Ja, alltså, jag vet inte hur du har det, men här är det kallt, blåsigt och molnigt. Så här brukar det kännas runt min födelsedag i oktober. Jag tog i alla fall sovmorgon, eller rättare sagt så vaknade jag precis lika tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen i två timmar. Vardagslivet drar igång ordentligt på måndag. Numera är jag inte alls lika mycket i Bredavik som när jag uppehöll mig där hela somrarna med barnen, men det känns ändå som att det är när det blir tyst där som sommaren är slut. Vi fortsätter så klart att vara där i olika konstellationer även när skolorna drar igång, men ändå. Våra sommargrannar har åkt hem till Göteborg, vår lärargranne har börjat jobba. Alla sängarna är bäddade och solrosorna har slagit ut. Sommaren 2023 kan sammanfattas och det kommer att finnas många härliga minnen att se tillbaka på när ovädret Hans byts ut mot höstvindar och vinterhalka. Hösten 2023. Hälsans år kom av sig, men jag är villig att återuppta fokuset och upprätta nya rutiner. Lilla barnbarnets BF närmar sig och vi har mycket spännande att se fram emot! Jag känner mig sålunda väldigt trött och väldigt pepp. Det blir bra det här. Tjingeling!
Igår hade vi en vacker höstdag med lite mer strålglans än vanligt. Så länge jag inte sitter som chaufför i en bil älskar jag väderfenomen som framkallar dis och dimma. Det ger en lite trolsk känsla och låter solljuset spridas mjukt. Det är såhär höstens färger verkligen kommer till rätta.
I bakgrunden ser du vår gamla presenning som fått uppdraget att döda ogräs. Vi får väl se hur effektivt det är. Med tanke på hur fult det är hoppas jag på stort genomslag. Under kryddhjulets stenar ligger dubbel svart sopsäcksplast, men rotogräs har ändå tagit sig upp på somliga ställen. Det är stora krafter i omlopp! De fröburna ogräsen kommer man inte ifrån och nu är det dags att rensa rent för att ge de bästa förutsättningar inför våren.
Jag hade aldrig sett vinruta innan jag föreslogs ha den i kryddhjulet. Bladen och färgen är så vackra! Den kommer förhoppningsvis att blomma med gula små blommor på höga stänglar nästa år. Den är giftig om den intas i för stora mängder, precis som så många andra örter, men anses kunna hjälpa inom många olika områden i folkmedicinen. Det vore ju spännande att veta hur många som har fått gå åt under studier om hur en ört funkar. ”Oj, det blev nog lite för mycket vinruta…” Kelter, romare, judar, kaledonier, egyptier och kineser har använt vinruta under många år. Den har fått agera i form av lugnande medel, skyddande från ondska, kramplösare, smärtstillare och så mycket annat. Ett allt för stort intag leder som sagt till risk för döden, så jag håller mig nog lite avvaktande till att inkorporera den i mina dagliga rutiner.
Bladpersilja äter jag dock mycket gärna. Vi har redan mycket i frysen, kanske hinner jag med en omgång härligt örtsalt med selleri, persilja och lite andra kryddor. Det finns fortfarande en hel del att ta av och risken för mer frost den närmaste veckan verkar inte vara överhängande. Jag satte aldrig någon sen sallat, så nu blir det rätt mycket persilja. Om inte annat så är de här bladen mycket vackra som dekoration.
Dotterns cykel blev kvar i Nynäshamn efter flytten. Den ville köpas av ett flertal personer i syrrans padelhall där den stod, men fick istället följa med hem till oss. Nu ska den få lite vård, för den har blivit mycket styvmoderligt behandlad de senaste åren. Inte för att jag vet var tuben med Autosol ligger, men den har definitivt en uppgift att fylla här!
Sara Bäckmo tipsade om att lagra sina rotfrukter i genombrutna plastbackar klädda med tidningar och med torv som skydd istället för sand som det annars alltid tipsas om. Sand är väldigt tungt, så jag gav mig på att också testa torv i år. Jag tror vi klarar att hålla stenkällaren frostfri, vi får väl se. Lagrade morötter blev det inte särskilt många. Rödbetor och lök verkar istället vara våra specialiteter, vi får goda skördar av dessa grödor varje år.
