Det finns ju andra som är mycket bättre på att skriva när jag har huvudet fullt av flyttstäd. Om det är någon som längtar efter spännande ord kan personen i fråga hälsa på hos iHusvagn, Min Plats i Solen eller kanske hos Horizon Insulaire… Och NU städar jag vidare.
Klagomål om bloggen har framförts. Jag har tydligen inte skrivit tillräckligt mycket, tillräckligt ofta eller tillräckligt detaljerat. Jag har gett sken av att ha varit deprimerad under vintern (jag har onekligen varit väldigt låg, men att slänga sig med en sådan diagnos är inget man gör lättvindigt) och jag har sagt A utan att säga B. Detta görs inte ostraffat. Man kan få bannor. 😀 Jag vill dock påminna om att jag aldrig har skrivit denna blogg för att ge sken av att vara något jag inte är. Jag har också sagt att det för mig är viktigt att vara personlig utan att vara privat. Att lämna utelämnande detaljer om allt och inget finns det många som gör, både i tal och skrift. Jag önskar inte vara en av dessa personer. Men – jag berättar gärna om både det som är bra och mindre bra. Varför ska man inte göra det?
I går fyllde min fine far 70 år. Han hade undanbett sig uppvaktning. När jag ändå sjöng ”Ja, må han leva” via telefon sa han att han faktiskt inte ville leva till hundra, så jag fick sjunga ”Med en enkel tulipan” istället. Den var han nöjd med.
Gårdagen bjöd också på ”grundskoleexamen” för sonen. Jag har varit med på många skolavslutningar, både som elev, lärare och mamma, men den här dagen blev till något jag aldrig upplevt förut. Nu kommer jag att berätta sådant som kan upplevas som skryt. Jag vill återigen påtala att det finns mycket jag inte är stolt över, mycket som skrämmer mig och sådant som inte lämpar sig för allmän exponering då det gäller familjen. Jag har valt att hålla mina bloggläsare lite kort då det gäller sådant, för jag tycker själv att det är otrevligt att läsa sociala mediainlägg där gränser för det privata suddas bort. Å andra sidan lämnar jag heller inga falska bilder till er. Det som står här står jag för. Det är sanningen, även om det inte är HELA sanningen. Så – tillbaka till skolavslutningsdagen. Adolf Fredriks Musikklasser är en ovanlig kommunal skola. Vissa säger att det är en elitskola. Jag håller med. Våra barn har fått uppleva saker de aldrig skulle få vara med om, någonsin, i sin gamla skola. Skolavslutningen inleddes med marsch till Adolf Fredriks kyrka med ”ompa-ompaorkester”. Fantastiskt stämningsfullt! Kyrkstunden var alldeles magisk. Ca 550 elever som sjöng sommarpsalmer så tårarna rann på mig. Kyrkorummet gav en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Tonerna liksom flög runt och omkring och det går inte komma ifrån att kyrkoakustiken är väldigt cool.
Väl tillbaka till skolan var det dags för flera timmars avslutning med snart nog alla barns föräldrar deltagande. Gs mentor Fredrik Karlsson är faktiskt en av de allra bästa lärare jag träffat på någonsin. Jag är så tacksam över det han gjort för min son och för hans klasskompisar. Ingen kan komma och säga att det inte är viktigt vilka lärare man har. Det betyder allt! Kan man inte knyta an till sin lärare går det aldrig att få till en riktigt bra inlärningssituation.
Karin Bjurvald – otroligt fantastiskt musikalisk lärare som deklamerade ”I rörelse” så vackert. Det var härligt att se alla tonåringar krama sina lärare med schvung och kärlek. Inga halvhjärtade meskramar, utan hulkande, krampaktiga tjejkramar, rejäla ryggdunkskramar, kramkramar, tacksamma kramar…
Coolaste frisyren någonsin… Den matchar resten av hennes personlighet!
Eftermiddagen och kvällen firade vi tillsammans med min kusins äldste son som tog studenten. Det var festligt och fullt med folk från släkt, vänner, grannar och hockeylag. Vi satt och pratade länge, länge och sedan fortsatte några av syrrorna, mamma, sonen och jag diskussionen till sisådär klockan två här hemma. Jag kan konstatera att det är viktigt med social samvaro då och då och just i går blev det som en riktigt nödvändig tryckregleringsventil som fick all ohälsosam stress att försvinna för några timmar.
Som avslutning vill jag påminna dig om att du bär ansvar bara för dig själv, men det du gör påverkar kanske fler än du tror. Insikter från gårdagens upplevelser och diskussioner som jag kan dela med mig av:
Våga bjuda på dig själv och dina problem.
