Tag Archives: fira

01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

25 nov

Ronneby i kvällsljus.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_2843-768x1024.jpeg

Igår firades äntligen en finfin väns 50-årsdag då jag och en annan vän tog henne till mitt nya favoritställe Hiet i Ronneby. Hiet är min kusins mans restaurang och han sköter den med den äran. Så mysigt med 70-talsporslin och en inbjudande stämning i lokalen och roligt att restaurangen är så välbesökt. Det är honom väl unt. Han och hans gamla arbetskamrat bestämde sig för att uppfylla den dröm de hade haft under en längre tid och det verkar som att deras ansträngningar har betalat sig. Det är sannerligen inte lätt att vara egenföretagare. De (vi) beskylls allt som oftast för att vara utsugande egoister, men så är det ju inte. Det finns ingen annan än en själv som står som ansvarig för jobbet, så det är bara att göra vad som krävs också då det är tufft. Man kan liksom inte ringa till jobbet med huvudvärk utan att det ger stora konsekvenser. Egenföretagande är fritt på många sätt, men man är hårt hållen på ett annat sätt. Hur som helst är Ronneby Brunnspark mycket vacker också med kvällsbelysning och inte gjorde det något att vi hade fått frysgrader så det var sådär precis lagom krispigt!

Ps: Jag vet att bloggen är lite trist just nu, men inne på Trettio tacksamma dagar uppdateras det ordentligt varje dag. Om fem dagar går vi in i december och juletiden!

06 nov

Bästa dagen på hela hösten.

Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.

När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.

30 okt

Det spökar här hemma.

När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.

Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!

21 okt

Ganska fula foton, men härligt innehåll.

Nu var det länge sedan servern bråkade, men igår var det dags igen. Bloggen låg tidvis nere och jag ägnade mig åt annat än att skriva blogginlägg. Trevligt var det, gott var det, inspirerande var det. ”Snygga foton blev det” hade jag velat säga, men där tog det stopp. Fotoalbumet från de senaste dagarna innehåller nämligen osedvanligt många rätt dåliga kort. Så kan det bli!

Efter en kort natts sömn var det bara att pallra sig upp. Anledningen var den bästa, nämligen att fira systersonens femtonårsdag. Grabben är värd allt firande i världen! Hans syster är aspirerande festfixare och styrde upp allt med den äran. Vi hann äta både fruktsallad och godis innan klockan slagit åtta.

Så småningom hamnade jag hos yngsta dottern för att lämna ytterligare några grejer som hon behövde efter senaste flytten. Vi plockade med oss hennes storasyster och tog tåget till kvarterskrogen Glada stinsen vid Södra station. Där mötte sonen upp och så fick vi en mysig eftermiddag tillsammans med matklassiker som planka och black and white samt spännande samtal. Älskar våra barn.

Kvällen förgylldes av skönsjungande artister som John Lundvik och Annika Herlitz, Nassim al Fakir som presentatör och en imponerande bra orkester. Yngsta dottern hade nämligen dragit iväg mig på konsert som firade Disney 100 år. Wow! Nog har jag fällt tårar till många tecknade filmer, men ändå… Här samlades låtar ihop efter teman, något som gav större känslomässig inramning och bjöd in både till skratt och gråt. Jag njöt i fulla drag, livemusik är verkligen speciellt!

När vi så kom ut efter tre timmars musikbad möttes vi av stora snöflingor. Tur att jag hade köpt en ny kappa på second hand i Uppsala, för det var riktigt kyligt vid det här laget. Det var så mysigt, även om jag kanske inte direkt känner mig redo för snöskottning och lager på lager än. Lagom till midnatt var jag tillbaka i Nynäshamn, nöjd och glad med dagen. Innan jag hunnit debriefa med syrran, skriva dagbok och göra mig iordning var klockan 1.30. Hoppsan! Jag somnade ovaggad och orkade knappt öppna ögonen då alarmet drog igång fem timmar senare eftersom…

… detta är familjen där storebror och lillasyster fyller år dagarna efter varandra. Det var alltså dags för ännu ett härligt födelsedagsfirande och glada skratt. Födelsedagsbarnet var synnerligen nöjd med sin skörd av presenter och pilade iväg till skolan glittrande som en lärka.

