Det känns som att mina ord har tagit slut. Jag vet att de finns där någonstans, men…
På lördag är det dags för kalas och släktträff här på Sturkö. Jag ser verkligen fram emot att få möta min fina Håkanssonfamilj. Alla kan dessvärre inte sluta upp, men vi kommer att vara 80+ personer samlade! Tur att det finns gott om plats för husvagnar, tält och hängmattor.
Idag åkte min bror och svägerska till Köpenhamn, så jag (barnvakten) flyttade till Rödeby med mina barn eftersom brorsbarnen bor och går i skola här och våra barn ändå pluggar hemifrån. Det kändes hemtrevligt att komma tillbaka till min gamla högstadieskola. Ingen ångest alls. Jag såg en man på skolgården som jag verkligen kände igen – gångstilen, smajlet, den långskånkiga kroppsbyggnaden… Svägerskan upplyste mig om att det var min brors gamla klasskompis som jag således senast såg ca 1986. Hur kan en människa ändras så lite på så många år? 😀 Det kanske har sina fördelar att jobba med små barn? Jag sprang in och hejade på min gamla körkompis som jobbar på skolan. Det är inte varje dag jag räddar små tvåor från att läsa upp sin läxa för fröken, men det gjorde jag idag. Tänk vad roligt det är med möten med människor man gillar. Jag måste bli bättre på det! Nu är det megapusslande som gäller. Gamla och släktingar står överst på listan. Resten får jag ta när vi kommer hem till sommaren och via Skype och mejl.
Min yngsta bossade över småkusinerna. De hade så roligt i lekstugan! Morfar/farfar ”passade” dem. Så här:
Inte konstigt att han var så trött. Han kom lagom till nystekta pannkakor med chokladpudding och svägerskans kanelbullar till efterrätt. Vem som helst skulle bli lite trött efter en sådan måltid…
Gott, helt enkelt. Jag hade glömt hur smaskigt det är med riktigt kaneliga kanelbullar! Speciellt med ett glas mjölk till.
J tyckte det var lite jobbigt att lämna mamma och pappa vid tåget, men dagen har varit hur bra som helst! Vi har spelat spel han och jag och han vann överlägset både fyra i rad och dinsauriespelet. I kväll ville han dock inte sova, inte ens vila, men då jag frågade om jag skulle klia honom lite på ryggen var han genast med på noterna och somnade så gott på två minuter. Man har ändå fördelar av att ha samma gener som de barn man barnvaktar. Vissa grejer är liksom självklara. Och för den delen – vem mår inte bra av att bli kliad på ryggen? Jag är väldigt fysisk. Ibland glömmer jag att alla inte är det. En del gillar inte att kramas eller att man tar på dem. Om jag kommer och kramas i onödan får du gärna tala om det för mig…
Någon som idag fick oönskad fysisk beröring var svågern. Han blev uppraggad av två olika män i badhuset. Han kanske hade missat att det är homobad på onsdagar? Jag har för mig att ”Mark och Jonas” träffades på ett badhus, och det finns kanske de som tänker ”kan de så kan jag”… Just sayin’.
Här är en present till dig – Aerosmiths Dream On. En person påminde mig om att det inte är så dumt att drömma ibland. Och vi vet faktiskt ingenting om i morgon, eller hur?
De senaste dagarna har varit fulla av nostalgi, sann svensk sommar (alltså dassväder blandat med underbart solsken), familjetid och avkoppling från sådant som jag måste tänka på alla andra dagar. Snart kommer syrran från Skottland med sin familj. De har inte varit ”hemma” på två år och jag längtar tills jag får träffa alla i familjen – helst lille M som jag aldrig träffat IRL!
För en stund sedan tog jag en promenad längs stranden och njöt av utsikten över ”staun”, alltså Karlskrona. Jag tror att du kanske hade tyckt precis lika mycket om det som jag…
Dagens musikstycke får nog bli ledmotivet ur Jurassic Park. Att vara med i midsommarfotbollsutmaningen mellan Anderssons och Håkanssons är ruskigt roligt. Matchen slutade i år 3-3 och jag kan lugnt säga att jag sprang mycket, men var sämre på att träffa bolluslingen. Trots mitt fruktansvärt dåliga bollsinne kände jag mig emellanåt som en t-rex. Nästa år går det kanske bättre?!
Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)
Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!
Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)
Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:
Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144
För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.
Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)
Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!
Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.
Nu har vi höstlov här hemma. Det ska jag fira med en välbehövlig, veckolång datorpaus. Det innebär att bloggen inte kommer att bli uppdaterad på ett tag.
I kväll har vi kusinträff. Jag ser fram emot många skratt och kanske till och med en och annan tår. Forsmans är rätt känslosamma, men det är något jag är väldigt tacksam för. Hoppas inte P och C tjuvtittar här i bloggen, för då får de se blomman som får följa med till värdfolket. Har ni sett något liknande?! En rosa julstjärna?! Inte är den i höstfärger heller, men jag drogs till den som en magnet och bestämde att jag tvunget måste ha den med mig från affären…
Fuzzimo.com. Där har ni min nya favoritsida… Tack, Pernilla!
Annars har jag haft en busy, busy day. Kusin med make, en annan kusin och så lille systersonen. Det har varit full fart! Nu sitter jag här och pustar ett tag och har lite dåligt samvete för att jag inte är med hos A och T och flyttar deras pick och pack och vår (numera) ved. Ska gå ner och umgås med amerikanerna över en kopp gott te, men först vill jag bjuda på några bilder av den sötaste två och ett halvt-åringen jag känner. (Han är helt grym på vänster och höger, men färgerna var vi inte helt överens om. Den grå kritan var brun hur jag än försökte… Rosa och orange var ju likadana och allt annat var lila. Ja, förutom vitt då, för den färgen hade han full koll på!
