03 jun

Nej, det här är ingen trädgårdsblogg. Eh?

2_2

Vallmor igen. Blunda om du är trött på dem.

2_5

Årets första jordgubbe får mogna tills i morgon.

2_4

Bevattningssystemet är lite paj. Det har varit avstängt i tre dagar, så det var hög tid för en runda med vattenkannan i landet.

2_3

Tomattävlingen går ypperligt. Jag leder stort. Makens minitomatplantor som han hade drivit upp inomhus var för små för att klara sig ute. (Vad var det jag sa?)

2_9

Så här ser en gräsmatta i Utah ut om den inte får vatten på några dagar. Hoppas att vattengubben som kommer i morgon är flink i fingrarna. Det är dags att dränka in mattan om det ska vara någon mening med att ha den.

2_8

Rosor på betonguppfart. Fint.

2_7

Ån med smält bergsvatten rinner i vår trädgård och gör att man varje dag känner sig lite som Gaus, Roms och Brumund Dal.

2_10

Blodnäva hade vi i Segeltorp också. Vi fick ett gäng från svärföräldrarnas sommarställe för många år sedan. Tacksamma och väldigt söta. De här hittade jag bakom ett snår av ogräs. (Alltså, det är väldigt spännande att upptäcka en trädgård.)

2_6

Sonen kämpar på för att få ny tröja från Drum Labs. Han har en vit och en gul. Jobbar han på ordentligt fram tills nästa måndag hoppas han kunna få den orangea. (Läraren Darren Bastian har ett system som funkar som de olika färgerna på bälten i karate. Motiverande och smart.)

För övrigt har vi haft en härlig helg. I kväll spelade vi Apples to Apples och satt och pratade om framtid och yrkesval blandat med ett framförande av Für Elise (hon har tagit sig igenom hela nu, den lilla rackarungen, även om det låter sisådär under vissa passager) och läsning av diverse böcker. I morgon är det sommarjobb för sonen, vanligt jobb för föräldrarna och diverse sommarlovsaktiviteter för tjejerna som gäller. Onward and upward!

05 feb

Lite kärlek och så där.

Ett av mina favoritpar är Dregen och Pernilla Andersson. Jag vet inte varför. Kanske för att de verkar så udda tillsammans vid första anblicken. Kanske för att de verkligen verkar strunta i vad andra tycker och tänker. Kanske för att de verkar genuint lyckliga tillsammans. Kanske för att de verkar så annorlunda och samtidigt så vanliga. De har hur som helst efter stor möda och ännu större besvär fått en liten bebis. Det gör mig glad. Ännu gladare är jag över att han får heta Sixten. Det är nämligen ett namn som bara de bästa får! Och här får du lite dansk kärlek.

Fotograf: Linda Åkerberg

04 dec

Vilken röra!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja idag. Det har varit en lång dag. En rätt bra dag, faktiskt. Och en hemsk dag på sitt sätt. Inte direkt hemsk för mig, men för andra, människor som jag älskar och bryr mig om. Jag vill att alla bara ska få må bra. Ändra, tack! Nej, just det. Livet funkar inte så. Jag skulle vilja påstå att om jag orsakade en olycka skulle jag ha väldigt svårt att dölja min skuld. Fel har jag gjort många i mina dagar. Jag har fattat fel beslut. Jag har ljugit. Jag har låtit mig skrämmas till tystnad. Jag har bråkat i onödan. Jag har blundat för fel som andra har gjort. Jag har låtit mig ledas på avvägar. Jag skulle kunna fortsätta, men vad är det för mening med att racka ner på sig själv? Jag har gjort mycket bra också. Får jag vara ensam domare vill jag hävda att det goda uppväger det onda och det bra uppväger det dåliga. Det finns beslut jag önskar jag hade kunnat fatta efter större mognad och val jag har gjort som har spritt sig som ringar på vattnet. Hur gör du för att gå vidare och förlåta dig själv?

I kväll var jag på mentorsundervisning. Jag kommer att vara mentor till en kvinna i min egen ålder under det kommande året. Mentorsgruppen består av kvinnor i olika skeden av livet. Kvinnorna vi ska vara mentorer för har råkat ut för mer eller mindre hemska saker: mental misshandel, fysisk misshandel, missbruk och övergrepp av olika slag… Tyvärr kan jag inte berätta mer, men låt mig säga att jag under kvällen häpnade över vilka livsöden vissa människor får genomlida. Mina egna problem verkade med ens så fjuttiga i jämförelse, även om jag ibland tycker väldigt synd om mig själv av olika anledningar.

