27 jan

Mittemellan.

Inte vinter, inte vår. Inte morgon, inte förmiddag. Inte moln, inte sol. Inte pepp, inte opepp. Tulpanerna piggar upp, liksom hallonrooibos, men jag måste ta mig i kragen. Jag har en lång, härlig lördag framför mig och kan inte sitta här och vältra mig i det apatiska mittemellanlandet. Det leder inte till något produktivt, men ger inte heller vila. Jag ska väcka kroppen med en omgång yoga så får jag den kanske på min sida. Och är det inte det man behöver en sådan här dag? Få över sig själv på sin egen sida?

15 jan

Inspirationsinjektioner.

Livet är lite för kort för att slarvas bort. Jag lyssnade på Andrew Hubermans intervju av undret David Goggins i förra veckan. David Goggins är lite för mycket på alla sätt och vis och jag blev duktigt trött på hans negativitet och alla hans svordomar under tiden jag lyssnade, men det som stannade kvar hos mig var en känsla av inre kraft och att jag kände mig stark! Goggins lägger det på bordet som det är: ”hej du, är du missnöjd med din situation så sluta skylla ifrån dig och bara sätt igång med det du behöver göra på det sätt du kan”. Jag vet inte vad jag tycker om en vecka, men just idag gillar jag hans budskap!

Jag fortsätter försöka äta sådant som redan finns i skåp och lådor. Igår blev det ett av mina favoritrecept, ett som känns enormt nyttigt, men som också exploderar av goda smaker och olika konsistenser. Jag har delat receptet massor av gånger, men vad gör väl det? Det är värt att dela om och om igen. Underbara Claras recept på perfekt kokta ägg faller mig helt i smaken till Fridhem Farms läckerheter. Mums. För övrigt går målet att äta mycket mer fibrer betydligt bättre än jag hade trott. Egentligen är den enda förändring att jag äter mycket mer morötter och vitkål, hahaha.

Även efter David Goggins svador om att ta ansvar och bara göra saker behöves lite söndagsvila. Jag passade på att både njuta av solnedgången och prata med ungarna framför kakelugnen. Det måste väl ändå anses vara mycket viktigt? Jag kände mig iallafall full av energi då jag studsade uppför trappan för att skriva mejl till min systerson i Sydafrika och till min goda vän i USA. Jag satsar fortfarande på riktiga brev också, men jag har inte riktigt kommit dit. Min mammas syssling i USA väntar sedan ett år på att jag ska svara henne, men vad vet jag? Kanske har hon redan hunnit gå bort vid det här laget… Usch, nej, det får jag verkligen ta tag i.

Jag använde i vanlig ordning FaceTime för att skärmgosa med lilla barnbarnet, men jag fick också detta vilsamma foto att lägga till min vid det här laget mycket digra samling barnbarnsfoton. Tänk, vilken fördel det är med den tekniska utvecklingen då det gäller hur man kan hålla kontakt nu för tiden! Jag fick också ett fantastiskt foto på mina berg från Utah att njuta av och en annan granne därifrån, som just nu befinner sig i Australien på Bali, skickade en fantastiskt solnedgångsfilm och ett uppmuntrande meddelande som gjorde mig glad. Att telefonen får vara med och läggas till listan av inspirationsinjektioner ser jag som mycket positivt! Och med det är veckan igång och jag hoppas att du hittar egna inspirationsinjektioner att fylla ditt liv med.

08 jan

Om allt möjligt och förmågan att drömma stort.

Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!

Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.

Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.

29 okt

Spretiga tankar i rodnande morgonljus.

Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.

Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.

Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.

När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.

06 okt

Med ännu ett år i ryggen.

Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.

Instructions on Not Giving Up – Ada Limón

More than the fuchsia funnels breaking out
of the crabapple tree, more than the neighbor’s
almost obscene display of cherry limbs shoving
their cotton candy-colored blossoms to the slate
sky of Spring rains, it’s the greening of the trees
that really gets to me. When all the shock of white
and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave
the pavement strewn with the confetti of aftermath,
the leaves come. Patient, plodding, a green skin
growing over whatever winter did to us, a return
to the strange idea of continuous living despite
the mess of us, the hurt, the empty. Fine then,
I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf
unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.

