Det känns fint att ha tillgång till glasverandan igen! Den är inte helt färdig, men helt i skick att funka som frukostrum under soliga morgnar. Jag älskar att sitta där i en knarrig korgstol och dricka te medan jag funderar på hur många av årets omplanterade pelargoner som kommer att pryda de kommande fönsterkarmarna. För två år sedan använde jag detta rum som något slags växthus och det funkade fantastiskt bra för våra tomater och faktiskt allt annat som fick växa här också. Några extra kvadratmeter hade inte varit dumt, men jag tar tacksamt emot det som bjuds!
Nä, nu är det dags att ta tag i dagens jobb. Ikväll har vi handledning inför vårt stora slutarbete, något som naturligtvis känns både roligt och lite läskigt! Nu är det bara några månader kvar tills jag förhoppningsvis får kalla mig ”certifierad samtalsterapeut med inriktning mot e-hälsa”. Spännande tider.
Tänk ändå vad mycket man kan få gjort om man får hjälp! Idag har vi fortsatt rensa och röja på gården. Maken rensade ut ett av båsen och fortsatte sedan röja längs med stenmuren medan jag och min syster sorterade upp loppiskartonger och annat som stått i den del av ladan som ska få ett golv för att kunna funka som ”festlokal”.
Före
Efter
Mellan
Efter
När naturen blivit ett med den mänskliga historien… Vilken rolig detalj!
Högarna med bortrensat ris och sly ska läggas på den stora eldhögen, men redan nu har stenmuren blivit helt frilagd. Det känns alldeles fantastiskt! Nu när husvagnarna är borta öppnas nya möjligheter för hur den här marken bäst ska nyttjas.
2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.
2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.
Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.
Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.
Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.
Uppe på det här köksskåpet har det sedan december 2016 legat ett par kartonger med krönlisterna du ser på plats längst upp. Jag kan knappt fatta att kartongerna är borta och njuter verkligen av den fina avslutningen. Dessutom svävar äntligen de fantastiska minitranorna fritt… Det är roligt att få bli glatt överraskad av varje framsteg i renoveringsprocessen!
Min bror gjorde också utsidan på verandan klar, men det är för mörkt för att fota. Roligt hur som helst! Det är de små detaljerna som gör det.
Brorsan kom och spikade fast det näst sista på verandan igår och städade sedan upp både det ena och det andra. För varje liten grej som händer blir jag glad och tacksam! Jag älskar vårt lilla hus. Det känns bra att det blir mer färdigt för varje månad som går.
Jag blir så glad varje kväll då jag möts av den upplysta verandan! Den är vårt hems smycke. Redan förra året fick vi testköra funktionen innan brorsan rev allt och började med renovering av fönster och dörrar, så vi vet att den också är mysig att sitta i. För tillfället finns dock ingenstans att ställa pelargonerna till våren, men det ordnar sig nog med det.
Idag såpskurade jag det nyinlagda golvet fyra gånger. Det här med såpskurade golv är en hel vetenskap. Vi har trägolv uppe också, men de är inte såpskurade och har därmed blivit rätt gula. Tanken med verandagolvet är att det ska såpskuras ljust och det ska inte ens behövas vita pigment om man följer rekommendationerna. Såpan gör också golvet tåligare och jättemjukt och skönt att gå på. Jag är lite sugen på att göra det här åtminstone i hallen uppe också. Vi får väl se!
Se där! Frågan är hur det var möjligt att missa inspektörerna en dag då maken jobbade hemifrån och jag satt och pluggade, men det lär vi aldrig få svar på. Synd att tillsynspersonerna inte knackade på och talade om att de var på plats!
Så här såg det ut igår när brorsan var i full färd med att lassa det näst sista husvagnsskräpet på släpet. Nu ligger ett underrede som ska vinkelslipas upp i mindre delar kvar och en del småskrot. Sophögen är i det närmaste borta och efter idag kommer den vara ett minne blott. Bara så du vet.