När vi städade ut bland allt metallskrot tidigare i höst hittade jag denna rostiga burk för ”extra prima fetsill”. Jag tycker den är så charmig, så den fick bli kruka till ett par julrosor. Den fina stormlyktan har fortfarande inte fått något glas. Jag ska bara komma ihåg att ta med den till Karlskrona Byggnadsvård och höra om de har något som skulle kunna passa.
Den här synen gör mig glad! Vår lilla tyska extradotter är tillbaka över höstlovet. Kul att hon och hennes pojkvän får livet att funka trots att de bor så långt ifrån varandra. Igår tog hon sig tid att komma hem till oss på middag och spelkväll. Extra bonus var det att yngsta dottern också var hemma. Lite ungdomlig energi i huset, det är fint det.
Den lilla söta loppiskyrkan har nu blivit väl rengjord. Den klassiska speldosan som finns monterad inuti spelar Stilla natt klart och tydligt, men elektriciteten fick jag inte riktigt att funka. Ingenjören ryckte in och slipade och trixade lite. Trolleri, trollera och så var problemet fixat! Därmed är tomtelandets nyaste tillskott redo att flytta in. Det dröjer dock en och en halv månad tills vi är där. (Julen närmar sig dock. De första julalbumen har redan släppts och det är ett helt gäng på väg. För dig som är intresserad kan jag erbjuda en Spotify-lista där jag och några kompisar laddar upp årets nya julmusik. Vi är uppe i 7,5 h lyssning redan, så det gäller att börja lyssna för den som är intresserad av hitta nya favoriter till sin jullista.)
För många, långa år sedan bredde kelterna ut sig över delar av Europa. Romarna kallade dem (naturligtvis) barbarer. Ingen vet med säkerhet varifrån de kom och hur de spred sig, det finns det olika teorier om. Man fokuserar dock mycket på vilka platser som fått keltiska namn. De kulturellt keltiska arvet hittar man främst idag på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall. Det keltiska nyåret drog enligt somliga forskare igång 1 november och för att fira detta hade man en stor fest på nyårsafton, alltså 31 oktober. Sant är iallafall att man firade Samhain då slöjan till ”the Otherworld” blev så tunn att andarna/spöken kunde få tillträde till människornas värld. Folk klädde ut sig för att likna Aos Sí (andarna) och dukade fram extra mat. Man spådde framtiden, ofta med nötter och äpplen inblandade. Man gick också omkring till varandra utklädda och reciterade verser i utbyte mot mat. (Det är väl den sistnämnda traditionen som sedan utvecklats till ”trick-or-treat”.) Resterna av Samhain-firandet har tagit sig ut till stora delar i världen och hittas numera på många ställen och med lite olika uttryck. Det vi mest ofta möter är kanske Halloween, den irländsk-amerikanska traditionen. Själv älskar jag våra betydligt lugnare och värdigare allhelgonatraditioner med upplysta kyrkogårdar och kransar på gravarna, men…
… varje år pyntar jag ändå upp med lite spöken och gastar. Ljusgrenen gör sig som bäst i sällskap av de små spökena som vi pysslade ihop i Orem. De börjar se riktigt ruggiga ut efter snart tio år. Kanske ska jag ge dem en behandling med ångaren? Tror det skulle fräscha upp dem och ge en lite bättre form. Den fula steam punk-ugglan har en given plats, liksom de andra grejerna i detta lilla Halloweenhörn. Minipumpor fick vi mängder av i år och de har delats ut åt höger och vänster. Några har fått stanna här hemma och jag tycker att de passade utmärkt i det här sällskapet.
Den här donnan har inte haft semester på eviga tider och hann bara komma hem en snabb vända för att fira syrran och svågern i somras. Nu är det dags för lite Sturkösemester och hon ser fram emot ”mamm- och papp-tid”. Igår fick hon för första gången testa hur mysigt det är att sitta på sittbänken i verandan i sällskap av fotogenlampa och härliga textilier. Vid den här tiden på året är det lite kallt här ute, men det går ju lätt att råda bot på. Gissa hur mysigt det var här med regnet som smattrade mot plåttaket? Jag ser hur som helst fram emot den kommande veckan och hoppas att jag snart känner mig tipptopp igen.
