11 okt

En dag full av kärlek.

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

10_9

10_10

10_15

10_7

10_8

10_14

10_21

07 jun

Glad och tacksam.

6_1

Foto: E. B.

Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.

Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!

Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!

Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!

07 maj

Hälsningar till mina Växjösläktingar.

Jag flyttade hemifrån som 18-åring, så det var väldigt tryggt att få bo mina första månader ”på egen hand” hemma hos min fina faster och hennes familj. Just idag fick jag en flashback: mina små spinkiga kusiner dansade omkring i kalsonger och diggade järnet till Jag Mår Illa med Magnus Uggla i finrummet mellan Carl Malmsten-möblerna. Jag började skratta högt för mig själv och tänkte att du kanske också har lika roliga minnen tillsammans med den sången. Dessvärre har jag inga fina bilder att illustrera detta inlägg med, men ibland är det bra att öva andra sinnen än synen.

Minnet triggades nog av tio minuter på Aftonbladets Klicksida där jag fick viktig samhällsinformation som att Laila Bagge, 42, nu är strålande lycklig med Korosh Kananian, 24. (Sist jag hörde något var hon strålande lycklig med Niclas Wahlgren och lekte villa och bebis med honom.) Från Korosh Kananian är inte hoppet långt till Kim Kardashian och hennes lillasyster Kylie Jenner som nu erkänner att hon har stoppat fillers i sina läppar. What?! Helt otroligt. Det tror jag ingen som har sett henne har förstått. Det stod mycket annat spännande i den där nöjesdelen av min favorittidning, men vill du veta mera får du ta dig dit på egen hand.

Ps: Magnus Uggla, alltså. Hans texter är geniala. Lyssna noggrant på den heltäckande beskrivningen av den svenska artisteliten i just den här låten… Idag hade nog den gode Magnus blivit stämd till både höger och vänster.

27 jan

Gräv där du står…

… och det är väl där du har dina rötter? De senaste dagarna har jag varit helt uppslukad av ancestry, företaget som maken jobbar för och som erbjuder tjänster för att bokföra och söka sina rötter. Jag har fört in mycket av alla namn som min mamma forskat fram genom åren både från sin egen och min fars släkt. Hon ägnade hundratals, kanske tusentals timmar, för att söka igenom microfichefilmer som hon hade lånat på biblioteket. Jag satt ibland med henne och letade efter namn i födelse- och dödböcker. Dessa namn var oftast skrivna med väldigt snirkliga bokstäver och kunde vara svåra att uttyda, men varje gång vi hittade en bortglömd släkting var det till tjo och tjim och glada danser.

När jag nu har fört in dessa namn har jag med jämna mellanrum fått tips av ett litet vibrerande löv om födelse- och dödsuppgifter i avfotograferade böcker. Det är lika spännande varje gång det sker, men ännu roligare är det att hitta någon som har mina släktingar i sitt släktträd! Bara idag har jag skickat iväg sju mejl till olika personer som jag antagligen är släkt med på ett eller annat vis.

Vissa dokument berör mer än andra. Detta till exempel:

26_1

Margareta (Greta i födelseboken) SOFIA Hansson var min morfars mormor. År 1900 kom den ensamstående mamman Sofia ”i olycka” för andra gången i sitt liv, denna gången med tvillingar. Vid detta tillfälle jobbade Sofia hos en bonde i Klappmark. ANNA Sofia och Karl OSKAR föddes hemma i köket där Sofia var alldeles ensam. Lyckligtvis fick husbonden, som inte var hemma vid detta tillfälle, besök av en rådig man som hämtade släde och fru och tog hem Sofia och de två nyfödda till sig där nöddop utfördes.

Själva historien är inte sorglig i sig även om den vittnar om några tuffa livsöden. Jag kände redan till Sofias och Annas historia, men när jag såg kyrkoboken med två små bebisar som kallades oäkta blev jag ändå väldigt illa berörd. Fy sjutton. Den lilla oäktingen Annas liv komplicerades ytterligare av att hon under sitt första levnadsår drabbades av engelska sjukan och blev döv. Trots dessa utmaningar, eller kanske tack vare dem, visade hon sig bli en fantastisk kvinna som jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna. Jag vet faktiskt inte ens om hon fick träffa mig. Hon dog 1972, så rent teoretiskt skulle det vara möjligt. Jag får väl fråga mamma…

Känner du till några spännande livsöden i din släkt?

