fira – Sida 5

17 dec

Tjugotvå år med dennadär.

Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.

Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.

Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)

Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.

Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!

Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.

Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?

Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.

Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?

Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!

16 dec

Vi bara firar och firar.

Gårdagen började med något som mest liknade en storbrand. Vanligtvis kan inte kameran göra den här typen av färger rättvisa, men det såg nästan ut precis såhär. Jag kände att jag ville gå ut och bara suga i mig allt det vackra, så då gjorde jag det. På bara några minuter var det över och himlen hade antagit en betydligt beskedligare ton. Jag vet inte om det var detta som gjorde fåglarna som galna, men de fick fart på sitt ätande efter några lugna dagar vid fågelmataren.

Mellan jobbsamtalen var det festprepping som gällde för hela slanten. Svägerskan och jag hade delat upp matlagningen mellan oss inför svärmors 75-årsfirande. Det marinerades, rullades, monterades, skars, hackades, jästes och gräddades om vartannat och när vi väl träffades hemma hos svägerskan hade vi mycket gott i köket. Jag frågade inte om lov att lägga upp bilder, så du får nöja dig med en bild på frallehjärtat innan det ställdes att jäsa.

Svägerskans potatisgratäng var helt fantastisk, likaså rödvinssåsen. Jag gjorde den beprövade favoriten dubbelmarinerad fläskfilé och testade ett annat recept till oxfilén. Det blev riktigt bra och är nu en ny favorit att dra fram nästa gång det är dags för kalas. Ungefär de här serranorullarna, fast med soltorkade tomater istället för paprikor, serverades till välkomstbubblet. Så goda! Bra nyårsmat! Förutom mat och mängder med tårta bjöds det på tävling som födelsedagsbarnet lyckligtvis vann. (Jag funderar förresten att ansluta mig till Skärholmsfruarna och undrar om de fortfarande är aktiva… Å andra sidan är inte de stackars bönderna att klandra och åtgärderna som krävs för att matpriserna ska sluta skena är nog utanför vår påverkan.) Grattis till kära svärmor! Nu ser vi fram emot ännu ett år tillsammans.

19 nov

Give thanks, it’s Thanksgiving.

Ungdomarna hemma en superkortis och idag hade vi möjlighet att fira Thanksgiving tillsammans med min systers familj, ett par amerikanska och en svensk tjej. Ett par ungdomar från Kalmar fick bli kvar hemma på grund av snöovädret och sommardäck. Man vet aldrig vad som kan komma i ens väg! Vi blev alltså något färre än vanligt. Det var ändå fullt ös och en av uppgifterna denna dag i tacksamhetens tecken är att äta så magen står i fyrkant. (Amerikansk Thanksgiving firas för övrigt nu på torsdag.)

Jag fnissar alltid åt våra ”måsten”. Sötpotatisgratäng med pekannötsströssel och marshmallows låter så äckligt, men tillsammans med det andra är det… tja, supergott. Stuffingen är de flestas favorit. Brödpudding kallas det kanske på svenska. Vitt bröd, en massa smör, selleri, lök och kycklingbuljong och så skjuts in i ugnen. Såsen är gudomlig och receptet kommer från min systers norska svägerska. Man gör en roux, låter smör och mjöl stå och brynas försiktigt för att reda en sås med en nötig touch som sedan görs på kalkonbuljongen och grädde. Gröna bönor med senaps- och vitlöksdressing är pricken över i:et och ingen behöver truga ungarna att äta sina grönsaker när dessa serveras.

Vi har inget fokus på politiska eller historiska fakta på vår svenska Thanksgiving, utan fokuserar på själva maten och allmän tacksamhet. Den enda återkommande aktiviteten är att alla i hemlighet får skriva vad de är tacksamma för och sedan ska alla gissa vem som har skrivit vad. Det gäller att inte avslöja sig med alltför uppenbar information och alla brukar komma på rätt kluriga grejer att skriva. Av de 11 som var med presenterades i år 2-9 rätt på gissningarna. Bra jobbat! Tack för en underbar dag. Snöoväder och elände på många håll i Sverige, även hos oss. Det fick kanske bli årets julesnö?

13 okt

Jul, jul?

Jag fortsätter roa mig under mitt eget höstlov medan folk omkring mig jobbar, går i skolan och ägnar sig åt allvarsam verklighet. Det känns fantastiskt lyxigt att kunna njuta av det vackra höstvädret, träffa nära och kära och samtidigt ge utrymme både för vila och djupa funderingar. De senaste dagarna har jag hunnit diskutera dejtingmarknadsdjungeln (Hjälp!!!), företagsutveckling, mood boards, el-skam, musik, politik, mental ohälsa, familjerelationer, föräldraskap och mycket annat. Det är ju så intressant att mötas i samtal!

Höjdpunkterna har varit många. Här kommer några som råkade hamna på bild. Vi börjar med Adolf Fredriks kyrka i det vackra höstljuset. Efter Bach och vacker arkitektur kändes Stockholm lite extra vackert. Jag längtar sällan till stan, men nog finns det fördelar med att bo nära ”där det händer”.

Jag kan inte se mig mätt på hösten! I Ågesta passade jag på att stanna en stund och gå en runda i den vackra naturen. Våra gamla ”hoods” känns numera för trånga för alla som har flyttat in, men visst finns det många härliga platser kvar att njuta av.

