Tja, eller mer fredagsfrys. Men – i köket är det varmt och i morgon blir det fest. Somligt blir som man planerat, annat blir bra en annan da’. Vi har för mycket packning och kunde säkert ha fått med minst en flyttlåda till på pallen, men nu får vi ta de grejerna med oss. Tur att vi är så starka…
Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!
Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)
Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.
Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.
Idag plockade 11-åringen en bukett ringblommor som fick lysa upp matrummet. Jag och de två barnen som är här på Sturkö just nu bjöd Mamma och Far på 2,5-rätters middag dagen till ära. Det är så roligt att laga ”riktig” mat! När man bor som vi har bott de senaste månaderna blir det ibland si och så med maten överlag. Barnen har fått laga fiskpanetter och pasta, Billys pan-pizza och andra dumheter bara för att de skulle kunna sköta maten själva. Det är verkligen inte någon ultimat lösning, men det går ju inte direkt att kräva att de ska laga allt för avancerade rätter vid sin ålder, i alla fall inte under veckor på raken. (De har ju behövt fixa både lunch och middag själva vissa dagar.) Har du tips på lättlagad och nyttig mat passande för barn och ungdomar får du gärna tipsa här i kommentarsfältet!
Så här ser vädret i Honolulu ut den kommande veckan. Hoppas det håller i sig! Inte dumt alls…
För övrigt börjar det kännas riktigt jobbigt, det här att vi måste lämna Milla hemma… Usch. Det känns inte riktigt rättvist, varken mot henne eller oss.
Hur ställer du dig till förändring, att bryta upp och möta något helt nytt? Hur tror du det går för oss? Vänner, jobb, grannskap, engagemang i diverse organisationer och verksamheter, naturupplevelser, gäster… Tror du vi kommer att få de bästa åren i våra liv? Jag blev uppringd av en bekant som gjorde samma flytt med sin familj för ett par år sedan. Deras barn vill aldrig flytta hem till Sverige igen, aldrig någonsin. Vad har vi gett oss in på? Hjälp!
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått frågan var jag hittar all musik jag lägger upp här i bloggen. Musiken har varit otroligt viktig för mig under hela mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag träffat på massor av olika genrer, artister, musik från olika tider och med olika stort krav på lyssnarengagemang. Jag rekommenderar dig att ta dig tid att lyssna på musik som du kanske inte tror du gillar, antingen för att det är ”fel” genre eller vad det nu vara må. Min syster sa ”men jag kommer aldrig ihåg vad låtar heter”. Tycker du det är ett problem finns det olika hjälpmedel. En trevlig app som jag har på min mobiltelefon är MusicID. Kör igång den och håll telefonen mot högtalaren då du hör en bra låt som kommer du att få reda både på artist och låt om du har tur. På Spotify finns massor samlat och där kan man också leta sig fram till tips på liknande musik då man vet vad man gillar. Kom ihåg att själen mår bra av att lyssna på och utöva musik. Ofta och mycket, alltså! Grattis till dig som redan har upptäckt detta…
Beth Moore – Love Now
Metallica – Nothing Else Matters
Hanne Boel – Soundtrack of the Night
Dream Theater – Wither
Helen Sjöholm och Anders Widmark – Genom Varje Andetag
Leona Lewis – Happy
Lena Horne – Stormy Weather
Åsa Jinder – Då Rädslan Tar Farväl
Ena dottern håller koll på antalet dagar tills vi flyger till LA från Köpenhamn. Just nu är det elva dagar kvar. En och en halv vecka. Hjälp! Jag blir nästan skakig… Det är jätteroligt, men faktiskt läskigt också. Tur att det finns grejer att göra precis hela tiden så jag inte behöver känna mig sysslolös. Nu har jag blivit bortskämd av min lillasyster i två dagar. Du som får chansen att ”bada” i ett badpalats – ta den! Jag kom ut som en ny människa efter ångbad och ryggdusch och scrubbande och filande och tvättande och inpackande. Helt underbart. Vi masserade också skrattmusklerna då vi satt och kollade in alla bilderna som svågern och systersonen tagit med något slags förvrängningsapp. Jag har träningsvärk i magen idag, på allvar! Vi hann också fira färdigt 14-åringen. Hon tyckte att det inte kändes som en riktig födelsedag, fast hon var rätt nöjd ändå. Pappa var inte hemma (fast det var han inte då hon föddes heller) och ingen tårta serverades. Vi tar igen det nästa lördag. Tänk att jag har varit tonårsmamma i flera åååår! Spännande.
