27 jun

Vi ses!

Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.

Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!

När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

25 jun

Midsommarafton 2022.

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

21 jun

Lämna över till fefen…

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.

17 jun

”Jag kan ha fel.”

Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.

Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.

15 jun

Hurra!

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.

12 jun

Återförenade!

I fredags fick vår utbytesstudent träffa sin familj för första gången sedan i augusti! Så många olika känslor dansade omkring här hemma på torsdagkvällen. Glädje över ett fantastiskt utbytesår, längtan efter familjen, sorg över att behöva åka härifrån, oro över hur det skulle kännas att träffa familjen igen… Familjen blev så fint mottagen på skolan av M:s mentor. De fick sitta på läktaren och titta på elevernas studentavslutning och stipendieutdelning, de fick en rundtur och så fick de vara med på M:s klassavslutning. Där blev det många tårar, fina gåvor och lovord från höger och vänster. Jag har sett utbytesstudenter som inte fullt ut utnyttjat sin tid på plats, men det har i sanning vår tjej gjort! Hon har så många nya erfarenheter att ta med sig, en massa vänner och dessutom ett helt nytt språk. Full pott skulle jag säga!

Igår kom så hela familjen hem till oss för middag och uppvisning av Sturkö. Alla i familjen kan engelska, men är inte helt bekväma med språket. Därför pratade vi tyska precis hela tiden och så småningom var det som att mina gamla tyskkunskaper kom ut i ljuset! Jag kände mig mer och mer bekväm och tog tacksamt emot konstiga ord som min hjärna serverade mig med. (Jag fick ju öva redan i pingsthelgen då min extrasyrra och hennes barn var här. Det verkar som att de dagarna hade snurrat igång systemet.) Tänk ändå hur märkligt det är med hjärnans kapacitet och plasticitet, att jag kan komma ihåg saker som inte kommit fram i ljuset mer än då och då de senaste åren. Jag fick lust på mera!

Vi promenerade ut till Östersjön och gästerna oh:ade och ah:ade över skönheten som kvällen bjöd på. Pappa i familjen sa ”den här dagen kommer jag alltid att komma ihåg, det är så vackert så det nästan är svårt att ta in”. Lillebror tränar handboll fem dagar i veckan och planerar för ett liv som handbollsproffs, så han sågs kasta grejer långt ut i vattnet. Med tanke på att han planerar att köpa huset som min bror håller på att bygga med sin stora handbollslön är det bäst att han fortsätter kasta! P, du har lite tid på dig att göra huset klart, för E är bara tolv år än så länge. Extradottern bor kvar här tills imorgon bitti då hennes familj hämtar hennes grejer och kör henne hem till en kompis då hon blir kvar i Sverige i ett par veckor till. Jag tror mig veta att det blir stort gråtkalas på stationen då det är dags för hemfärd. Det är kostnaden man får betala för ett riktigt bra år som utbytesstudent.

10 jun

Födelsedagar och köravslutning.

Vi är mitt uppe i ett evigt firande! Det är roligt, men kräver viss planering och lite finlir. När ska man till exempel passa in dusch och sminkning om man inte vill dyka upp i morgonrock till något event? Det låter som en simpel uppgift att lösa, men det är det inte nödvändigtvis. Åtminstone inte om det är annat som kräver lite mer hårdföra arbetsuppgifter och ett svettigt handhavande som ska klaras av innan man vill stå där utan att se ut som man precis har stigit upp ur sängen.

Den här donnan har nu passerat sin nionde årsdag. Hon fyllde år igår och firade med hosta hela natten, så hon fick stanna hemma från skolans härliga sommarutflykt. Trist naturligtvis, men vad gör man? Av oss fick hon lite att roa sig med i alla fall. En skrivbok, kalligrafipennor och blyertspennor att teckna med. Damen i fråga har redan koll på hur man skriver med stil, så jag gillar att uppmuntra detta. Mer kalligrafi till folket!

Lillebror hade den goda smaken att vänta in sin ankomst den där sommaren för fyra år sedan, så han fyller år idag, dagen efter storasyster. Jag passade på att fira honom lite i förskott eftersom jag var på plats och har svårt att komma ifrån idag. Ett klassiskt fiskspel visade sig funka utmärkt om han bara fick fiska i lugn och ro. Med tävlingsmoment inblandat blev det mer hetlevrat där i köket! Kanske funkar det bättre idag när han faktiskt har fyllt fyra år och därmed har nått en långt större mognad?

Efter firandet var det dags att åka och hämta maken som skulle få agera kock och diskpersonal under ”min” körs avslutning i Bredavik. Vi var där i onsdags och ställde iordning inför studentfirande som ska gå av stapeln idag, men det var nu ännu finare där än då vi åkte hem. Syrran hade nämligen stannat kvar och gjort fantastiska blomuppsättningar. Den här stolen och lådan stod innan i vår lada och såg skabbiga ut, men med syrrans blick för skönhet blev de grunden till ett vackert blomsterstilleben.

