04 mar

Solen! Solen, kära du.

”Hur ska ni fira att våren är här?” Så frågade hon, vår yngsta dotter, igår. Tja, sa jag, inte vet jag om vi kommer att fira något precis. Det gjorde vi inte heller, men jag gick omkring hela dagen med sockerdricka i hjärtat och med uppknäppt jacka. Det är något alldeles särskilt med vårljuset! Jag vet att inte alla tolererar det på samma vis. Personer med depressioner trillar ofta ner i dippar under den här tiden, så se dig gärna omkring för att eventuellt kunna hjälpa till med något slags emotionellt stöd eller kanske rycka in som promenadkompis eller liknande.

Jag kanske inte firade, men jag var hos svägerskan och njöt av hennes underbara balkong där det var många grader varmare än någonstans på vår gårdsplan. Jag insåg att det är dags att städa ur verandan och göra den till veranda igen. Under vintern agerar den lagerlokal/extrakyl, men nu ska den få blomma ut och bli lite omhuldad igen.

Kolla här! Jag har fått ett helt gäng söta plantbebisar som ska ner i krukor och förhoppningsvis överleva i min vård. Jag känner pressen, men mest känner jag mig glad och hoppfull. Det är dags att också ta hem pelargonerna som fått stå i det svala köket i Bredavik. Förhoppningsvis har de klarat sig bättre den här vintern än förra då ett helt gäng hade frusit ihjäl. Det där livet som planttant bjuder på högt och lågt och det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Mest blir det dock bättre!

Här ser du precis hur fantastisk min svägerska är med sina växter. De har finjord och hon säger att hon tittar till dem cirka trettio gånger om dagen. Hur kan det bli annat än bra? Kolla även in hennes fina namnskyltar i lera! Jag vill härmas och göra likadana. Så fint. Nematoder till trots, även hos henne bor det sorgmyggor. Grrr.

Jag träffade även en god vän som uppehåller sig i trakten med jämna mellanrum. Vi åt gott på Elsas lilla café och pratade och pratade och pratade. När vi hade fått träsmak och sällskapet som satt snett bakom oss började låta som en flock glada orangutanger var det dags att njuta av solnedgången och rasta benen lite.

Jag älskar Karlskrona. Rätt klädd för väder och VIND kan man inte annat än njuta av de vackra vyerna.

Jag vet inte hur många gånger jag fångat detta motiv. Alla hus är inte charmiga, men det är ändå något i trappan ner mot vattnet. Här går en lång promenad längs med vattnet, numera ända från Dragsö bort till Långö (där jag bodde som nyfödd och lite till) och Pantarholmen. Mycket trevlig promenad om du nu inte är bekant med Karlskrona.

Rosa molntuss!

”Sakta ner”! Min telefon och jag är inte överens då jag ska försöka ta panoramabilder, men här ser du allt från Brinova arena och tecken på att Varvet är mycket viktigt för karlskroniter till Pottholmens nybyggnationer. Och rosa himmel så klart. Sedan var det dags för körsång och bara det i sig är alltid som rosa himmel i vacker akustik, oavsett vilken färgsättning de satt där i Fredrikskyrkan. Ikväll och imorgon ska vi repa tillsammans med Karlshamns Kammarkör. Det kommer att bli så bra. Eller, det hoppas jag i alla fall. Det finns potential för det åtminstone.

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

21 feb

”Svensk middag.”

Igår var jag och maken hembjudna på en riktigt svensk middag hemma hos min syster och svåger. Det var även makens jobbvänner som är från Belarus och Ryssland. De senare hade laddat för sill i stora lass, men istället blev det en helt makalöst fantastisk hjortgryta med trumpetsvamp, pressad potatis, hembakade frallor, julmust och semlor. En gryta med väl avvägda smaker mellan fint hjortkött uppe från Klackamåla, vin, timjan, lite annat och så grädde. Alltså, jag blir hungrig igen bara av att skriva om det.

Det var roligt att höra roliga historier om Putin, Jeltsin, Brezjnev och annat från Sovjetunionen och Ryssland. Anekdoter och funderingar ur ett annat perspektiv än vårt. Det är lätt att se sin egen marinering i hur världen ser ut och hur saker och ting ÄR då man ställer den bredvid någon annans. Humor är viktig också då man diskuterar svåra ämnen och kanske är det lättare att förstå komplicerade ämnen om man lättar upp lite och ser på människorna bakom besluten.

Till efterrätt var det alltså semlor i stora lass. Jag hade min egen med mig, men till de andra fanns det många. Jag vet inte hur det blev till slut, men tror inte att någon riktigt orkade äta tre semlor efter den middagen. Jag hade lite glömt bort hur gott det är att pressa potatis till just grytor. Alla smaker i grytan tas upp på ett annat sätt på det viset. Tillbaka till semlehimlen. Vi fick berätta om fettisdag, dymmelonsdag och fasta och den ene killen blev nervös att hans fru inte skulle få möjlighet att testa hans favoritbakverk. (Hon kommer tillsammans med barnen nästa vecka om allt går som planerat.) Jag tror inte han behöver oroa sig. Börjar man sälja semlor i november slutar man nog i närheten av midsommar någon gång.

Idag fyller en extraspeciell vän år och jag passar på att tänka lite på fina minnen tillsammans och hoppas att hon får en härlig dag. Utanför blåser det riktigt rejält och vi ska få byar upp mot 30 m/s. Brorsdottern har sovit över eftersom vi ska ha sportlovspyssel hela dagen. I det ingår även att träffa ankisarna såklart. Jag tänker att vi har ett perfekt lovupplägg! Igår kväll låg hon och viskade sin önskelista för dagen innan hon skulle sova och jag insåg att vi kanske hade behövt ungefär en hel vecka för att hinna med allt hon planerar, men det är okej. Det här blir bra. Hoppas att din måndag också blir det.

