30 nov

Hur är det med barnens respekt egentligen?

I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)

En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…

Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.

Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…

Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!

21 nov

Måndag!

Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.

19 nov

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?

09 nov

Duktiga barn!

Sonen har ”skuggat” maken på jobbet idag. Niorna har en hel vecka med fokus på arbetsliv och kommande gymnasieval och G har nu testat att vara egen företagare som programmerar i C. Han var så duktig så!

Storasyster E är familjens datorhacker. Näst intill alla problem som har med datorn att göra kan hon lösa, bara hon får lite tid på sig. Hon letar i forum, på hemsidor och på Google och Vips! så är det fixat!

Lillasyster S är kreativiteten själv. Hon har så många idéer att hälften vore nog, men hon uppmuntras för det mesta att göra något av dem. På ett par dagar har hon virkat vantar till Kos höstkalla klövar. Stolpar till själva vantarna och fina kanter (och smidig ihopfästningsmekanism) av fasta maskor. Snygga, eller hur?

27 okt

Höst hos mig.

Min syster i Thailand frågade efter lite fler bilder, så här kommer de. I veckan som gick pratade jag med en blivande trädgårdsmästare. Jag undrade om han tar uppdrag som handlar om att gå igenom en trädgård och tala om för dess uppgivna ägare om det finns något slags hopp om att det går att göra något som förbättrar utseende och användbarhet utan att det kostar allt för mycket pengar. Vi får se om det blir något trollande av… Fast jag tycker att de här ulleternellerna gör sig fantastiskt fint mot den underbart gröna mossmattan på framsidan av huset. Och jag har ju fått ett presentkort på lövräfs, så vi behöver bara vänta på fler fallna löv innan det blir räfsa av!

Titta här. Visst är det vackert? Någon med god syn kan se att vi inte gjorde underhållsarbete på altanen i våras. Det blev inget algskrubbande och det visar sig nu efter regn och rusk… Men, men, det kommer en vår om ett halvår igen!

Jag älskar den här ”betongväggen” som en av våra grannar har. Jag tycker den blir så levande med höstfärgerna.

I fredags kväll kalasades det. 18 tjejer från äldsta dotterns klass var här, utklädda till tänderna och på ett trevligt festhumör. De fick inte intaga häxbrygd. Däremot ville jag visa vilket resultat man får om man indoktrinerar sina barn till pyssel från en tidig ålder. Antingen blir man rätt anti eller så blir man rysligt duktig. E hittade den gröna flaskan, fixade till snöret och gjorde etiketten lagom spökig och bad mig sedan skriva på den. Jag skrev och gjorde ”bläckfläckar” och vips så hade vi en ruskig häxbrygdsflaska.

Här blev färgen lite konstig, men ni ser kanske bättre hur själva etiketten ser ut.

I lördags höll jag minikurser om hur man ska äta för att må bra och få en hälsosam vikt. Det var väldigt kul, men tiden gick fort, fort. Tack alla kursdeltagare som eventuellt är här inne och kikar!

26 aug

Till alla tonårsmammor och annat löst folk.

Idag har jag en present till alla mammor med tonårsflickor. Om ett par veckor kan jag räkna in mig själv i den gruppen, så jag laddar upp med lite Martina McBride, en av mina favoritartister. Älskar hennes röst och hennes låtar! Här börjar det, här fortsätter det och när allt känns peck (Tack Lisen för det ordet!) kan man förhoppningsvis vara tacksam över att man har gjort sitt bästa som mamma och att ens dotter i alla fall inte behöver ha det så här.

Hösten har verkligen visat framfötterna, men idag slog sommaren tillbaka. Jag njöt av den kyliga och fuktiga morgonluften för att senare strutta omkring i den sköna eftermiddagssolen i shorts och t-shirt. Jag och S tog en promenad och kom hem med några vackra fynd från naturen. Helt gratis, men vackrare än många dyra inredningsdetaljer…

Jag tror inte att jag har visat min fina 50-årspresent?! Japp. Jag fyllde 40 i höstas, men några månader senare fick jag detta smycke av min lillebror. Han har gjort det själv efter en önskeförlaga som jag skickade till honom. När jag frågade hur mycket han ville ha för det sa han att det var en kombinerad 40- och 50-årspresent. Kul att få en present som man får njuta av så lång tid i förväg! (Förresten, är det någon som kan tipsa om bra hårprodukter mot frizzigt hår? Jag ser alltid ut som ett skogstroll då det är hög luftfuktighet…)

13 aug

Thailandsfeber in da house.

Snart flyttar min lillasyster och hennes familj till Thailand i ett halvår. Vilket äventyr det kommer att bli! Av själviska orsaker är jag inte lika glad som de resande. Jag gillar att hoppa in som extramamma då och då. Det får mig att känna mig ung igen. Dessutom går det inte att umgås med en snart treåring utan att skratta minst en gång i kvarten. Inte för att jag inte får skratta tillsammans med mina egna barn i större modell, men de har ju fått lite bättre koll på sitt språk än lillkusinen.

För att fira av sista morgonen med gänget steg jag upp lite tidigare än sjusovarna och satte en deg till frukostfrallor. Det finns inte mycket som är lika gott som nybakade frallor. De luktar gudomligt gott, så jag fick också njuta trots att jag inte äter bröd i den formen. Något som är ännu godare är degen som man gör chocolate chip cookies av. Vi bakade ett gäng för att makens bror och brorsdotter ska ha något gott att knapra på under hemresan till Karlskrona i kväll, men det blev inte så många kakor kvar när alla hade smakat på degen…

I går var jag hemma hos L och planerade inför Formex. Det var så trevligt! Jag är nästan lite avis på mig själv som har ett så roligt jobb. Nästa vecka är det järnet som gäller. Jag kommer att sitta med en massa kreativt arbete som förhoppningsvis kommer att bidra till en trevlig You Do-monter för oss och våra kunder. Vi ses kanske där?