Den här läraren har undervisat på mina vänners barns skola i många år. Jag kan bara ana vilka tankar som far genom dessa föräldrars huvuden i kväll… Vad gör man när ens barn råkat ut för en sådan sak? Jag är av den fasta övertygelsen att ”älska, glömma och förlåta” är viktigt för ens välbefinnande, men vissa saker måste vara hemskt mycket svårare att förlåta än andra.

Efter dessa tunga rader vill jag bara säga att jag är tacksam över vår slowcooker, min KitchenAid som kom i kväll och min familj.

Okej, inte särskilt matbloggstillrättalagt, men ruskigt och fantastiskt gott!!! Pulled pork tillagad i slowcooker i sex timmar tillsammans med Smith’s franskbröd och en smaskig sallad med balsamvinäger. Alltså. Hur. Gott. Som. Helst.

Den här skönheten ska få jobba hårt de kommande veckorna. Nu ska jag ladda med bjudfika i frysen… Kommer du och hälsar på? Jag lovar att bjuda på en klämkäck julvisa spelad på elpianot och eventuellt får du också både marimbakonsert och gymnastikuppvisning.

Det finns förresten hopp för världen. Läs yngsta dotterns önskelista, nedersta raden. Jag blir faktiskt nästan lite tårögd. Det finns andra som har tänkt i samma banor.

13 sep

Tipstorsdag vecka 37.

Barnvakten kom igen idag. Ser du vem som är riktig polis och vem som låtsas?

Dagens tips handlar om vad barn kan hitta på som inte har med datorer, teveapparater, elektroniska apparater eller dylikt att göra.

Rita
Måla fingerfärg
Vikgubbar
Baka
Skriva riktiga brev till släkt och vänner som befinner sig en bit bort
Laga dagens middag
Organisera leksakerna
Hoppa studsmatta, gunga eller liknande
Lära sig stå på händer
Rubiks kub
Sudoku
Göra en låt
Göra en ritning till ett projekt
Skriva/rita en saga
Leklera
Pärlplattor och smycken av pärlor
Kurragömma
Sticka/virka/sy
Lego
Bollsporter
Instrument
Tälja/snickra
Planera en fest
Göra födelsedagskort till kommande födelsedagsbarn
Springa ett varv eller flera runt huset
Slå olika rekord
Göra frisyrer
Vara ute
Plocka blommor
Göra snögubbe
Samla vackra löv och göra en tavla
Samla stenar och dekorera
Blåsbubblor
Läsa
Öva multiplikationstabellen eller andra tabeller
Spela spel
Bygga korthus
Sätta på hög musik och dansa
Bygga en koja
Hitta på ett recept
Göra en egen julkalender
Göra ett eget omslag till en bok
Pynta huset
Klättra i träd
Slå in paket
Promenera
Simma
Låtsasaffär med väl ursköljda mjölkpaket och annat kul
Pappersloppor med roliga uppmaningar
Frågesport

Lycka till med lekandet!

13 sep

Ensam vuxen på sju barn.

Idag åkte min bror och svägerska till Köpenhamn, så jag (barnvakten) flyttade till Rödeby med mina barn eftersom brorsbarnen bor och går i skola här och våra barn ändå pluggar hemifrån. Det kändes hemtrevligt att komma tillbaka till min gamla högstadieskola. Ingen ångest alls. Jag såg en man på skolgården som jag verkligen kände igen – gångstilen, smajlet, den långskånkiga kroppsbyggnaden… Svägerskan upplyste mig om att det var min brors gamla klasskompis som jag således senast såg ca 1986. Hur kan en människa ändras så lite på så många år? 😀 Det kanske har sina fördelar att jobba med små barn? Jag sprang in och hejade på min gamla körkompis som jobbar på skolan. Det är inte varje dag jag räddar små tvåor från att läsa upp sin läxa för fröken, men det gjorde jag idag. Tänk vad roligt det är med möten med människor man gillar. Jag måste bli bättre på det! Nu är det megapusslande som gäller. Gamla och släktingar står överst på listan. Resten får jag ta när vi kommer hem till sommaren och via Skype och mejl.

Min yngsta bossade över småkusinerna. De hade så roligt i lekstugan! Morfar/farfar ”passade” dem. Så här:

Inte konstigt att han var så trött. Han kom lagom till nystekta pannkakor med chokladpudding och svägerskans kanelbullar till efterrätt. Vem som helst skulle bli lite trött efter en sådan måltid…

Gott, helt enkelt. Jag hade glömt hur smaskigt det är med riktigt kaneliga kanelbullar! Speciellt med ett glas mjölk till.

