trädgård – Sida 3

21 maj

Skrubbsår, nässelpirr och myggklåda.

Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.

Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!

Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.

Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!

Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.

18 maj

Tjuvstart på pingsthelgen.

I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.

I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.

När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.

Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)

Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.

Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.

Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.

Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.

17 maj

Ronneby Brunnspark – hjärtat i Sveriges trädgård.

Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.

16 maj

I gryningen vaknar dagen.

Vi har kommit fram till den tid då solen går upp med vardagsrumsfönstret som ram. Stänger vi inte dörren till sovrummet blir det oavsiktligt föreställning strax efter halv fem på morgonen. Jag är visserligen morgonmänniska, men inte har jag sovit färdigt så dags. I morse tog jag ändå trädgårdsrundan med kameran i högsta hugg. Lyssnade på fågelsymfonierna, mötte solen, lyssnade på fasanen som tycks stå i ständigt behov av Heimlichmanövern och tänkte att det är nu den långa perioden av morgonvattning drar igång. Solen är underbar och har varit hett efterlängtad, men att inte se tillstymmelsen av regndroppar i väderappen ger lite katastroftankar om hur det var 2018.

Visst är det vackert? Päronblommorna lockar pollinatörer med allt vad de har och även om jag inte är någon pollinatör lockas jag.

Varje blomma är ett mirakel. Detaljrikedomen och funktionaliteten är häpnadsväckande. Konstruktionen är så makalöst genialisk. Att börja dagen med förundran är inte dumt, jag tackar och tar in.

Maken hjälper mig fixa tomatkuvös, men fram tills den står klar låter jag de sexton färdiga hinkarna med än så länge glada plantor bo i ett tält framför perennrabatten. Fiberduken hjälper dem anpassa sig till vädrets makter, jag tycker de verkar må väldigt bra och jag minns våren då jag gråtande kröp omkring i det lilla växthuset och försökte rädda alla växter som hade slagits ner till marken från hyllorna under en särdeles blåsig natt. Naturen är obarmhärtig och enormt generös. Vi behöver lyssna in och anpassa oss, röra oss med försiktighet och ta emot hjälpen där den erbjuds.

Än så länge mår dahliorna bra i sin rabatt. De har fått gräsklipp runt fötterna. Muren rensar jag från levnadsglada skott en annan dag. Jag har inte hårdrensat där för att ge upp, icke sa Nicke. Imorgon är en annan dag, men denna morgon ska jag krypa ner i sängen och sova någon timme till så jag orkar med den långa dag som ligger framför mig. Tack för allt vackert. Att drömma i soluppgången är ett fint sätt att börja dagen.

15 maj

Magnoliaskogen på Sturkö.

För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.

Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!

Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.

Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.

I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.

12 maj

Jordgubbar och Moa Herngrens nya.

Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!

Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)

Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.

10 maj

Filosofiska rummet.

Tankar om sådant som hände igår:

Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.

Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.

Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.

Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!

Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.

08 maj

Överblick, framtidstro och tillförsikt.

Maj 2017, byggarbetsplats

En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.

Maj 2023, växthus på gång

De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!

Maj 2024, här växthusas det nu för fullt

07 maj

Tankar efter en morgonrunda i trädgården.

God morgon världen! Efter gårdagens rejäla rotblöta vaknade naturen upp till blommande träd, perenner som liksom bullat upp sig (förutom kärleksörten som i vanlig ordning halshöggs av rådjuren i förrgår – jag blev inte ens arg eftersom det händer varje år och det gör plantorna extra fina, även om det tar några extra veckor) och en decimeter längre gräs. Morgonrundan i trädgården gav upphov till både en och två insikter. Hur resilient naturen är, men att den också ger och tar helt utifrån egna regler som människan sällan kan styra helt över. Något som känns hopplöst en dag visar sig ha varit onödigt att lägga tid och energi på. Det var oviktigt, eller åtminstone spelade det inte roll i långa loppet. Det vardagliga och monotona, upprepningen, är det som ger grundkulissen och behövs för stabilitetens skull. Växter som är generösa och bjussar på sig själva. De lågmälda, men ständigt närvarande. Divorna må bjuda på häftiga shower, men man vet aldrig om de dyker upp igen om man glömt ge dem en extra dos näring eller specialbehandling under torrperioder.