24 jan

Om att känna historiens vingslag.

Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.

Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.

När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?

23_1

28 nov

Thanksgiving 2014.

I år bjöds vi återigen hem till min kusin och hennes familj för att fira tacksägelsedagen. Min morbror, moster och två kusiner till (den ena med sambo och dotter) kom också dit, så det blev familjärt, lite trångt, väldigt trevligt och massor av god mat. Det var precis som det ska vara vid en riktig Forsmansträff med andra ord!

27_7

K hade fått i uppdrag att göra potatismoset och jag skulle göra frallor. Ks potatismos är alltid hur gott som helst och det var det idag också. Jag testade att göra gifflar med inrullade små papperslappar där det stod trevliga saker som man kan vara tacksam över dagen till ära. Det var jag och äldsta dottern som hade skrivit ner orden, så det kan tänkas att fokus låg på sådant som vi gillar. 😉

27_6

Vad hade vi valt till våra ”lyckokakorsfrallor”? Choklad, brasor, god mat, kärlek, familj, musik, lagom mycket pengar och 25 andra saker. Kul idé som jag hade sett på Pinterest och som funkade bra, fast vi fick varna alla för att inte bara hugga in på brödet utan att dissekera det först.

27_2

Själva middagen då? Jodå, allt fanns som skulle vara där. Min mosters stuffing är hur god som helst (ungefär mitt recept med smör, lök, selleri, vitt bröd och salvia som huvudingredienser, men hon hade också äpple i vilket gjorde det hela lite saftigare), kalkon är kalkon, såsen var god, salladen som kusinens sambo hade gjort var supersmarrig och jag skulle kunna tänka mig att äta den varje dag (spenat, granatäppelkärnor, kanderade pecannötter, smulad fetaost och lite annat som jag inte kommer ihåg just nu, ja, och så en dressing med vallmofrö), min kusin hade gjort sin specialjellosallad med hallon och söt grädde (den är vår familjs favorit) och så fanns det så klart pumpapaj och godis och annat som jag säkert glömt. Phu!

27_4

27_5

Efter en sådan ätfest var det skönt att bara sitta och prata, spela spel, leka med de roliga barnen och försöka att inte tänka på hur ont magen gjorde… Hur ser kalkonkoma ut? Ungefär så här:

27_1

27_3

04 mar

Om familjeband.

Jag är så glad över min familj. Jag är glad över att våra barn längtar till sommaren då de får hänga med nästan alla sina kusiner, både de som bor i och runt Karlskrona och de som kommer tillresande. (Vi önskar att andra sidan jorden inte låg fullt så långt bort bara…)

Jag vet att blod inte alltid är tjockare än vatten. Ibland händer saker som man kanske inte kan styra som man hade tänkt sig. Människor tänker inte likadant och pratar man förbi varandra kan det bli missförstånd som leder till infekterade sår.

Idag skickade min fina vän ett utdrag ur en bok som hon just nu läser. Hon förstår mig väl och vet hur jag känner i den här frågan. Jag kommer ihåg när vi pratade om familj och släkt någon gång i gymnasiet och jag sa att jag nog kommer från världens tokigaste släkt och att man skulle kunna skriva en bästsäljande roman om allt som hänt. Hon sa helt lugnt att det trodde hon visst inte. Ja, att just min släkt är tokigast i världen alltså. Det var nog första gången jag riktigt pratade med någon annan om det där med släktingar och blodsband och familjer och första gången jag började förstå att vi alla har spännande livsöden som vävs samman till brokiga broderier. Det är bara det att man inte riktigt pratar om sådant till vardags med vänner och bekanta.