I hallen hos föräldrarna hänger finaste fotot på mamma. Vilken snygging! Sådär snygg har jag aldrig varit. Så många gånger fick jag höra att jag var lik henne då jag växte upp och gillade inte alls det. Sicken dumbom jag var! Tur att man blir äldre och visare.
För övrigt har nu min vrist läkt ordentligt efter min drullighet i somras då jag ännu en gång bevisade för mig själv att jag måste vara skelögd på riktigt, alltså på det sättet att man ser verkligheten på ett annat sätt än den egentligen ser ut. Jag har fortfarande ett fult märke på benet, men med tanke på mina skånkors normaltillstånd (eh, när till och med ens mamma säger att ens ben inte är ens bästa tillgång så kan man nog lita på att detta är sanningen) gör det ingenting. Det är bara att ”skyla” dem. Det jag skulle säga var att då ena syrran nu har sprungit Tjejmilen och snart springer Lidingöloppet (15 km) samt har anmält sig till Tjejvasan så är det dags att jag tar tag i min fysik igen. Dags att få upp flåset, vänner! Jag drog igång med något slags förkylningspowerwalk, men blev ordentligt svettig ändå. Det är härligt att pressa sig lite. Och nu ska jag hänga tvätt. Inte fullt lika härligt, men jag gillar verkligen doften av rena kläder. Behöver du lite power? Den kommer här.
… har jag haft så här långt med den här toppenpinglan. Hon är så mycket som jag, men hon är en uppgraderad version. Det är spännande att vara mamma. Man får det oerhörda privilegiet att guida sina barn in i vuxenlivet och under tiden lär man känna sig själv på ett helt nytt plan. Jag gillade inte mig själv särdeles mycket då jag var yngre. Idag kan jag säga att jag duger, jag är bra som jag är och har jag inte gjort något annat bra i livet så har jag åtminstone varit en rätt bra mamma så här långt.
I vår familj måste man bara bli uppvaktad på födelsedagsmorgonen, annars är resten av familjen körd… Vi hade fixat en (ful) prinsessbakelse till E eftersom hon hade önskat sig tårta. Dessvärre gillar hon inte marsipan, men det gör lillasyster! Vi bytte därför ut själva bakelsen efter att den hade delats ut till ett vaniljhjärta, Es favoritbakelse. Det gick bra det också! Det är tanken som räknas, eller hur?
Bror och svägerska kom hem ordentligt efter en härlig utflykt till Köpenhamn. Språkförbistringen gjorde att de kom tillbaka med två tjuuuusiga glas från Hard Rock Café, och det trots att svägerskan bott i Danmark i två år och därmed har rätt bra koll på språket. Vad kan man vänta sig om inte ens danskarna förstår varandra själva? 😉 (L – det där är You Tube-klippet jag berättade om!)
Puss puss till de fyra brorsönerna för den här gången! De är allt bra fina och jag är så glad över att vara faster (och moster) till ett gäng riktigt härliga medmänniskor! De har alla sina specialkunskaper och helt olika personligheter… Nu undrar jag om just någon av de här gossarna har ärvt sin pappas fenomenala förmåga att packa prylar med ett maximalt utbyte av volymen. Wow alltså. Här nedanför ser ni fronten på hela packutrymmet i vårt ”förråd” som alltså håller till i nämnda brors hus. Familjen har nu ett mycket mindre gästrum, men när de har hängt för våra grejer med ett draperi blir det nog fint ändå. Nu är det bara det stora ekskåpet som behöver hitta en plats också. Idag står det som förlängning på bordet i vardagsrummet och det ser smått, hm, alternativt ut…
Sedan rådjuren åt upp hela min tulpanrabatt för elva år sedan har jag haft ett spänt förhållande till dessa vackra djur. Att se dem precis utanför fönstret nästan i trädgården, en mamma med två kid, var så fint. Jag kunde liksom inte vara arg på dem. De vill ju bara få mat för dagen, precis som du och jag! (Det är med nöd och näppe man kan se att det faktiskt är ett rådjur på bilden, men det är det.)