Igår följde jag med syrran för att bocka av ett gäng viktigheter på hennes att göra-lista på IKEA. Det kändes precis som gamla tider. Jag gillar verkligen upplägget på butiken i Kungens Kurva! Den runda byggnaden där man tar sig uppifrån och ner i något slags spiral känns mysig trots att den är så stor. Har man dessutom möjlighet att inte trängas med tusentals helgshoppare är det ännu bättre. För tillfället verkar man bygga om hela nedre planet, men vi lyckades hitta allt som skulle med hem. Att möta julen i oktober känns aldrig okej, inte ens för den julälskare jag trots allt är. Jag vill känna magi, inte uttråkning.

På Kökeriet i Nynäshamns hamn blev jag bjuden på en makalöst god fisksoppa och ville genast hem och koka egen fiskfond på fult fiskrens som INTE luktar skämt. Rutten fiskdisk är något av det äckligaste som finns, men här luktade det bara tång, rökeri och smarrig mat. Mmmm! jag blir hungrig bara av tanken på hur gott det var. Varför äta skräp när man kan fylla munnen med ren glädje?

Gårdagen avslutades med det traditionsenliga familjekalasen för familjens äldsta och yngsta barn som båda fyller år nästa vecka. Våra ungar slöt upp med presenter och älskvärd närvaro och vi bjöds på allt från läcker mat till högklassig musikunderhållning.

Jag förundras över tidens gång och njuter av att fira livet! Födelsedagar är något av det bästa jag vet. Denna syn gör mig lite tårögd. Jag älskar mina syskonbarn som vore de mina egna. Storebrorsan vars födelsedag vi också firade var vi så nära under de första åren, denna donnas första år missade vi då vi bodde i USA. Det känns som ett helt liv sedan, en hel evighet, men det har faktiskt ”bara” gått åtta år. Tänk ändå.

05 okt

Femte åkatober.

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.

19 aug

Masonitbröllop.

Idag är det tjugoåtta år sedan maken och jag gifte oss efter att bara ha känt varandra under en kort tid. Vi var unga och oerfarna på så många sätt, kompetenta på andra och villiga att erbjuda varandra löftet ”i nöd och lust”. Vi har tillbringat mer än hälften av våra liv tillsammans i denna livets berg- och dalbana. Ibland har vi tjutit av lycka, ibland klamrat oss fast för att inte trilla ut. Mycket har varit vardag, men vi har också fått uppleva både önskad och oönskad spänning tillsammans. Sju år i USA, fula lägenheter som ändå varit trygga hem, hus i förort och i skärgård, födslar och dödsfall, spädbarn, skolbarn och tonåringar med olika behov och olika lika oss båda, olika yrkesval och arbetsplatser, rundor i elljusspår, jobbresor och semestrar, renoveringar och byggprojekt, sjukdom och sorg, vinster och förluster, känslor för, mot och med varandra… Vi fortsätter att ge varandra tid tillsammans och utrymme att utvecklas som individer. Vi vet båda att vi inte kan förändra varandra, men försöker ändå vara en trygg och fast punkt för den andre i en värld som skakar på alla håll och kanter. Grattis till oss och att vi lyckats slå undan benen på statistiken så här långt!

16 aug

Femtio otroliga år!

Femtio år, det snyter man inte ut i en sittning. Det kändes onekligen märkligt att fylla femtio, men det känns ännu märkligare att jag nu har ett syskon som också passerat samma riktmärke. Min lillebror föddes en augustidag 1972, en stor och stadig kille. Så här såg vi ut strax innan gårdagens jubilar fyllde två år. Mamma hade en förkärlek för att placera sina motiv i nedre högra hörnet och varför det var så undrar jag över än idag. Jag tycker dock att vi är så fina här!

Har du lyckan att träffa Pepe kommer du kanske att lägga märke till att han är lång, starkast i typ hela världen, lik Far på fler sätt än ett, tyst och mycket intelligent. Möjligtvis kommer du att lära känna honom i sammanhang där han får briljera på det han är bäst på. Bygga. Mecka. Skogsarbeta. Bli kliad på ryggen. Jobba hårt. Stötta sin familj. Klura. Vara stolt över sina barn och sin söta fru. Köra partybussen. Njuta av Skottland. Äta gott. YouTube-inlärning. Flyga. Lite sådär. Vi syskon är mycket stolta över vår bror.

Vi har en viss förkärlek för denna dryck i familjen, så jag fnissade lite åt den gåva som brorsans fru hade fixat och som stod som en födelsedagsinstallation på köksbordet. Den hade redan hunnit komma till användning då jag kom på besök för att uppvakta med syskonens present. ”Uppvaktning undanbedes” står inte längre i tidningarna, men det var det födelsedagsbarnet hade önskat. Han ägnade sin dag åt att vila upp sig inför ett fyra nätter långt jobbpass. Vi syskon hade firat honom på vår gemensamma resa till Tjärö, men tyckte att den gemensamma presenten åtminstone kunde överlämnas på rätt dag.

Jag och min moster hade suttit i en bil från Stockholm hela dagen. Resan tog lite längre än beräknat och eftersom jag hade presenten på Sturkö så fick maken fick möta upp och lämna den till mig på vägen. Jag glömde be honom plocka med sig en födelsedagsbukett, så när jag väl var hemma gick jag runt i trädgården och plockade in lite av det som inte torkat bort i den senaste tidens hetta. Men Pepe, läser du det här så kan du väl tänka att den här fina solrosen egentligen var till dig?

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

25 jun

Midsommarafton 2022.

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

15 jun

Hurra!

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.