3_6

Våra barn börjar komma i den åldern då de får reda på vad som har hänt just i deras släkt, både det roliga och spännande och det som är tungt. Jag och maken försöker ge dem en objektiv bild av historien, även om det naturligtvis är svårt. Jag uppskattar verkligen de böcker som min morfars syster skrev om sin familj och den släktbok som min farbror drog ihop för några år sedan. Min mamma har gjort massor av släktforskning och själv satt jag då jag var yngre i timtal och försökte hjälpa henne hitta namn bland krusidulliga prästanteckningar på microficher. Min svärmors kusin har också varit jätteduktig med släktforskandet. Maken och svärfar var nere i Tyskland för många år sedan för att leta efter information om den släkten, men de hittade inte så mycket just då.

Såja, det var min lilla utläggning runt just de tankar jag fick då Å skickade det citat som jag tänkte dela med mig till dig också. Texten kommer från Livet i ett riskorn av Francisco Azevedo, och Å har kortat ner texten en del. Läs och begrunda!

”Familjen är en svår rätt att laga till

Det är många ingredienser. Att samla alla är ett problem – särskilt vid jul och nyår. Grytans kvalitet har inte så stor betydelse, att skapa en familj kräver mod, tillgivenhet och tålamod. Det är inte för vem som helst. Knepen, hemligheterna, det oförutsägbara. Ibland är det till och med så att man får lust att avstå. Men livet – en grön oliv på en tandpetare – hittar alltid ett sätt att göra oss entusiastiska och att väcka aptiten. Tiden dukar bordet, bestämmer antalet stolar och platserna. Plötsligt, som genom ett under, är familjen serverad.

Det första du bör tänka på: exotiska kryddor ändrar smaken på släktskapet. Men om dessa kryddor – som nästan alltid kommer från Afrika och Orienten och känns främmande för våra smaklökar – blandas med känsla och finess blir familjen mycket färgstarkare, intressantare och mer välsmakande.

Var också försiktig med mängd och mått. En nypa för mycket av det ena eller det andra och det blir en verklig katastrof. Familjen är en extremt känslig rätt. Allt måste vägas och mätas ytterst noggrant. En annan sak: man måste vara säker på handen, vara professionell. Särskilt när man bestämmer sig för att lägga sig i. Att kunna lägga sig i är en verklig konst. En kvinnlig mycket god vän till mig skrev om receptet på hela familjen bara för att hon lade sig i vid fel ögonblick.

Det värsta är att det fortfarande finns människor som tror på det perfekta familjereceptet. Trams. Rena fantasierna. Det finns ingen ”Familj á la Oswaldo Aranha”, Familj á la Rossini, ”Familj á la Belle Meuniére” eller ”Familj i röd sås” – där blodet är den viktigaste ingrediensen. Familj är släktskap och själsfrändskap, den är ”hemlagad”. Och varje hem vill laga familjen på sitt sätt.

Det finns milda familjer. Andra, en aning bittra. Så finns de som är oerhört peppriga. Det finns också sådana som inte smakar något alls – de skulle kunna vara en sorts ”dietfamilj” som man står ut med bara för att hålla figuren. I vilket fall som helst så är en familj en rätt som alltid bör serveras varm, rykande varm. En kall familj är vedervärdig, dem tål jag inte.

Det finns familjer som tar mycket lång tid att tillaga. Och det finns recept fulla av anvisningar om att man ska göra si eller så – urtråkigt! Andra däremot blir till hux flux, på ett kick, genom okontrollerbar fysisk attraktion – nästan alltid på natten. Man vaknar på morgonen, lycklig med livet, och när man ser efter har man redan en färdig familj. Därför är det bra att veta exakt när man bör sänka lågan. Jag har sett hela familjer gå under på grund av att man har haft för hög värme.

Ett recept på familjen är när allt kommer omkring inget man kopierar, man hittar på. Man lär sig efter hand, genom att improvisera och dela med sig av det man får veta varje dag. Man plockar en sak här, av någon som vet och berättar, och en annan där, som hamnat på en papperslapp. Vad denna erfarne dock kan säga är att familjen, hur intetsägande den än är eller hur illa den än smakar, är en rätt du måste prova och måste äta. Om du kan njuta av den, njut. Bry dig inte om etikettsregler, Doppa brödet i den lilla såsresten som blev kvar i skålen, på tallriken, på fatet eller i grytan. Passa på och ta för dig så mycket du kan. Familjen är en rätt som när den har tagit slut aldrig går att göra om.”