J tyckte det var lite jobbigt att lämna mamma och pappa vid tåget, men dagen har varit hur bra som helst! Vi har spelat spel han och jag och han vann överlägset både fyra i rad och dinsauriespelet. I kväll ville han dock inte sova, inte ens vila, men då jag frågade om jag skulle klia honom lite på ryggen var han genast med på noterna och somnade så gott på två minuter. Man har ändå fördelar av att ha samma gener som de barn man barnvaktar. Vissa grejer är liksom självklara. Och för den delen – vem mår inte bra av att bli kliad på ryggen? Jag är väldigt fysisk. Ibland glömmer jag att alla inte är det. En del gillar inte att kramas eller att man tar på dem. Om jag kommer och kramas i onödan får du gärna tala om det för mig…

Någon som idag fick oönskad fysisk beröring var svågern. Han blev uppraggad av två olika män i badhuset. Han kanske hade missat att det är homobad på onsdagar? Jag har för mig att ”Mark och Jonas” träffades på ett badhus, och det finns kanske de som tänker ”kan de så kan jag”… Just sayin’.

Här är en present till dig – Aerosmiths Dream On. En person påminde mig om att det inte är så dumt att drömma ibland. Och vi vet faktiskt ingenting om i morgon, eller hur?

03 jul

Så svårt att packa!

Inte skära, bara rista… Får du också associationer till det uttrycket, eller är det bara jag? 🙂 Nu håller jag på att packa ihop allt för tredje gången i mitt liv. Jag kan säga att vi har skaffat oss en massa onödiga grejer under de snart tolv åren vi har bott här i huset och nu går det inte att sortera bland allt utan att minnena trillar över mig. Det började med sonens första par skor då vi visningsstädade och det fortsätter i en oändlig ström. Det går ju bara inte att spara allt! Men – jag vägrar en utradering av vår historia nu när det går att välja. Stackars alla som abrupt förlorar sina hem i naturkatastrofer och krig. För att fira alla fina barn, att de växer och blir tonåringar och sedan vuxna, ansvarstagande människor får du Gs favoritsång då hans fot passade i den här lilla skon – Fred Åkerströms Kajsas Udde.

17 jun

Finbesök.

Den här godbiten har jag lärt känna via scrapbooking och nätet. Vi kom överens att det nog är nära tio år sedan vi blev bekanta via ett forum i scrapbookingvärlden. Genom åren har vi träffats då och då och nu fick vi äntligen chansen att träffa varandras familjer. Jag lämnar härmed mitt fulla erkännande av både make och barn. 😀 See you på uppfarten nästa år, hörni!

Är det någon som har forskat i hur människors sociala nätverk ser ut nu jämfört med 1990 då internet väl började göra sitt intåg i världen? Det känns som att människor har kontakt med många fler nu för tiden… Har Facebook, Skype och olika chatforum fått oss att fördjupa våra relationer, eller har vi bara många fler och ytligare bekantskaper? Hur tänker du?

Både S och E är ypperligt dugliga barnvakter och de förnekade sig inte i går heller. Lite mammiga N verkade tycka att stortjejerna var väl värda att bekanta sig närmare med. Min kamera var undanpackad inför visningen vi hade idag, så jag tog bara en handfull mobilfoton som alla var alldeles suddiga. Jag är smått tjurig på att jag inte lyckades ta ett enda kort på hela familjen, men livet är mer än att springa omkring med en kamera. 🙂 Det är inte varje dag man har besök från Nordamerika! Inte från Löa heller, för den delen. Eller från Sumpan.

Ett Solitär borde finnas i varje hem! Det sätter alltid fart på hjärncellerna. Kan du lösningen? Jag har aldrig klarat att bara få en kula kvar, utan oftast slutar jag på tre eller fyra. Så har jag ingen superhjärna heller…

27 maj

Mia Mamma!

Idag är det Mors Dag. Grattis till alla mödrar! Grattis till alla oss som får uppleva alla fram- och baksidor av detta hedersuppdrag. Jag är tacksam över allt mamma har gett mig. Ju fler dagar som läggs till livet, desto mer inser jag att hon har haft rätt då hon har sagt ”Vänta bara tills du själv blir mamma, får tonåringar, får barnbarn…”. Jag gör mitt bästa, i alla fall för det mesta. Och jag älskar mina barn så jag nästan går sönder. (Det gäller både fysiskt och själsligt.)

För övrigt kan det vara på sin plats att påpeka att man inte blir någon slags allomvetande superhjälte då man blir mamma. Däremot önskar jag emellanåt att det var exakt det jag var. ABBAs Slipping through my fingers med Meryl Streep får du i mors dags-present av mig. Grattis!

23 maj

Förlovningsfirande.

I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.

Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?)  Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.

Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!

09 maj

Tonårsmammatankar.

Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.

Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.

Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?

Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?

Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!