26 mar

Minsta lilla fågelungen redo att flyga.

Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!

Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.

Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.

Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.

13 mar

Hipp hipp hurra!

Idag fyller min lillasyster år. Jag vill inte ta födelsedagsglansen från henne, men jag passar på att fira alla mina syskon när jag ändå håller på. Ni är bäst! ❤️

Lite extra grattis till de tre blondinerna till höger i bild då de alla fyller år nu i mars. Hurra, hurra, hurra!!!

Jag ser fram emot soliga och glada dagar tillsammans framöver utan några muppiga coronarestriktioner…

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

15 dec

Fira livet!

Idag fyller min kärmor år. (Jag gillar verkligen min kompis namn på sin svärmor.) Jag är så tacksam för allt hon har gjort för mig, för oss, de senaste 27 åren. Hon är fantastiskt kompetent! Spelar fiol i folkdräkt lika lätt som hon svänger sitt trollspö över läromedel i tyska samtidigt som hon är en kunnig loppiskompis och en briljant köksmästare. Hon är kär mor till maken, men också världens absolut bästa farmor. Så glad att våra barn har henne i sina liv! Grattis L!

05 dec

Tre år utan mamma.

Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.

Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.

11 okt

Fira kungligt!

Min kära mormor hävdade alltid att jag var ”kunglig”. Jag fick aldrig någon förklaring till vari det kungliga låg, men benämningen förpliktigar. När maken föreslog att vi skulle samlas hela familjen på Prins Eugens Waldemarsudde blev jag jätteglad! Jag hade inte varit där sedan 1993 och ingen annan hade varit där alls, så det blev en riktig fullträff. Trots att regnet hängde i luften blev det ett jättefint besök.

Här har du alla våra fina ”barn”! Jag blir så glad av att hänga med dem.

Pussgurkorna.

Ingenjören inspekterar.

Trädet i trädet.

Jag kom inte ihåg att drottning Margareta var så trädgårdsintresserad. Kanske var det mitt eget ointresse för trädgårdar då jag var 23 som gjorde att Waldemarsuddes trädgård hamnat i glömska. Buketterna inne på slottet bestod dessutom alla av egna blommor. Vilka buketter, sedan!

Vårt besök föranleddes av John Bauer-utställningen, men hela övervåningen bjöd på en stor Lena Cronqvist-utställning. Vi började där och jag sörjde över mental ohälsa i allmänhet och Lenas personliga livsöde i synnerhet. Vilken tung och mörk konst! Jag hade haft svårt att hänga psykoser och elchocker på väggarna. Cronqvists skulpturer däremot älskar jag!

Det kanske inte förvånar någon att detta verk blev min favorit.

Sedan var det dags för John Bauer. Han producerade mer skönhet under sitt 36-åriga liv än de flesta 100-åringar lyckas åstadkomma. Varje tavla fick mig att förundras över detaljrikedom och precision. Magiskt! Jag rekommenderar verkligen denna utställning, Trollbunden. (Inte bara John Bauer, men främst.) Du har gott om tid på dig då den håller på tills den 24/1 2021. Lena Cronqvist-utställningen stänger dock 25/10.

Elisabeth Henrikssons glas- och tennkonstverk talade verkligen till mig. Is, vinter, trollkonst, Narnia.

Favoritfotot som ”bara blev”. Efter promenaden i trädgården började det regna så mycket att det inte kändes okej med picknick utomhus, så vi satte oss i bilen och bullade upp. Så mysigt ändå! Dagar som denna gör mig så glad under lång tid.

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

19 aug

Tjugosex.

Var stilla
Låt mig smeka din kind
Klappa din hand
Nudda din själ

Låt mig komma nära
Så att jag kan känna dig
Höra ditt hjärta
Vila i det inte någon av oss förstår

Varning för ojämn väg stod det
Så jag fyllde på med reservbränsle
Medan jag njöt av utsikten vid rastplatsen
Och plockade fram minnespärlorna

Vi skrev på för en evighet
Men en dag i taget är allt vi får

31 maj

Mors dag 2020.

Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.

”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.

Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.

Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.