15 feb

Alla hjärtan och såhära och sådära.

Alla hjärtans dag kom och gick. Jag satt här i min ensamhet då maken jobbar i Stockholm, men jag fick sällskap av brorsan som kom förbi en stund. (Jag åt turkisk yoghurt och färska, smaklösa med vackra jordgubbar till efterrätt, så helt o-hjärtansaktigt blev det inte.) Brorsan hade tjänat sig en hacka genom att ta ner en liten rutten björk på sin tomt här bredvid. Om elbolaget hade stått för det hade han fått 12,50 kr i kompensation, nu fick han 500 kr för att göra arbetet själv. Win-win, som man brukar säga! Dessutom fick han följa med mig på dagens promenad, så där vann han också. Han jobbar hårt och är starkare än någon jag känner, men tar sig inte riktigt tid (eller har faktiskt inte tid) att njuta av naturen på det sätt som jag uppskattar mest. Det var roligt att få visa favoritrundan som han aldrig gått förut.

Den här grabben är det som har renoverat vårt hus från tragisk misär till fantastisk hemtrevlighet. Jag är så glad över hans stora kunskap gällande renovering och bygge och tänker med tacksamhet på att utan hans engagemang så hade vi aldrig bott här. Högvatten och himlaspel, ljudkulissen får du tänka dig själv.

Just gårdagens promenadstråk går ner på fiskeklubbens domäner. Deras stuga är tydligen spartanskt inredd, har el indragen, men inte vatten. Utsikten från den här platsen är spektakulär och jag har funderat på att se hur man blir medlem i klubben för att få bada i deras vedeldade badtunna som står på stranden nedanför. Jag är dock negativt intresserad av fiske och tror inte jag skulle kunna hålla masken om någon skulle fråga ut mig om mina fiskerikunskaper.

Utsikten från vår stuga är inte lika magisk, men att möta soluppgången från sovrummet gör mig alltid på gott humör. Till höger i bild ligger vårt grönsaksland och från att helt ha lagt det åt sidan under vintern börjar jag ta mig små rundor dit ner varje dag. Vitlöken ser ut att växa bra, det behövs egentligen mer jord i lådorna, men jag är ändå nöjd med hur vi har kommit igång! Täckodling är bra, jag hoppas kunna förfina metoden och få ännu mer och ännu näringsrikare jord. Hurra för kretslopp och näring och klorofyll och fibrer och kärlek och arbetsglädje och rooiboste och Grumme tvättsåpa och familj och telefoner med bild och spännande böcker och blomster och trasmattor och nya glasögon!!! Hoppas att din femtonde februari också bjuder på kvittrande fåglar och susande trädkronor.

03 feb

Coronafaster.

Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.

När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.

Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.

Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!

Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.

Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.

På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?

”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!

Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?

19 jan

Mötet.

Jag går där du gick och blir välkomnad av solen i ekens krona. Nu är du en av alla de som funnit sin tillflykt här på Sturkö. Andra såg ön som sitt fängelse och kunde inte komma härifrån fort nog, för dig var det tvärtom. Du älskade att komma ut hit också då du hade flyttat in till stan. Jag känner suget av evigheten, hur tiden stannar och påminner om vad som egentligen betyder något. Jag är tacksam för de frågor jag ställde för mina barns skull. Delar av dig finns kvar i dem, livet blir så onödigt svårt om vi inte förstår var vi kommer ifrån. Jag hade hoppats på fler samtal utan beröringsskräck, men nu blev det inte så. Några av de viktigaste svaren fick jag och jag vårdar dem för både dina och mina efterkommande. Tack för alla goda middagar, Bayernresorna, skratt, stöd och uppmuntran. Jag är glad att vi visste var vi hade varandra. Din trötta kropp får vila här medan du fortsätter. Gå i frid.

16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

15 jan

Tack för allt.

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.

06 jan

Nu har granen dansats ut, ut, ut…

Vi tog hjälp för att dansa ut julen på den allmänna julens sista dag istället för att vänta på den svenska julens slut (Tjugondag Knut) då granens tappade barr började irritera allt för mycket. Som tur är hade vi hjälp av en driven ung man som var ute efter den enda godis som fanns kvar efter julens överdåd av sötsaker, en flera gånger knäckt polkagriskäpp. Efter att ha jobbat hårt och konstaterat att vi återigen kunde stoppa ner två fungerande ljusslingor (till nästa jul funkar de väl inte igen, något i väntans tider verkar stressa tekniken i dessa upplysande härligheter) var det dags att dansa ut granen. I år var vi tre personer, varav den yngste var mest spänd och de äldre sjöng med hjärtans lust. Maken drog sedan ut den barrande halvgranen som vi fått så mycket glädje av de senaste veckorna och vårt lilla vardagsrum blev som nytt igen. Det blev så mycket frilagt utrymme att den unge mannen på besök byggde ett helt nytt boende i själva rummet! Tyvärr blev det lite för trångt för faster och farbror, men hyresvärden hävdade att det inte var något problem. Vi var välkomna att lägga oss på mage och sträcka in huvudet en i taget. Vi fick dock lova att inte stöka till.

Ps: Polkagriskäppen var ”äcklig” enligt utsago. Finns det egentligen någon som faktiskt tycker att de är goda, eller är de mest fina?