en röd rosenpelargon som jag fick som liten stickling av grannen förra året. Den var sen att komma igång med blomningen förra året, men det var förlåtet. Den har nämligen otroligt vackra blad. Det verkar som att alla sex sticklingar visar livsvilja, så kanske har jag tre till sex nya Bornholmsbebisar att ge bort så småningom beroende på om jag sätter en eller två sticklingar i varje kruka. (Är du intresserad så hör av dig!)

Här ser du Mamma Bornholm, hon tar verkligen för sig! Jag hoppas att det håller i sig. Ska snart börja med lite extra godis i blomvattnet, men det är som alltid en fin balansgång. Pelargoner gillar inte för mycket vatten för det första, men de är också extra petiga då det gäller näringsinnehållet i gödningen. För mycket kväve ger stora plantor med härliga blad, men inte särskilt många blommor. I pelargontrappan gillar jag att plantorna tar mycket plats, de plantor som står kvar inne i verandan får gärna blomma i massor.

Efter förra årets pelargonkatastrof då den sena köldknäppen i kombination med en dörr som inte hade stängts ledde till att flera av mina moderplantor gick hädan månar jag extra mycket om ”mammas” pelargoner. Jag har bara två plantor kvar som härstammar från mammas underbara pelargoner, en är en riktig moderplanta och den andra är en av de få sticklingar som tog sig förra året. Du kan ju tro att jag blir extra glad över att se dessa små blad! Bredvid, utanför bild, står plantan som var stickling. Den lever helt klart, men har ännu inte börjat skicka ut några blad. Jag försöker hålla vattenkannan borta. Det är så lätt att tro att plantor behöver mer vatten, men i det här skedet då pelargonerna ska ta fart är det lätt att dränka deras rötter.

Sticklingarna jag fick av min svägerska verkar ha tagit sig fint, alla utom den som inte hade några synliga rötter från början. Jag är mycket förtjust i dem allihop då de visar spännande personligheter. Spännande bladform, underbart doftande och mjuka blad, ett vackert växtsätt! Jag är sååå glad. Dessa kommer alla att få nya krukor när de väl visat att de kan stå på egna ben. Jag letar alltid efter vackra lerkrukor, men de är svåra att hitta. Det blir nog att köpa på Blomsterlandet till slut.

Mitt fantastiska Dr Westerlund-träd gav upp precis när det hade börjat närma sig utseendet jag hade drömt om, men Vajlan steg in som räddaren i nöden och gav mig en ”pinne” som fick bli början på ett nytt träd. Nu har jag beskurit det två gånger och efter att ha fått lite tid har det börjat få rätt form. Jag har en till back-up som ligger lite efter. Nu är frågan hur jag ska få rötterna att inte ge upp nästa gång det är dags för omplantering. Håll tummarna!
13 apr

Dags för nästa nivå.

Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)

Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?

07 mar

Första fröerna i jorden.

Planttanter! Vak upp, hör våren viska och knoppar brista!

Förra året drog jag igång försådden den 5/3. I år bytte jag ut aubergine (kul, men det blev alldeles för liten skörd för att jag ska fortsätta) mot rotselleri och upptäckte att jag hade glömt köpa basilikafröer. Annars blev det samma som förra året. Ett gäng tomater, paprika och chili. Jag hade plockat fröer från egna Golden och Marmande förra året för att testa skillnaden på köpefröer och egenodlat. De satte jag tillsammans med några andra från förra året och ett par nyinköpta sorter. I det här skedet är hoppet lika stort som drömmarna!

Makens hemmasnickrade växthus av en plasthylla och höj- och sänkbara lysrör går precis in i vår lilla gästskrubb. Helt perfekt! I år steriliserade jag den köpta såjorden (130° i ugnen i 50 minuter enligt instruktioner på nätet) för att slippa ev. sorgmyggslarver. Förra året fick jag invasion och min analys var att de kom från just såjorden. Tyvärr förlorade jag en hel del plantor på det viset och det var jag inte sugen på nu.

Nu börjar den både lite läskiga och härliga väntan på grodd, på att det gröna ska visa sig. Balansen mellan ljus och mörker, hur fuktig jorden är, temperaturen… Både det som kan bli rätt och fel ligger framåt i tiden, men just nu är allt bara bra.