Att visa en perfekt yta fast saker och ting är allt annat än bra är förgörande.
Vi människor behöver närhet.
Ett gott skratt förlänger livet.
Nästa års sommarplåga behöver planeras redan nu. Varför ska alla dessa slagdängor ha så dåligt språk?!
Tiden går snabbt.
Allt är inte vad det synes vara.
Kärlek ÄR det viktigaste.
Livet som tonårsförälder kan vara rätt knäckande.
Livet som tonårsförälder kan vara alldeles underbart.
Någon annan kan inte lösa dina problem.
Paj är gott. Speciellt sådan med jordgubbar och rabarber.
Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)
Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:
Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144
För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.
Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)
Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!
Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.
Bloggen fick spatt och ingenting syntes här på några dagar. Tanken slog mig att det kanske var dags att lägga ner igen, men jag bestämde mig för att jag faktiskt fortfarande gillar det här forumet. Jag är glad över att ni som är med här och läser, och ibland är med i diskussionen, finns i mitt liv. Några av er har jag med mig ändå, andra kanske skulle försvinna i cyberrymden. Jag träffade ett par av mina bloggläsande vänner (Hej fru Ö och fru W!) och det var ju rysligt trevligt. Vänner kan man vara på olika vis. Det tycker jag är lite kul.
Idag flyttar Thailandssyrran och hennes familj in i sitt nya (hyres-) hus fyra kilometer härifrån. Det tycker jag är toppen. De har varit här hemma för att låna nätverk eftersom Telia inte direkt hållit vad som var överenskommet. Deklarationer måste lämnas in oavsett om man bott utomlands eller ej. Om en stund drar flyttbomben igång. Då lyfter vi och kånkar så svetten flyger gissar jag. Grattis till oss som får ”gratis” motion!
Tjejerna med sin lilla kusin.
S tyckte att det var väldigt kul att leka med sin storkusin trots att han blev lurad på bollen om och om…
… och om igen.
Ps: Idag höll jag på att slänga kameran rätt i soptunnan. Jag insåg själv att det hade varit rätt fånigt, så jag lät bli. En vacker dag ska jag byta. Tills dess ska jag lära mig att vara mer varsam om den här stackaren som faktiskt inte har mått bra på ett år nu. Inte konstigt att den trilskas.
… som jag träffar alldeles för sällan. Hon bor i Hamburg, men våra påhälsningar ”hemma” i Karlskrona krockar dessvärre väldigt sällan med varandra. Hennes man fick ta emot en fin utmärkelse här i Stockholm i går, så de råkar vara i trakterna i ca ett dygn. Jag åker till Trångsund om ett tag så jag och M kan få en och en halv timme tillsammans. Vi ska hinna shoppa Ballerina kladdkaka (beställt av hennes tonårsson), födelsedagspresenter till tvillingarna (som fyller år idag) och lite annat smått och gott, så tror ni att ni ser mig flänga omkring i Farsta C tillsammans med en Tysklandsemigrerad svenska så ser ni antagligen rätt.
I går skrev två av mina systrar roliga musikinlägg, här och här. Jag har gjort det flera gånger förut, men kanske inte med en så klar tidslinje som de båda. Jag kunde i mitt stilla sinne konstatera att det verkligen finns ett ledmotiv för varje händelse i mitt liv. Mina första ”lyssna på musik”-minnen är något diffusa, men Demis Roussos, Baccara och ABBA finns helt klart med där i gyttret. Syrrornas minnen var spännande att följa! Själv kan jag konstatera att det faktiskt enbart, med undantag av min kompis storasyster A, är män som har lämnat större musikaliska avtryck i mitt liv. Nu talar jag inte om de låtar som låg på topplistor och som alla lyssnade på, utan de där riktiga öronöppnarna, de nya och spännande tongångar som jag antagligen inte hade börjat lyssna på om det inte hade varit för XYZs skull. (I denna musikinspirationsgrupp finns allt från min gamle fiollärare som jag träffade flera gånger i veckan i många, många år över fästman till en kollega som jag bara kommer ihåg förnamnet på.) Japp. Så är det.
Min uppmaning till er idag är att rota i musikminnet och leta fram en låt som ni inte hört på jättelänge, men som väcker härligt glada känslor!