Allt går i slow motion, men nu börjar förkylningen ge sig. Jag kommer inte ihåg när jag snöt mig på det här viset senast. Faster messade med tips om Idomin till nariga näsvingar och det hade jag ju faktiskt här hemma i badrumsskåpet. Jag hade som sagt en massa att ta hand om i trädgården och en energinivå på ungefär trettiofem procent, så jag har tagit allt i väldigt långsam takt. Allt är absolut inte färdigt inför vintern, men det viktigaste. Frostnatten tog mig faktiskt på sängen och jag var så sur på mig själv att jag inte hade tagit upp resten av amaryllislökarna trots att tanken funnits där flera dagar innan det skedde. Vi får väl se vad det gör, om de är för skadade. Själva lökarna verkar vara spänstiga och friska, men längst upp var alla lite geggiga och sönderfrusna.
Så här ser de i alla fall ut efter att ha fått torka inne, fått rötterna lite tillklippta och rensats till lite allmänt. Jag klippte bort lite mjuka bladrester på några och hoppas att jag inte klippte för långt ner. Vet inte ens om några av de här kommer att gå i knopp i år. De tre som har blommat var alla ungefär normalstora, alltså som de man köper i butik. Här är bara en av dem runt 10 cm i diameter, resten är mer i storlek överensstämmande med narcisser. Experimentet fortsätter vara intressant! Lökarna har stått i en av de skuggigare lådorna, det tror jag kanske kan ha inverkat menligt. Av fjorton sparade lökar har i iallafall alla överlevt. Bara det är en bedrift tänker jag.
Har du sett broccolo någon gång? Det tror jag inte jag hade gjort. Jag fick några överblivna kålplantor av olika slag av min kompis, rätt sent på säsongen. De stoppades ner i en låda där jag redan hade hunnit skörda och jag gödslade definitivt inte tillräckligt (kål kräver massor av näring). Eftersom den här lådan nästan rensades av kålfjärilslarver hade jag gett upp, men nu växer jättefin grönkål, små spetskål, blomsterkål och så den här broccolon som fick bli till…
… god asiatisk varm sallad. Jag hade lite klen koriander kvar, sockerärter i frysen och lite kvar av ett vitkålshuvud och följde ungefär det här receptet som jag varmt kan rekommendera. Jättegott! (Hittade inte mina sesamfrön, så det fick bli rostade sesamfrön istället. Tror bara det blev godare, faktiskt.)
Tänker ofta på hur tacksam jag är över vårt kök! Efter segt malande (att rensa ordentligt är inte särskilt roligt, men betalar sig till våren) i trädgårdslandet tog jag en runda i skogen för att samla skatten. Förgängliga sådana, för visso, men det var roligt. I flera år har jag gjort olika versioner av kastanjekransar. Även i år har jag förberett kastanjer genom att ha dem i ugnen i 100°C i någon dryg timme. De ligger färdiga för olika pysselprojekt, men just igår ville jag göra en utekrans.
Nu hänger denna krans på verandadörrens handtag, men det är fortfarande för skumt ute för att fota. Tror att den håller ett tag. Åren i USA påverkade på många olika sätt. Somligt är jag medveten om, annat ger sig till känna mer subtilt. Att jag är helt kransgalen (inte bindgalen…) tror jag delvis kommer från de åren. Mina vänner var så duktiga på att ständigt uppdatera sina hem efter säsong med små medel. Nu försöker jag göra likadant. Kransar är ett lätt sätt att göra detta, oavsett om man gillar att pyssla själv eller ej. Min minimalistiska och fyrkantiga stil ger sig tillkänna också när jag tycker att jag tar i, hehe. Någon gång ska jag dock göra en riktigt bombastisk krans, det lovar jag härmed mig själv.
Edit: Så här får den nog hänga, kransen… Kanske blir det vinterkransar till pardörrarna senare, men just nu får det vara. Har testat, och det funkar fortfarande bra att använda den här ingången. Praktiskt går för övrigt alltid före snyggt, särskilt när det är sådant som ofta används.