22 feb

Fish and chips?

I kväll ska vi åka till min morbror och moster som bor en dryg timme härifrån. De har lovat att ta oss till morbrors favoritställe med riktig fish and chips. Familjen bodde i England i några år, så jag antar att han vet vad han talar om. Något han säkert vet om är att vi inte äter så mycket fisk som vi gjorde i Sverige, delvis eftersom Utah-borna oftast inte ens petar på fisk vilket betyder att utbudet är undermåligt, men också eftersom det är så dyrt att köpa när man väl hittar bra, färsk fisk. Det ska bli jättetrevligt att träffa släkten och det gör ingenting om maten är god också! Med tanke på vilka frågor K ställde mig så gissar jag att jag får använda all min viljekraft för att stå emot frestelser resten av kvällen… Vi får väl se!

Har du någon favoriträtt, något som du kan bli sådär riktigt sugen på? Själv älskar jag sushi och det unnar vi oss då och då. Kroppkakor är också hysteriskt gott. Jag ska se till att engagera familjen i kroppkaksbakning en lördag i mars då vi bjuder tillbaka ovanstående morbror och moster, men också min mammas kusin och hennes man. Lite Sverigenostalgi sådär. Är vi riktigt hurtiga så orkar vi kanske bjuda in fler svenskar i förskingringen, men jag vågar inte lova något i förskott.

En gång för många, många år sedan var vi bjudna på kroppkakor hemma hos sommargrannarna på Sturkö. Våghalsigt av V att bjuda in vår familj så som vi äter… Maken och Far hade något slags outtalad tävling och att maken inte fick åka till sjukhus efter att ha ätit ELVA kroppkakor är mig en gåta. Far förlorade tävlingen, men han såg rätt proppmätt ut ändå där han låg utslagen på gräsmattan efteråt. 🙂

21_1

Äldsta dottern går just nu en keramikkurs. Jag älskar hennes studie i ”klichéer”! Den gör sig bra tillsammans med kvisten med frystorkade och nyspirande rosenblad. För övrigt hoppas jag att du ägnar helgen till att lära dig något nytt. Själv ska jag extraöva på mina yogapositioner. Det finns ju så många! Trevlig helg.

30 dec

Generositet galore.

Ibland blir jag överrumplad över hur fina människor det finns i världen. Jag trodde nog att julens själva fira-tid var över för den här gången, men se, där hade jag fel. Brevbäraren kom med tre paket till, fulla med fina och omtänksamma saker. I det första paketet låg det bjällerhjärta från Indiska jag skrev om för några veckor sedan, och det är precis så fint som jag trodde. (Juleskummet hann jag knappt smaka. Jag öppnade påsen och hux flux var den tom, så Någon blev mycket glad!) Kära, fina bloggvännen Lotta som verkligen har sin plats i solen

30_1

30_2

I det andra paketet låg en uppmuntrande och kärleksfull hälsning från en gammal scrapbookingvän som numera inspirerar på annat sätt än genom papperspyssel på Facebook. Sociala medier må vara till förbannelse många gånger, men jag har många bevis på att man kan odla personliga relationer via dem också. Tack härliga, starka och roliga L! Det plingar så vackert här hemma nu. (Eh. Bilarna åt vi upp i ett nafs.)

27_3

I det tredje paketet hade min fina Skottlandssyster packat ned ett avancerat chokladprovningskit med finfin choklad som funkar också efter julens utsvävningar tillsammans med lite annat smått och gott. Mest gott. Chokladen ska vi ägna oss åt en familjekväll framöver.

27_2

Tack, tack, tack kära vänner (mina syskon är också de finaste vänner man kan ha)! Jag har all anledning i världen att vara tacksam. Idag då jag går igenom årets händelser tänker jag extra på min fina vän som var expert på omtänksamma överraskningar. Jag ser hennes glada ansikte varje gång jag öppnar min mobiltelefon och önskar att jag kunde skicka ett överraskningspaket till henne. Hon får nöja sig med en vacker tanke, för jag vet inte hur man skickar något till Molnet Där Man Sitter Och Dinglar Med Benen.