För övrigt vill jag tacka min syster som fick mig att komma till Kompaniet, en av Karlskronas ”hippa” klädaffärer. Jag köpte lite kläder till mig och tjejerna. Egentligen vill jag inte köpa något just nu eftersom allt som köps in måste med i resväskorna till Amerikat. Jag kunde plocka ihop jättefina baskläder och en fantastisk Tommy Hilfiger-sommarkofta i bomull/kashmere (ord. pris 1 700 kr, nu 200 kr) till ett värde av 4 100 kr och betalade 550 kr för rubbet. Min systers fynd var så extremt bra att hon nästan började hyperventilera där i affären, men den upplevelsen får hon berätta om själv. 😀
Dagens schema:
Till lokala butiken för att fixa frukostmat
Hemskola
Laga och äta lunch
Lite mer skola
Hämta syskonbarn på fritids
Fixa något-till-någon-som-kanske-fyller-år
Laga middag till oss+syster med familj (och mamma)
Skjutsa mamma
Lyssna på ont-i-magen-musik sådär högt som jag bara kan om jag är själv i bilen
Umgås med fina syster
Hämta mamma på väg ut tillbaka till Sturkö
Spännande liv jag lever, eller vad säger du? Jag har förutom detta också hunnit döda två vanliga getingar och en bålgeting, så jag var på hugget. Mer då? Bokat om en tid till cellprovtagning, haft ont i magen över en väns familjesituation, pratat med maken, ätit salmiakklubbor, gått på utedass i regn med stora vattendroppar, funderat, fixat varmt te och en Ipren till stackars sonen som har dragit på sig hög feber och ont i huvudet (vi skyller på syskonbarnens dagissjuka, förlåt, förskolesmitta), instruerat systern inför hennes övertagande av en av mina arbetsuppgifter medan jag roar mig med semester, suckat över min inte så Hawaiiberedda uppenbarelse, studerat andliga ting, bläddrat i en Femina, bytt hembankkontor från Stuvsta till Karlskrona, skrivit några mejl, undrat en stund, tänkt lite mer och skrivit ner några av tankarna. Ja, det var väl det. Våra vänner som hjälper oss med hushyrköpet har det tufft nu. Deras liv har varit lite ”too much” hela det senaste året faktiskt, så jag hoppas det lugnar ner sig lite för dem nu… Det är en sak att säga att ”man blir stark av utmaningar”, men det är något annat att stå bredvid och se människor man älskar lida/känna hopplöshet/sörja eller vad det nu är.
Till Dig… Vad vill du ha? Vad skulle du välja om du fick önska dig precis vad som helst? Inga begränsningar då det gäller ekonomi eller något annat heller för den delen? Pengar? Lycka? Kärlek? Frid? Saker? Något helt annat?
Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…
Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.
Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?
För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…
Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…
Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.
Det är en riktig brittsommardag och det fläktar så där skönt så man inte kan låta bli att blunda och njuta lite. Nu har jag och barnen packat in det sista i bilen. I går åkte hela familjen till grannarna och sa adjö på riktigt och samlade in mejladresser. Vi är verkligen på väg! Vilken grupp kan bättre stå för ledmotivet till vår resa än Journey? Vad säger du? Any way you want it eller Separate Ways (Worlds Apart)?
Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)
Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…
Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?
Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.
Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…
Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?
Här har du huset. Taket ska fixas och mattan på övervåningen, men det ska tydligen fixas av våra hyresvärdar. Osmonds gamla hus sägs det. Jag måste bekräfta. Och vilka Osmonds förresten? Familjen? Donny? Marie? Någon avlägsen släkting. Pust. Spänningen tar kål på mig. Tur att jag är i Birmingham. Kanske är det då lite lättare att fokusera på annat än nervositeten för ett hus som kanske blir mitt hem?