04 okt

Världens vackra färger och greige.

I tisdags hade min körkompis på sig en underbar tröja i mustigt petrolblått. Det en av mina absoluta favoritfärger då det gäller kläder till mig själv, en färg som är svår att hitta i klädbutiker. Jag känner mig bäst hemma i dämpade, varma och inte allt för ljusa färger och inser att dessa kanske inte är förstahandsval då man ska presentera en kollektion med fyra färger. Ett ställe där jag dock alltid hittar plagg i dessa färger är Uniqlo som erbjuder både många färger och olika kombinationer av varmt/kallt/dämpat/klart. Tänk så intressant det är med färger, hur de påverkar oss och hur olika vi verkar uppleva dem med tanke på hur vi uttrycker färgpreferenser.

Sedan jag var liten har jag alltid sagt att min favoritfärg är rött. Jag älskar falurött, julrött, läppstiftrött, Bree Van de Kamp-rött, rostrött, varmrött, äppelrött, och slipper jag bara ha det på mig finns det en massa vinröda nyanser som är vackra. Vi har alltid haft mindre inredningsdetaljer i rött (kökspall, kuddfodral och liknande) och när vi bodde i Snättringe målade vi vår lilla hall röd i en nyans som hette hjärta eller kärlek. Sanningen att säga var resten av väggarna vita (förutom en vägg vid matplatsen som var i en underbar midnattsblå nyans), men den där hallen fick mig alltid att känna mig välkommen hem!

När jag sitter och pysslar märker jag hur jag mer ofta väljer gröna eller blå nyanser att utgå ifrån, men det är nog för att rött av andra upplevs väldigt mycket som julens eller kärlekens färg. Snacka om förutfattade meningar (från mig själv alltså). Jag märker att jag i takt med att mitt hår blir mer och mer grått bleknar också resten av mina färger. Borde jag då inte tillsätta färg genom hur jag klär mig? Alldeles för många av mina kläder är svarta och det tillför inte direkt någon glädje. Greige må vara aldrig så elegant, men att leva ett liv i ett greiget hem och med kläder i svart, vitt, beiget och grått måste väl ändå beröva människor på lycka?

När jag hälsade på min kompis på jobbet (hon är inramare och hennes kollega är tapetserare, jag fascinerades så av denna fantastiska symaskin) tog jag detta kort som så tydligt delar upp världen som jag upplever den. Till vänster färg och till höger greige. Jag vill ha mer färg i mitt liv! Nu skiftar naturens färger och jag lovar mig själv att vara extra uppmärksam på precis hur underbart vackert det är innan allt det svartvita tar över.

29 sep

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.

27 sep

Dimman hänger vit över taken.

Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!

20 sep

Att tänka efter före.

Vaknar till böljande gräs och prylar utspridda över hela trädgården. Hängmattan på ställning har blåst omkull, vattenhinkarna ligger här och där och krukorna jag hade samlat ihop i två prydliga staplar får jag väl gå på jakt efter. Nej, vi kulingsäkrade inte lösöret och nu får vi använda apostlahästarna och ödsla tid på att göra om redan utfört jobb. Visst är det ofta så? Trots att vi vet att en storm är på ingång så bemödar vi oss inte om att göra det som krävs för att kunna stå stadigt genom de kraftiga vindbyarna. Ibland blir jag trött på mig själv. Om jag inte ändrar något kommer ingenting att ändras. Fast det är ju inte riktigt sant, för somligt sker specifikt för att jag inte förändrar någonting. Åldrandet till exempel. Krämpor och förfall kommer snarare just för att jag inte gör något. Alla goda val jag gör tror jag är till fördel för mig själv och tvärtom. Tänk att det ska vara så svårt trots den insikten! Just idag innebär denna sanning att jag får utföra onödigt merarbete, men även att jag känner mig inspirerad att göra goda val och klappa mig själv på axeln för alla de bra val som jag gjort hittills. Gott så.

17 sep

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.