Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.
Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.
Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!
Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.
Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)
Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.
Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.
Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.
Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.
I dessa saffranstider vill jag bara påminna om den fantastiska rätten paella. Dottern önskade sig det till födelsedagsmiddag. Lite råddigt att laga själv med så många olika moment, men det gick bra. Nu är jag inte spanjorska och vet inte vad som gäller för en riktigt riktig paella. Jag följde därför ICA:s version, men vinkokade frysta blåmusslor istället för att använda burkmusslor. Jag uteslöt också paprika, men bara för att jag glömde, hehe. Det blev ändå supersmarrigt.
Vi älskar vår lilla pia som nu väl får räknas som vuxen på riktigt. Iiiiih! Tiden rinner iväg… Nyss låg hon i min famn, den gosigaste lilla godbit som tänkas kan. Idag får jag tjata till mig en kram då och då, men den fasen verkar lyckligtvis nästan vara över.
Vi firar, andra sörjer. Min kompis sitter och vakar vid sin mammas dödsbädd inatt, en annan kompis var tidigare idag hos begravningsentreprenören för att planera sin sons begravning. Så ser livet ut. Det är lätt att bli cynisk om man inte aktar sig.
Solen sken idag för första gången på eviga tider. Vi passade på att gå en runda med min syster som vilar upp sig i Bredavik. Det var ljuvligt att känna solen i ögonen och kylan sticka i kinderna! Jag och dottern hade också med oss lite födelsedagslunch till syrran. Hon bjöd på fint födelsedagsbubbel som jag verkligen gillade. Nu kommer jag inte ihåg namnet, men du kan se delar av den tjusiga flaskan här.
Nu har maken och jag alltså officiellt lagt titeln som tonårsföräldrar bakom oss. Det gör jag både med ett stänk av sorg och med stor glädje. Framåt och uppåt.
Idag fyller min kärmor år. (Jag gillar verkligen min kompis namn på sin svärmor.) Jag är så tacksam för allt hon har gjort för mig, för oss, de senaste 27 åren. Hon är fantastiskt kompetent! Spelar fiol i folkdräkt lika lätt som hon svänger sitt trollspö över läromedel i tyska samtidigt som hon är en kunnig loppiskompis och en briljant köksmästare. Hon är kär mor till maken, men också världens absolut bästa farmor. Så glad att våra barn har henne i sina liv! Grattis L!
Tack för uppvaktning och alla meddelanden om att bloggen återigen legat nere! Jag lägger upp födelsedagskorten igen, men resten av inläggen har dessvärre förlorats i processen. Sånt-e-livet. Nu vänder vi blad, som Kungen sa.
Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.
E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!
Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.
Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.
Grattis till min fina och duktiga bror som igår fyllde 37, eller vad det nu var igen. Han har haft sin hjullastare ståendes hos oss i några veckor och kommit för att meka med den nästan varje dag. Efter diverse teorier och implementeringar lyckades han nu på sin födelsedag att få loss axeln som suttit som berget. Nu ska bara den nya på plats! Easy-peasy.Årets kräftskiva med J&J fick oss alla mätta och belåtna. Tipset om chiliaioli från lillebror för några veckor sedan var en vinnare. Mums! Så gott i samklang med skaldjur. Jag har jobbat mig igenom ett gäng olika västerbottenpajrecept och har kommit fram till att de blir goda allihop om de innehåller ägg, grädde och västerbottenost. Min gjorde jag igår med havregryn i pajskalet. Det var okej, men inte min favorit. Den vanliga tog slut, så jag gissar att den var god.
Om att anstränga sig lite extra… Min syster påbörjade ett årstidsskåp. Där ligger dekorationer passande de flesta högtider. Det gör att också sommarstället kan bjuda på festliga omgivningar med tema i alla lägen utan allt för mycket krångel, något som jag verkligen uppskattar. Jag var inte inblandad i den här fina dukningen mer än att jag fixade lite småplock och har gullat med blommorna. Det var så mysigt att sitta där under päronträdet!
Stort grattis till vår härlige, förstfödde och spännande son som idag fyller 24 år! Jag kan knappt tro att det är så länge sedan vi var på väg till Södersjukhuset och fick hjälp av polisen för att komma igenom Midnattsloppets avspärrningar. Han har alltid utmanat oss föräldrar på olika sätt och att han nu studerar till ingenjör känns ungefär lika revolutionerande som att Darin kom ut som gay idag. Vi är glada över att ha den här fantastiske unge mannen i vår familj!
Förra veckan passade vi på att ha tårtkalas i Bredavik med kusinerna på min sida och hoppas kunna få till ett firande med pappakusinerna nästa vecka. Det kan tyckas märkligt att fira en 24-åring på det här viset, men i alla år har vi sagt hej då till sommarlovet såhär, för en ”vuxen karl”. För en traditionkramare är alla sätt bra utom de dåliga. Jag vill bara tala om att nästan alla sötsaker tog slut, trots att kalasandet delades upp på två delar. Det finns väl alltid lite extra plats i efterrättsmagen?
Konfettiballongerna är så häftiga! Jag köpte ett paket för länge sedan och de har räckt i många år.
Min syster är fantastiskt duktig på vackra presentationer. Det märks att det är hon som gjorde detta blomarrangemang…
… och detta, men att det var jag…
… som gjorde denna ”fantastiska” Pavlova. Ja, förutom ringblommorna då. Jaja, man är duktig på olika saker! Förresten var jag smart den här gången och bakade tre tårtor utan vetemjöl. Prinsesstårtan var en present till sonen och kladdkakan var den enda tårta han specifikt önskade sig. Tur att vi alla gillar olika!
Nu ska vi spela hjärter och bridge. Bridge är det ingen av oss som kan, men på födelsedagar måste resten av familjen ställa upp på födelsedagspersonens önskningar. Ja, så har vi det i alla fall hos oss. Hur gör du?
