13 jan

Vinterpromenad.

Lagom till att Fiffis vackra torgvantar inte längre räckte för att värma mina händer skickade svärmor mig de här härliga, virkade vantarna. Varma, sköna och väldigt fina!

Dagens promenad med maken fick gå på lite större vägar i stället för i skogen. Där var det nämligen rena rama isgatan. En dam som rastade sina hundar hade broddar. Jag gissar att det är dags att svälja stoltheten och köpa ett par sådana…

Is är fascinerande, särskilt sådana där tunna och stora issjok som man kan trampa igenom! Vad är det som har hänt här? Är det dubbdäck för moppe som ger sådana här spår? Någon som vet?

Naturen är så vacker. Också det som är trasigt ger njutbara upplevelser, för att inte tala om hem och husrum för en mångfald småkryp!

Den alternativa vägen tog oss till en gammal husgrund med fin stenmur. Genast började tankarna snurra. Vem var det som bodde här? Varför finns bara husgrund, brunn och mur kvar? Varför byggde man inte nytt då huset förfall eller brann ner? Det är allt lite förvånande att vi har ett ”ödetorp” så nära oss som vi aldrig vetat om trots att vi bott här i elva år.

John Bauerskt så det förslår!

Kommer ni ihåg grannarnas vimpel? Det ser ut som att knuten har hunnit bli lite sliten, men än håller den. Man får känslan av ett segel som slår i vinden. Trevligt ljud! Blundar man och vänder näsan mot solen kan man tänka sig att man sitter i Peppes segelbåt med garanterad osjösjukegaranti.

31 dec

De sista skälvande minuterna på året.

Vissa åkte in till Historiska museet idag. Andra stannade hemma och jobbade med paus för dagens promenix.

Jullovsglädje!

Ge sa den lilla bäck, ge och ge, ge och ge, ge sa den lilla bäck då den ilade fram så käck…

Dumplingsfabrik. Vår familj, syrrans familj och svågerns mamma – alla var delaktiga i matlagningen i kväll. Efter kopiösa mängder av de asiatiska läckerheterna i tre olika versioner serverades varm exotisk fruktsallad à la Gino med ett generöst lager Toblerone på toppen. Tja. Det var inte många av oss som var hungriga efter den middagen.

27 dec

Har Dagmar härjat hos er också?

Efter de senaste dagarnas degande var det definitivt dags för lite motion. Maken och yngsta dottern åkte med S kompis R till simhallen och jag tog med de två äldsta ut på skogstur. Jag hade inte riktigt förväntat mig att träden skulle ligga över stigen som då Gudrun gick bärsärkagång, men den här damen hade visst också kraft i nyporna!

Grannens vimpel hade knutits ihop av vinden och det såg inte ut som att den knuten kommer att lösa sig själv i första taget.

Lite läskigt är det allt då träden faller över elledningar. Vi aktade oss för både rotvältor och elkablar och sitter nu hemma i tryggt förvar igen.

De fallna träden ur en annan synvinkel.

Solen hinner aldrig upp speciellt långt på himmelen så här på vintern, men då den lyser tar jag tacksamt emot de strålar som orkar sig fram!

Jag vet inte hur många hundra gånger jag har gått den här rundan, men idag var första gången jag lade märke till det älskande trädparet invid stigen. (Nu var det barnen som gjorde mig uppmärksam på dessa ihopväxta träd, annars hade jag väl fortfarande svävat i okunskap.)

Kulle upp och kulle ner med mossbeklädd skogsmark. Vackert!

Sonen körde lite stockstötning. Det där är ingenting för mig. Jag är alldeles för svag…

Vad är det med mossa som gör den så vacker? Mossgrönt är en av mina absoluta favoritfärger!

Slutligen en lite kuslig och mycket vacker ”fallet träd-installation”. Om vi bara lyfter blicken är det lätt att se allt det vackra vi har runt omkring oss.

30 nov

Idag skiner solen…

Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.

06 aug

Alldeles ensam i spåret…

… med solen i ansiktet, September i lurarna och spring i benen kände jag mig så välsignad! Jag kan ha fällt en tacksamhetstår eller två över att ha ett par ben som fungerar som de ska och att kunna välja att bara ge mig ut i ett naturskönt spår när det passar mig. Jag önskar er samma känsla av glädje som jag kände just där, just då. Att medvetet leta efter och känna igen lycka och tacksamhet då de kommer i ens väg ger livet en kick. Tro mig. Jag vet.