Jag pilade ingenstans, utan tog tillfället i akt att mysa en stund i jacuzzin. Kyligt i luften, varmt om kroppen, höstfärger i backen och en podd som sällskap. Lyxliv? Absolut! I det mörker som lurar runt omkring oss som befann vi oss mitt i en Harry Potter-film ser jag det som nödvändigt att fylla på med ljus, kärlek, humor, värme. Jag vill hävda att förmiddagens lugna påfyllning gav mig extra kraft att förmedla till eftermiddagens jobbsamtal. ”Happy wife, happy life” sägs det, men det hade också funkat bra att byta wife och life mot terapeut och klient…

Alla hjälptes åt att laga mat och sedan myste vi vidare. Födelsedagsbarnet fick flashig frisyr och valde (efter viss övertalning från vissa familjemedlemmar) spelet Tabu. Det var väldigt roligt att spela även om jag sög på det i början. Tur att mina lagmedlemmar förlät min klumpighet!

Vi sover i ett välisolerat rum här i Nynäshamn, men stormbyarna lät under natten in till oss ändå. Det regnade och blåste rejält! Jag förstår att detta oväder orsakat stor förödelse där den gått fram och är tacksam för ett tryggt boende. Som det ser ut idag är inte ens det längre en självklarhet. Ja, och det var de dagarna.

06 okt

Med ännu ett år i ryggen.

Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.

Instructions on Not Giving Up – Ada Limón

More than the fuchsia funnels breaking out
of the crabapple tree, more than the neighbor’s
almost obscene display of cherry limbs shoving
their cotton candy-colored blossoms to the slate
sky of Spring rains, it’s the greening of the trees
that really gets to me. When all the shock of white
and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave
the pavement strewn with the confetti of aftermath,
the leaves come. Patient, plodding, a green skin
growing over whatever winter did to us, a return
to the strange idea of continuous living despite
the mess of us, the hurt, the empty. Fine then,
I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf
unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.

13 sep

24 år och 363 dagar på jorden.

Ibland känns det extra trist att bo långt från ”barnen”. När det ändå finns möjlighet att träffa en finns inte de andra långt borta, så det är ju bra iallafall. Igår passade vi på att fira vårt kära mellanbarn som fyller 25 år imorgon. Jag övervann hennes och svärsonens lilla studentkök och trollade fram potatisgratäng, fläskfilé, gräddsås och gröna bönor för att ge födelsedagsbarnet lite extra kärlek. Hon väntar barn och har beräknad nedkomst i oktober och planerad flytt några veckor efter det, så flyttrensning och grundpackning har redan påbörjats. Första tiden med en nyfödd kan det vara skönt att inte behöva stressa med flyttbestyr.

Jag kommer ihåg min 25-årsdag som vore det igår. Samtidigt har det hänt så mycket sedan dess så det nästan känns som ett annat liv, någon annans liv! Det känns fint att se vår dotter blåsa födelsedagsljus med stor förväntan inför det kommande året och det är lätt att glädjas med henne.

19 aug

29 år.

En blandning av sött och salt. En påminnelse om hur fort tiden går. En stilla reflektion över alla dessa val, bättre och sämre, som gjorts genom åren. En oerhörd tacksamhet över barnen som ingår i paketet. Ett medvetet val att fortsätta tillsammans. Vi är ett bra team.

07 aug

Ja, men vi fortsätter väl med ett kalas?

En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.

Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!

När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.

06 aug

Mina rötter, mitt DNA, min grund.

En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.

Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…

… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!

Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.

Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.

Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.