Sista bordet (eller första) är inte med i bild, men det var dukat till 21 personer. Jag hade preppat maten och maken stod för lagandet. Det blev så trevligt! Perfekt sommarkväll utan blåst, vad kan mer önskas? För några dagar stod det i väderappen att vi skulle få regn, så detta var långt bättre än jag ens kunde hoppas på!

Dagen till ära passade vi på att byta namn. Vår boss Justin har länge pushat för att vi borde byta från motettkör till kammarkör då det är mycket mer passande för vår repertoar. Sagt och gjort! Så heter vi nu. Vår äldsta dotters supersnygga logga är fortfarande med, men nu med uppdaterat namn.

Tyvärr saknar vi några av våra sångarvänner här, men de flesta av oss var på plats för att fira ett verksamhetsår som gått från COVID-restriktioner till härlig sångarglädje hela våren. Nu är det sommarlov! Under tiden är det är bara att hålla igång stämbanden så kommer vi igen när barnen börjar skolan igen.

08 jun

Idag firar vi åttio!

En solig dag i juni för åttio år sedan föddes Far. Han älskade kalas, men ville inte att någon skulle ställa till med festligheter för hans skull. Eftersom han inte längre finns med oss här på jorden får vi väl göra som vi vill och då firar vi! I alla fall här i min blogg.

Längst till höger! Far gick sin egen väg och var en rolig blandning av att se till att anpassa sig och göra det bästa för gruppen till att fullkomligt skita i vad andra tyckte och tänkte om honom.

Just nu hittar jag inte originalbilden, så jag fick klippa ut detta från samlingen av klassfotografier. Så söt! En av systersönerna i Skottland blev mest lik sin morfar.

Detta var Fars favoritbild på sig själv. Så nöjd och glad på sin konfirmationsdag. Det där nöjda leendet var jag glad då jag fick se! Det följde honom genom hela livet.

Jag och Far. Vi är sju syskon och våra föräldrar fick många gånger dela säng med minst tre åt gången. Vi hade ju våra egna rum och sängar, men den där sängen fylldes på under natten så länge det fanns plats någonstans, hehe.

Tredje från höger, motorcykelpolisutbildning. Far var nöjd och stolt över sitt jobb som polis, men han jobbade lika mycket i skogen eller som hjälpbonde hos andra. Inte många av ”dagens ungdom” hade hängt med i hans tempo, det är jag tämligen övertygad om.

Under många år åkte Far upp till min kusin i Värmland och hjälpte honom med potatisen. Det måste ha varit runt min födelsedag den 5 oktober, för han brukade ringa därifrån då han kom ihåg att det snart var dags. Därmed var han nästan alltid först med att gratulera. En vecka för tidigt var inte ovanligt, men det gjorde ju ingenting!

Mamma älskade att resa, men fick oftast göra det på egen hand. Någon gång hakade dock Far på och han älskade verkligen slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin. Det här fotot tror jag min extrasyster tog på honom där.

Far i sitt älskade Klackamåla. Idag har min faster och hennes man tagit över och gjort så fint. De bor permanent i föräldrahemmet.

Vi saknar dig, Far! Och dina tal. Grattis på åttioårsdagen!

03 jun

Säg hej till Isa!

De flesta torsdagar har jag samma rutiner. Jag har bland annat sånglektion med min systerdotter och passar då allt som oftast på att också hälsa på de andra i hushållet. Igår då jag kom in i köket låg terapikatten Isa och lapade vatten från vattenskålen som värsta romaren. Jag kunde inte låta bli att skratta! (Tyvärr ville hon inte upprepa själva lapandet, du får tro på mitt ord.) Isa är döv, överviktig och allergisk. Hennes strikta diet har förbättrat hennes eksem. Hon har också gått ner en del i vikt och skulle kunna äta jämt om hon kunde. Hennes portioner är dock strikt hållna. Isa är extremt medveten om vem i hushållet som behöver extra omtanke och sprider så mycket glädje omkring sig! Jag är verkligen tacksam över hur bra hon varit främst för min syster under hennes tillfrisknande.

Isas ögon är otroligt fascinerande, ett grönt och ett blått. De tränger sig igenom allt då hon borrar dem i en… Hennes hörsel må vara icke existerande, men resten av sinnena är det inget fel på. Jag har älskat katter sedan en tidig ålder och är glad över att få låna Isa ibland då hon vill och jag har tid. En katts vilja styr man nämligen inte över, och så är det med det.