Kameran suger, men jag har ju en ny teleFån som ska ha en så bra kamera. Jo tjena. Om man jämför med en annan telefonkamera kanske, men inte om man jämför med en fungerande Canon 350D. Nu har inte min kamera fungerat så där som den ska på rätt länge, men ändå. Jag drömmer om klara bilder utan en massa brus med motiv som faktiskt är i fokus. Jag drömmer också om semester och värme, eller i alla fall sol. Jag drömmer om skratt och liv i luckan, eller i alla fall sportlov. Jag drömmer om att bli färdig med alla de projekt jag har på hög, eller i alla fall att bli färdig med ett av dem. Jag drömmer om allt möjligt jag och nu ska jag dra mig tillbaka till verkligheten. Så illa är det ändå inte där. (Nästa gång jag skriver är jag nog på lite bättre humör.)
Förresten, jag måste berätta en sak som hände i går. En fin människa, en vän, ringde bara för att säga att hon uppskattar mig och min blogg. Det gjorde mig så glad! Kramar till dig, S.
Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.
De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?
Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?
Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?
Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)
… att se vad folk söker på för att hitta in i min blogg. Vem har sökt, flera gånger, på ”monnah släkt” till exempel? Någon släkting till mig? 🙂 ”Fösa barn” är väldigt populärt, liksom ”Hertiginnan av Alba”. Hm. Jag borde kanske dra in bloggen i en annan riktning?
Fina Susanna är en av de kreativa och spännande människor jag träffat genom scrapbookingen. I vintras gick jag med i en facebookkedja där man fick löftet att få en hemgjord sak om man lovade att skicka vidare samma löfte till fem andra personer. Jag har inte varit duktig på att leverera grejer då bara en person på listan är ”avbockad”, men jag är på gång! Susanna skickade den här fantastiska, virkade sjalen till mig. Jag älskar färgerna! Den passar perfekt till mina stickade, sköna strumpor…
Lite juligare blir det genast då man placerar ut julblommor lite här och där. Hyacinterna på vardagsrumsbordet börjar visa färg och den här vackra julstjärnan har än så länge varit vänlig nog att inte gulna och låta sina blad falla. Det är svårt med de här favoriterna! Inte tål de kyla och inte tål de drag. Om det dessutom får för lite ljus är det kört. Jag känner att vi helt enkelt varken har rätt hus eller rätt klimat för julstjärnor…
Annars är jag mer än lovligt trött, men det är inget ni direkt blir gladare av att höra. Jag försöker få lite pyssellust eftersom jag vet att om jag spränger in lite papper och lim mellan jobbpassen så kommer det i alla fall att kännas bättre. Det är bara det att jag inte riktigt kommer till skott. Får nog ta mammas råd till mig och dricka en flaska Blutsaft. Det är bara att hålla för näsan och svälja!
För några dagar sedan fixade jag Google Analytics till bloggen. Jag tänkte att det kunde vara roligt att se om något har hänt sedan jag bytte till ny adress. Jag får inte speciellt många kommentarer, men tänkte att det kanske inte ger hela sanningen. Vill ni veta vad mitt statistikverktyg säger? Jag har redan haft 306 besök från 48 olika städer i flera olika länder. Jag vet rätt många här i Stockholmstrakten som brukar läsa, så att huvudstaden är i toppen är inte förvånande. Lite mer frågande ställer jag mig till att ha haft så många Malmöbesök. (Jodå, jag vet ett par som läser, men har fått många fler nedslag.) I Phuket finns min syster och hon är inne flera gånger om dagen. Karlskrona är min hemstad och då flera familjemedlemmar bor där är det inte heller konstigt att jag får många besök därifrån. Hur som helst är ni alla hjärtligt välkomna! Ni får gärna säga ”Hej!” då och då.
Härifrån kommer ni, mina bloggbesökare (133 besökare från Stockholm ner till 1 från Trang): Stockholm, Malmo, Phuket, Karlskrona, Goteborg, Uppsala, Berlin, Umea, Sodertalje, Boras, Ulricehamn, Helsingborg, Broxbourne, Trollhattan, Munich, Skelleftea, Orebro, Stetten am Kalten Markt, Dijon, Oslo, Solna, Strangnas, Linkoping, Hoganas, Fargelanda, Borlange, Nakhon Si Thammarat, Salt Lake City, Lauffen am Neckar, Schwenningen, Tubingen, Helsinki, Kensington, Kaunas, Lidingo, Pitea, Oskarshamn, Visby, Bastad, Halmstad, Alingsas, Kinna, Karlstad, Vasteras, Leksand, Hudiksvall, Ornskoldsvik och Trang.
Hoppas att ni alla känner er hemma här hos mig. Vill ni att jag ska variera mig lite, eller kanske tighta till bloggen lite, får ni gärna göra era röster hörda.