Nu har jag legat och läst i Klackamålasläktboken en lång stund. Jag har fnissat och gråtit om vartannat. Så fint det hade varit att få veta lite mer om mina förfäders liv och leverne! Släktboken är fantastisk, men vad som verkligen rörde sig i dessa förfäders hjärtan får vi aldrig veta…
Hur mycket ska man dela med sig av till sina barn? Var går gränsen mellan att vara personlig och privat när man delar med sig till sina närmaste? ❤️
… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.
9/7 2018
Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.
4/7 2017
Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.
9/7 2018
Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!
24/10 2017
Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.
9/7 2018
Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.
11/7 2018
Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!
21/7 2017
Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.
9/7 2018
Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!
Vissa tips är för bra för att inte dela med sig av. Vi hade min syssling och hennes döttrar här på besök förra veckan. M är fantastisk på bröd och hon lärde vår minsting (haha, hon är ju nästintill vuxen) hur man gör världens enklaste och godaste bröd. Man behöver inte knåda, det går bra att kalljäsa, man kan få olika smak på brödet beroende på hur länge man jäser det och vad man stoppar i det, det är gott att rosta och så ser det vackert ut dessutom. Bättre blir det inte! Att det är gott kan jag garantera då jag fuskade och åt en macka med Bregott och prästost bara för att testa. Maken och dottern skivade alla tre limpor och lade i frysen för att kunna plocka fram lagom många rostmackor till frukosten då de är sugna. Utmärkt! Här har du receptet (dubblerat räcker det till tre formbröd, lådan med lock är från Hammenhögs).
Se sån schvung M har med degen!
Dottern var färdigklädd för jobbet på Sturkö Rökeri och fick med lite hjälp till schvungen hon också.
Dagens nästa tips blir att om man fuktar bakplåtspapperet och kramar ur det så får man ett papper som ligger bra i formen istället för att hoppa ur (som det ju alltid gör). Mycket smart.
Solrosfrö står högt i kurs i familjen, så lite sådana uppepå blev det till den här omgången. Vill man ha solrosfrön i själva brödet blir det godast om man rostar dem lite först.
I receptet står att man genast ska göra ny deg i lådan istället för att diska den. Ett annat tips är att låta lådan stå luftigt och torka helt, sopa ur mjölresterna och sätta på locket till nästa brödbak. Ingen fukt får så klart finnas kvar för att undvika mögel. Bon appétit!
Idag har jag haft besök av ett gäng fastrar och farbröder som gärna ville inspektera huset nu när det börjar bli färdigrenoverat. Vilken härlig eftermiddag det blev! Dagen till ära hade jag bakat min favoritkaka. Den fick sällskap av fasters perfekta mandelmusslor, grädde, jordgubbar, farbrors extrastarka kaffe, Kammebornias rabarbersaft och trevligt samkväm.
Kardemummakaka
Ugnstemperatur 175°C
200 g smör
2 ägg
3 dl socker
8 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk kardemummakärnor
3 dl mjölk
Garnering
3-4 msk pärlsocker
ev. 15-20 grovhackade sötmandlar
Smörj och bröa en rund, slät form, ca 26 cm i diameter.
Smält smöret och låt det svalna.
Vispa ägg och socker poröst i några minuter
Blanda ihop mjöl, bakpulver och grovstött kardemumma och tillsätt i äggblandningen tillsammans med smör och mjölk.
Häll smeten i formen. Strö över pärlsocker och ev. sötmandel.
Grädda i 45-60 minuter. (Receptet säger en timme, men kakan är färdig efter 45 minuter i vår raketugn.)
Stjälp upp och vänd kakan rätt.
Servera gärna med mjölk eller valfri dryck!
Ps: I bakgrunden ser du hur mitt projekt ”stamma upp en Dr Westerlund” går. Min inspirationsbild ser du här nedanför (någon Marimekkostyling från för-länge-sedan). Det är långt kvar tills jag kommer dit, men sanna mina ord, jag ska lyckas!
Vilken härlig dag! Jag somnar gott i tacksamhet och är så glad över alla fina människor som finns i mitt liv. Idag var det dags att fira Fars storebror och lillasysters jämna födelsedagar. De hade fixat släktkalas i sitt föräldrahem där en annan faster och hennes man numera håller ställningarna. Även om inte alla mina syskon, kusiner och kusinbarn kunde komma var vi tillräckligt många för att det skulle vara omöjligt att hinna prata ordentligt med alla. Jag kollade just igenom alla ansikten och kunde konstatera att jag vet vad alla heter utom min kusins dotters brittiske pojkvän. Det får jag ta nästa gång!
Det där med släkt, familj och allt det där kan vara lite komplicerat. Jag är glad över att det funkar så bra som det gör med det här gänget.
… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!
Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.
Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?
”Skriver du fortfarande?”
Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!
Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.
Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:
”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”
Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?
Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!
Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.
Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).
När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.
A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.