Har du någonsin varit på Torö? Detta är tydligen svenska vindsurfares Mekka. Hur som helst helt underbart, särskilt så här på hösten. Tack till syrran som öppnade mina ögon!
Varje höst stänger vi sommarstället med lite extra festligheter. Trädgårdsmöbler och båtar ska in, studsmattan ska monteras ner för att inte flaxa iväg till Oz, fröer ska samlas in… Sedan ett gäng år tillbaka brukar vi jobba först och sedan belöna oss själva med en trevlig fest. Så också i år! För första gången (Någonsin?) var Skottland-syrran hemma med sin man och de två yngsta barnen. Hur roligt som helst! Först träffade vi dem inte alls på tre år, nu har det blivit tre gånger sedan lillastesysters bröllop i april! i november gifter sig systersonen i Skottland, så då blir det en gång till. Det är knappt så jag kan tro det!
Så fint det är att se kusinerna hänga. De två vänstra är rätt lika på morfars/farfars sida. En bor i Dundee och en i Rödeby, men det går finfint att upprätthålla kontakten ändå. Somligt är långt bättre i dagens teknologiska samhälle.
Den skotske svågern rör bara fish’n chips-fisk, alltså friterad torsk. Sjöodjur göre sig icke besvär i någon form. Man kan äta gott på kräftskiva ändå. För övrigt tog jag en massa fina bilder med kameran, men den närmaste veckan uppehåller jag mig långt från datorn. Jag återkommer med närmare rapport!
Efter en härligt vardagligt festlig födelsedag kom fina vänner med en cyklamen i en ovanligt vacker färg och fika till ett helt kompani, överraskning av bästa slaget. Plaketten från svärmor fick jag för många år sedan då ord i inredningen var poppis. Numera är det tydligen ute, men jag lägger mig inte. Jag älskar den här påminnelsen som har varit så viktig för mig de senaste åren. Gör mer sådant som gör dig lycklig. Mitt liv är så fint i all sin enkelhet, och även om jag inte kunde ringa mamma och tacka för livet som traditionen bjuder tände jag ljuset i hennes ängel och gjorde just det. Himlens telefon funkar bra den också.
Det blev lite symboliskt att de absolut sista luktärterna för säsongen fick påbörja mitt femtiotredje år på jorden. Vi som vägrar ge oss, som inte ber om ursäkt för oss själva fast säsongen egentligen är över.
Den här synen gör mig orimligt glad. Murarhinkar redo för odlingssäsongen 2023! Fast först ska de få sova gott i stenladan. Det har de verkligen gjort sig förtjänta av.
Snart är det dags att plocka upp dahliaknölarna och låta dem hämta sig innan det är dags för nya stordåd. De kommer nog att få byta plats nästa år, jag tror att jag utökar perennrabatten åt det här hållet istället. Rosa, blått och vitt åt alla håll och kanter tänker jag mig, precis som nu fast mer.
Detta är en av rea-dahliorna, står i kruka vid verandatrappan och vinner blomtävlingen för året (förutom Sven-Eriks och Blombergs klassiker som antagligen är så rikligt blommande då de inte är lika hårt drivna som de moderna sorterna). Jag gillar hur de skiftar svagt i rosa för att sedan bli helt kritvita. Jag tror att namnet har trillat ner mellan jord och hink, men kan tänka mig fler av den här sorten.
Grönkålen har tagit riktig fart. Jag gillar grönkålschips, så det laddar jag för nu! Härligt sätt att muntra upp den mörka, kalla tid som är på väg. Än så länge är det väldigt njutbart utomhus. Det blåser hiskeligt, men det är tydligen bra för elpriserna. Från att ha kostat upp till många kronor per kWh får vi betalt för att använda el?! Minuspriser… (Maken muttrar något om att det också beror på att det är fel på elledningarna till Tyskland, men vad vet jag.)
Amalia gillar sällskapet av orkidéer. De här två blommade båda när jag fick dem, sedan har de stått tråkiga och väntat i mååååånga månader. Jag förlorade lusten då alla mina fina orkidéer fick spinn och jag fick slänga dem och sedan kom jag ifrån rutinen att ge näring vid rätt tid och så vidare. Nu känns det bättre och den här duon har fått mycket bättre omsorg sedan en tid tillbaka. Det visade sig vara bra både för dem och mig, för nu har fem blomstänglar av fem börjat växa igen! Hurra.
Så här ser det ut i vårt gräs på flera ställen. Den otäcka grävlingen fortsätter utmana oss och skiter i att vi erbjuder läckerheter i buren som gillrats och som den lyckats ta sig ur en gång. Jaja, det ger sig väl till slut.
Jag vill inte sluta med något så deppigt, så här kommer istället hopp! Nästa års tulpaner är i jorden, den här gången på ett nytt ställe! Jag valde att fylla på med sorter som har stor chans att komma tillbaka år efter år. Detta ger mig chans att göda ”Lilla Amsterdam” och se hur stor återblomning det blir där om de lökarna får både benmjöl i höst och blodmjöl till våren. Tulpaner och luktärter passar bra som rabattkompisar tänker jag. Även om inte tulpanerna helt gett med sig då det är dags att sätta ut luktärterna så är det lätt att sätta ner dem mellan lökarna. Hoppas att du får en fin dag. Det tänker jag ha!
För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.
För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?
Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.
Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.
Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.
Idag har jag inga inplanerade samtal, solen skiner efter en regnig vecka, jag har alla mina nya tulpanlökar väntande i verandan och de sista listerna till verandan som ska målas i ladan, så jag bestämde mig för att helt enkelt ta en ”bondedag” och vika tiden till sådant som jag behöver fixa här på gården. Den mentala listan är lång, så kanske är det dags att skriva ner allt på papper och sedan få nöjet att bocka av en grej i taget? Det är ändå rätt tillfredsställande.
Jag älskar den här tiden på året och tänker att det väl är min gamla kärlek för födelsedagen som präglat hur jag ser på hösten. Födelsedagsveckan inleds med fina gåvor som får vänta på rätt dag att öppnas medan de är till ögonlyst i mitt favoritrum. Eller förresten, jag älskar faktiskt hela vårt hus, jag älskar energin här och jag älskar att det trots storleken är så mångsidigt. Igår halvlåg jag i soffan på övervåningen, hade tända stearinljus på bordet och fin vän i lurarna medan jag förundrades över hur detta utrymme som var ingenting då brorsan började renovera blivit ett eget rum.
Från soffan gick det bra att ha utsikt över den färdigrensade högen med körnoter (så här såg det ut innan jag började). Det visade sig att vi sjungit minst 180 olika musikaliska verk, allt från ”Nu grönskar det” till Händels Messias. His yoke… och Halleluja-satsen räknades dubbelt eftersom de sjungits vid flertalet tillfällen till jul innan vi framförde hela verket, men på ett ungefär stämmer det rätt bra. Vilket roligt projekt! Jag blev så nostalgisk och kände mig oerhört tacksam. Jag ska så småningom stoppa in gårdagens repertoar, tänkte börja på en ny historik från och med hösten då vi bytte namn från motettkör till kammarkör över sommaren. Min extrasyrra tipsade om roliga projekt att göra med dubblettnoterna, så jag eldar inte upp allt precis just idag.
Jahaja. Så här fortgår mitt amaryllisprojekt. Jag kan här visa vilken skillnad det blir då en amaryllis får stå mörkt (skugga, den vita) då blomstängeln börjar växa och då den får stå i full sol (västerläge, den röda) som togs in då knoppen precis brutit fram. Tyvärr har jag förlorat namn på de olika lökarna, men den röda tillhör definitivt lyxlöksklassen. Den är betydligt kraftigare än de 39.90:s-amaryllisar man brukar kunna köpa på ICA och har en fantastisk djupröd färg. Kanske förtar det julkänslan att ha blommande amaryllis tillgänglig från september och förhoppningsvis ända in i januari, men så får det vara. Jag vet ju faktiskt inte om de andra lökarna kommer att sätta knoppar. Hoppas att du får en fin vecka och har något som gör dig lycklig.
Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.
Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.
Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.
Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.
Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.
Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.
Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!
Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.
Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?
Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.
Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.
Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…
För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.
Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?