Går du vidare utan reflektion? Glömmer glåmigheten, ogräsrensningen, pollenallergin och allt det andra tråkiga, för nu är det tisdag, solen skiner och allt är på topp? Det kallas homeostas, det där tillståndet som väl mest kan beskrivas som jämvikt. Vi glömmer vanligtvis till slut udden av både det värsta och det bästa, landar i vardagen. Det verkar som att vi människor funkar så för att kunna klara av livet. Vi kan minnas att det hänt om vi anstränger oss, men det finns inte längre med i varje stund. Någon har haft en jobbig förlossning, men tar ändå beslut om att skaffa ett barn till. Någon har varit himlastormande kär, men säger ändå till sin partner att hen aldrig varit kär då hen träffar någon ny. Någon har vunnit tre miljoner och tänker att det ska lösa alla problem, men får ändå söka hjälp för depression ett halvår senare. Någon har sparat pengar i ett år för att köpa en väska och gullar med den i två veckor, sedan är det något annat som hamnar i vill ha-fokus.

Vid allostatisk överbelastning kommer vi inte vidare efter att något traumatiskt har hänt oss. Vi hamnar i utmattning, kan inte längre fungera utan hjälp, behöver behandling för PTSD… Det där systemet som finns för att hjälpa oss kan av olika orsaker inte längre kicka in. Detta är anledningen till att det finns de som råkat ut för hemska saker som inte verkar kunna gå vidare, trots att någon annan som varit med om något liknande fortsätter sitt liv utan att verka vara lika påverkad. Det är dock meningslöst att jämföra varandras lidande eller varandras sätt att hantera framgång och motgång, lycka och trauma. Vi har alla vår egen väg att gå, men att dra fram en extra dos medkänsla när någon inte ”beter sig” gällande att känslomässigt hantera både med- och motgång tycker jag kan vara på sin plats. Och så gick tankarna denna morgon.

02 maj

Dags att serva fordonet.

Nej, inte ska jag väl klaga, men aj! Varenda liten muskel i hela kroppen känner sig förnärmad, överarbetad och underbetald efter gårdagens trädgårdsfix. Själva själen är dock mycket nöjd. Jag sprang med löjligt många kannor vatten över hela gården (vattenpumpen utanför brunnen vid växthuset har inte kommit på plats än), grävde upp syrenrotskott i brorsans grannträdgård (han hade gett lov), grävde och skyfflade på flera ställen och lät skottkärran jobba hårt då den fick köra allt från just syrener till att agera blandkärl för jord och gödsel.

Varje vår är det som att jag vaknar upp och undrar varför jag inte tagit bättre hand om min kropp under vintern. Jag är duktig på promenader, men det är smärtsamt uppenbart hur dåligt dessa bygger muskler. Skottlandssyrran har kommit igång med somatisk yoga och det påminner mig om hur härligt det var att ha goda yogarutiner. Ett instick här och ett där, till slut… Vår yngsta dotter har ett yogakonto där hon lägger upp olika inspirationsinlägg och olika komplicerade yogarutiner. Jag undrar hur det hade varit att ha en kropp som hennes, men inser att jag har en kropp som jag och behöver utgå från den. Bättre ett yogapass än inget, bättre två än ett.

Mammas kusin introducerade begreppet ”fordon” som benämning av kroppen. Jag gillar verkligen detta och ser framför mig hur jag väljer bra bränsle och smörjer, stärker och servar allt från leder till muskler. Tänk vad viktigt det är att vi underhåller vår kropp för att den ska hålla så länge som möjligt. Inte att den bara ska starta och ta sig framåt, utan att den ska fungera problemfritt. Jag vill inte behöva byta ut några delar, vill inte behöva äta mediciner som ger biverkningar, vill inte täcka upp för att tidigare ha gjort dåliga val. Jag vill känna mig stark och smidig! (Du skulle se mig när jag ska ta mig upp från marken, mitt högra knä fortsätter att bråka med mig och jag får jobba förbi det på olika vis.)

Just idag tackar jag för påminnelserna min kropp skickat till mig om allt det här den senaste tiden. Det är som att den bokstavligen skickat meddelanden in i mitt medvetande: ”ät bättre, drick vatten, sträck ut höfterna i duvan (yogaposition), lägg dig i tid”. Våren lockar väl fram detta av en anledning. Det är bara att göra bättre idag än igår. Det är härligt att ha tillgång till en kropp som ändå funkar! Kanske behöver jag dock visa lite större tacksamhet både i ord och handling? Hej och hå, med det kämpar vi vidare.