Imorse bjöd brorsan in till ”öppen grill” i pulkabacken i Klackamåla, bortom all ära och redlighet. Jag är så glad att han, en av våra systrar och deras familjer kunde ta över fars skog. De gör så fint och sköter skogsvården med den äran.
Yngsta dottern och hennes kompis hade lagt sig, hm, rätt sent, så de var lite trötta då jag frågade om de ville hänga med, men det ordnade sig ändå. Sonen hakade på efter att ha vaknat till och vid 11-tiden var vi färdiga med en halv matsäck i ryggsäck, alla möjliga klädesplagg i lager på lager och den enda åkmojängen vi har kvar, ett blått tefat. Senorens Livs hade både korv och korvbröd till försäljning, så till slut hade vi allt vi behövde.
Vad kan jag säga mer än att vissa gånger suger sportlovsaktiviteter (någon eller alla är kalla, hungriga, har pjäxor som klämmer, kan inte åka vad-det-nu-är…), men idag tror jag inte någon hade något att klaga på. Tack för en toppendag! Härmed varnar jag för en massa bilder och det är ändå efter att jag har rensat bort tre gånger så många. Enjoy!
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Både mormor och farmor blev ”jättegamla” och morfar och farfar dog alltför tidigt pga orsaker som inte direkt är ärftliga, så jag hade tänkt mig att mina föräldrar skulle leva för evigt. Typ. Såvida inga stora mirakel slår till här i huset kommer det inte att bli så. De har båda drabbats av svår sjukdom och deras liv kantas numera av sjukhusbesök, undersökningar, provtagningar, medicinburkar och annat (o)hälsorelaterat. Det känns onekligen lite märkligt att bo hemma hos dem igen, men jag är glad över att ha fått chansen att sluta ihop säcken. Det gör inte så mycket om renoveringen drar ut på tiden (möjligtvis för min svägerska och brorsönerna som går miste om rätt mycket tid som brorsan istället lägger på Huset).
Det är inte utan att det blir rätt många samtal med nostalgiska förtecken, i alla fall om man är barn till mina föräldrar. Jag gillar att höra roliga historier om gamla poliskollegor och spännande släkthistorier som jag aldrig hört talas om förut. Det är mysigt att minnas alla fina minnen jag har från min barndom och känns bra att våra ungdomar får en chans att lära känna det som en gång var en stor del av det som är jag. Det ges också en unik chans att allt som oftast göra saker tillsammans med mina föräldrar.
Idag passade mamma, S och jag på att åka till Ronneby så fort S hade slutat skolan. Vi hälsade på några av Fars syskon, deras respektive och lite barn, barnbarn och hundar. Det var så himla mysigt att jag fortfarande sitter här och är tacksam. En av mina ”småkusiner” (hon är väl över trettio och är kurator och sedan tio dagar tillbaka trebarnsmor) kom hem till min faster och farbror/sina föräldrar och jag fick den stora ynnesten att gosa med hennes yngsta lilla förmåga. Finns det något ljuvligare än att få mysa lite med en nyfödd bebis?!
Efter första stoppet var det dags för besöket på det härliga caféet Mandeltårtan i Brunnsparken/SoftCenter. Där ”bjöds det” på perfekt fika och en otroligt härlig stämning. Jag rekommenderar varmt Brunnsparken, Mandeltårtan och träning/massage/annan behandling hos mina kusindöttrar. Vad härligt det är med driftiga ungdomar! S passade på att vara med på Acro-Yoga-fest i Badhus no. 1 medan jag och mamma åkte vidare till nästa farbror/faster.
S hade en magiskt fantastisk acrokväll och har bestämt sig för att träna i Ronneby en gång i veckan framöver. (Vi får väl se vad den här mamman pallar då det gäller skjutsande och trixande för att få ihop tiden.) Mamma och jag hade det också trevligt och jag fick gosa med Harry, en Lagotto Romagnolo som är hur charmig som helst. (En Lagotto Romagnolo är för övrigt en svamphund om du nu undrar.) Jag fick också några sticklingar som kommer att göra vårt nya hem lite mer inbott när det väl är dags att boa in sig och göra mysigt hemma.
Nu har jag suttit här och skrivit, fixat bilder och lyssnat på Kents sista ”Best of”- album som också bjuder på fyra nyskrivna låtar. Tänk att Kent inte ska finnas kvar i den form vi har lärt känna dem. Märkligt. Det är onekligen ett år fullt av ”märkligheter”.
Det fanns en tid för blodigt allvar
Det är dags nu, vi ska sluta leka
Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Det finns frågor ingen ställer, som har svar som ingen av oss vill veta
Jag kunde se i dina ögon att jag inte var ett svar på dina frågor
Men jag har alltid haft så lätt att bara surfa, glida, stjäla andras vågor
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat
Bortom snön som täcker landet
I skydd av mörkret över staden
Ligger våren tyst och väntar
Som en laserman på taken
På en tyrannisk barndomssommar
Som regerat våra minnen
Från en tid svältfödd på bilder
Låt nu revolutionen komma (komma, komma)
Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville