14 feb

Kusinerna på slottet.

Tänk vad mycket man hinner med på bara två halvdagar och en natt! Det här gänget brukade hänga tillsammans varje gång det var träff hemma hos farmor (mormor för två av damerna, om detta hade vi många diskussioner), men jag gick även i samma klass som en av dem under hela grundskolan. I augusti 2020 kom vi på att vi ville fira våra femtioårsdagar med varandra och tydligen var det så hoppfullt med öppningar efter de första restriktionerna att vi trodde att vi skulle kunna träffas på Teleborgs slott i Växjö framåt hösten. Tji fick vi och planen puttades framåt några gånger innan vi hamnade här. Bättre sent än aldrig har aldrig känts så självklart! Jag och kusinen från Ronneby kom med bil och hämtade upp de andra två på stationen. Vi tog oss vidare till Växjös mest populära burgare på Umami Monkey. Både karnivorer och vegetarianer var mycket nöjda med sina väl tilltagna portioner och våra munläder blev väl insmorda av majonnäs och annat smarrigt.

Lilla slottspaketet hade omvandlats till ett Alla hjärtans-paket, men inte misstyckte vi. Vem blir ledsen över en sådan här mottagning? Bubbel, praliner och hjärtan på rummen längst uppe i slottet. Det var lite kyligt och vi delade toaletter och duschar i korridoren, men det bidrog även till känslan att vi faktiskt befann oss på ett slott.

Vårt paket bjöd på allt möjligt som vi skulle hinna äta mellan 15.00 på lördagen och 11.00 på söndagen. Vi började med att spana in omgivningarna och det var lätt att bli imponerad. I ett av rummen var det uppdukat till kvällens middag och det var nästan så att jag hörde ljudet av frasande långkjolar. Slottet är faktiskt inte särskilt gammalt, utan stod klart år 1900 då greve Fredrik Bonde af Björnö hade låtit bygga Teleborgs Slott som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Det är inte alla som får sådana gåvor. Själv fick jag en klocka, men var mycket nöjd med den.

Runt hela slottet stod fantastiska blomsterarrangemang, något som ytterligare förhöjde känslan av att få skämma bort sig själv med lite extra lyx. Vi fick till och med sol denna efterlängtade dag! Inte dåligt och i dessa tider lyxigt även det.

Efter fikat var det dags för oss att gå ut och rasta benen. Vi gick runt sjön och bjöds på vackra naturupplevelser trots att slottet ligger så centralt. Isen sjöng! Lyssna själv.

Det här profilen gjorde sig väl i solnedgångsljuset. Det är något särskilt med ”Disneyslott”. Så vackert med speglingarna i vattnet också.

När vi kom tillbaka ville äldstekusinen få sig själv förevigad med både slott och måne och det var förstås inga problem. Hennes systrar är yogisar och kanske är det därför hon med sådan lätthet balanserade på den lösa stenstolpen som vinglade lite lagom. Bakom slottet ligger hela Linnéuniversitetet (det som kallades Högskolan i Växjö på den tiden då jag bodde bara en bit härifrån). Jag tror lärarutbildningen har flyttat ut hit, men på min tid studerade vi på det gamla lärarseminariet inne i stan. Jag tror bara jag var här ute ett fåtal gånger under åren i Växjö trots att jag bodde så nära, men med tanke på hur få minnen jag har från vissa perioder är det kanske inte konstigt.

Efter att ha svidat om lite var det dags att inta en fyrarätters med stärkta servetter och riktigt god mat. Jag undrade hur mina jordärtskockor mår när jag njöt extra mycket av denna jordärtskockssoppa. Mums! Och ryggbiffen var den första riktigt fina köttbit jag åt på mycket länge, perfekt tillagad och mör. Jag älskar vegetarisk mat, men njuter även av gott kött. Jag hoppas denna bit kom från en glad tjur!

Vi fortsatte att äta och ”efterfesta” i ett av sovrummen för att sedan vakna upp till ett dignande frukostbord. Orden fortsatte att flöda över. Många släktingar är kända för att gilla att prata och gräva i olika spännande ämnen. Ingen behövde gå omkring hungrig eller uttråkad, det var då ett som var säkert! Vi behövde skaka ner maten efter frukostbuffén och gick då runt Växjösjön. Där hittar man numera den populära installationen ”Alla är” av konstnären Torbjörn Johansson. Statyerna har i olika omgångar stulits och vandaliserats, något som får mig att se rött. Det är inte bara lillans kjol jag tänker på, utan jag funderar på hur folk tänker när de sabbar en sådan här fantastisk grej som är tänkt att glädja alla som går förbi här.

Allra finast är kanske den här som står och möter och omfamnar livet på sin sten.

Jag blir alltid så förvånad då jag inser hur mycket man kan hinna med på så kort tid. Jag åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och steg in innanför dörren vid 16.20 på söndagseftermiddagen. Det kändes som att jag hade varit iväg i flera dagar, både gällande alla aktiviteter, det jag hunnit uppleva och all mat som hade intagits, hahaha. Ensam i huset och lite genomfrusen efter slott, tåg och buss laddade jag vedspisen full och låg på vår Fatboy i köket och lyssnade på en ljudbok. Vilken helg! Den kommer jag att leva länge på. Jag kan varmt rekommendera Teleborgs slott för olika äventyr. Växjö kändes lite mer levande än Karlskrona, men det var väl för att vi kom dit vid lunch på en lördag gissar jag. Förhoppningsvis kommer restriktionerna att ge oss lite mer liv och rörelse i takt med att våren ger sig tillkänna. Jag tycker det är dags att vi får möjlighet att ta oss ut ur detta ofrivilliga ide!

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

29 jan

Håll i hatten!

Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.

Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.

Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.

Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.

Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…

03 jan

Släktträff för att fira in 2022!

Jag är så tacksam för att jag har mina storfamiljer att känna gemenskap med. 2020 ordnade min lillasyster och tre kusiner en härlig julfest via Zoom för Håkansson-släkten (farmor och farfars barn, barnbarn, barnbarnsbarn och nu barnbarns barnbarn). Det gav mersmak! Jag och en annan kusin tog över stafettpinnen och ordnade en träff för att fira in det nya året. Den här träffen planerades under betydligt kortare tid och vi var inte lika många deltagare, men nu har vi fått till en tradition. ”En gång är ingen gång, två gånger är en vana.”

Hur anordnar man en fest via Zoom? Min kusin bjöd in till träffen med en Zoomlänk. Vi hade en stor fördel av att ha gjort det här förut och det tekniska strulade bara lite. Det minglades och hejades under tiden som barn och barnbarn försökte ringa upp och instruera där det inte funkade och till slut hade vi med alla som skulle vara där. Vi saknade såklart Mamma, Far och faster Kerstin, men de fanns ändå med. Programmet såg ut som följer:

Monica hälsar välkommen
Mingel och inväntande av att tekniskt strul ska ordna sig
Musikvideo (favorit i repris, några av barnbarnsbarnen sjöng och spelade En stjärna lyser så klart)
Julpyntsutställning under ledning av Ingela (möjlighet att visa upp och berätta något om ett extra kärt julpynt, jätteroligt)
Snack i mindre grupp, s.k. break out rooms (hanns inte med över huvud taget)
Quiz om släkten och efterföljande rättning (jag hade förberett sju frågor, några av vanlig 1X2-karaktär och några öppna frågor, så det blev en jätterolig rättning då alla fick komma till tals)
Tal av kusin David

Eftersom vi inte var fler än 18 inloggade där några var flera i rutan (par, föräldrar och barn, familjer) gick det bra att vara samlade allihop utan de mindre grupperna. Jag och I hade planerat för 1,5 h, men det blev snarare drygt två. Jag tycker inte det gjorde något och som någon sa, det är ju lätt att gå från ett Zoom-möte om man inte längre har tid att vara med.

Det blev många skratt och en och annan tår då en av äldstekusinerna höll ett fantastiskt fint tal som verkligen visade på vilken stor ynnest det är att ha detta sammanhang. Det Facebookforum vi har för släkten är och har varit till oerhört stor glädje genom åren. Vi lägger upp bilder då någon i släkten träffas, det är bilder från Klackamåla (Nannas och Tures hemby), tävlingar om vem som har högsta solrosen, gratulationer, frågesporter, berättelser och anekdoter, små filmer, ja allt möjligt som släktingar tycker har sin plats i just denna grupp. Jag kan varmt rekommendera både liknande Facebookgrupper och digitala släktträffar.

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

20 aug

Hej fredag!

Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.

Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.

25 jan

Gå ut och förändra världen!

”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”

Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.

25 jan

Intensiv helg.

Vi är framme vid den 25 januari 2021. Jag har tagit till mig mitt ledord med full kraft och är så glad över det som rent praktiskt har hänt. I delmomentet ”kontakt med mina rötter” har jag nu jobbat hårt hela långhelgen. Många hundra foton sorterade. Fyrahundraåtta foton färdigscannade, beskurna, placerade i rätt album på Dropbox och kommenterade. Konversationer genomförda med flertalet äldre släktingar. Facebookvänner tillfrågade. Släktingar sökta. Nu är verkligen detta fotoprojekt igång!

I dagens fotoverklighet är 408 bilder ingenting. Det tar jag på några dagar på en aktiv semester. När det gäller osorterade pappersfoton är det annorlunda. Jag har nu lagt upp bilder som känns meningsfulla, men har faktiskt tänkt under processen att det finns fler bilder som skulle kunna raderas. Hur många familjebilder med farmor och hennes sju barn behövs? Sanningen är att jag vårdar dessa bilder som vore de guld. Det blir inga fler bilder med Nanna och de sju barnen. Drömmen är att hitta ett kort med farmor, farfar och alla barnen. Jag tänker att det kanske finns ett sådant där ute. Nu är släkten meddelad och har fått länken till mina digitala album. Jag hoppas så klart att flera engagerar sig! Vi har världens chans nu, både på mammas och fars sida.

Till dig som har bilder utan dokumentation och äldre släktingar som finns kvar skickar jag med uppmaningen att göra något åt saken! En dag är det för sent.

Det här fotot lade jag in i albumet just som ”We Remember Them” började spela på Spotify. Vi har precis fått körens vårrepertoar, så jag låter Spotify spela listan för att nöta in klang och harmonier medan jag håller på med annat. Tårarna började rinna på mig. Här sitter min gamlamoster Elin, min mammas moster och gudmor, med min syssling och mig i knät. Elin levde in i sitt etthundraförsta år, och vilket liv sedan… Hon hade många tuffa utmaningar! Varje gång jag gick ifrån henne sa jag ”Vi ses snart, moster Elin!” och hon svarade med ”Nej, det hoppas jag inte.” Hon begravdes i samma grav som sin första make John. John dog fyra månader efter att deras första, och enda gemensamma, dotter föddes. John dog 1937, Elin dog 2017. Snacka om livslång kärlek! (Elin fick tre fina flickor med två andra män, men det var John som var hennes stora kärlek.)

We Remember Them

by Sylvan Kamens & Jack Riemer

At the rising of the sun and at its going down
We remember them.

At the blowing of the wind and in the chill of winter
We remember them.

At the opening of the buds and in the rebirth of spring
We remember them.

At the blueness of the skies and in the warmth of summer
We remember them.

At the rustling of the leaves and in the beauty of autumn
We remember them.

At the beginning of the year and when it ends
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

When we are weary and in need of strength
We remember them.

When we are lost and sick at heart
We remember them.

When we have joy we crave to share
We remember them.

When we have decisions that are difficult to make
We remember them.

When we have achievements that are based on theirs
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

23 jan

”Här är ditt liv”.

Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.

Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.

En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.

Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?

Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.

Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!

15 jan

Favorit i repris!

Faster Malins lista med goda råd

Ät mycket råris.

Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om att göra det.

Lär dig din favoritdikt utantill.

Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du ger och sov inte så mycket som du skulle vilja.

När du säger ”Jag älskar dig”, säg det på riktigt.

När du säger ”Jag är ledsen”, se personen i ögonen.

Förbli förlovad minst sex månader innan du gifter dig.

Tro på kärlek vid första ögonkastet.

Driv aldrig med andras drömmar.

Älska djupt och passionerat även om du kan bli sårad.

Om du inte är överens, förbli ändå lojal. Förolämpa inte.

Döm ingen p.g.a. deras släktingar.

Prata långsamt, men tänk snabbt.

Om någon ställer en fråga som du inte vill svara på, le och fråga ”Varför vill du veta det?”.

Kom ihåg att den största kärleken och de största framgångarna innebär de största riskerna.

Ring dina föräldrar.

Säg prosit när du hör någon nysa.

När du förlorar, förlora inte lektionen.

Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap.

När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.

Le när du svarar i telefon, den som ringer hör att du ler.

Gift dig med en man eller kvinna som tycker om att konversera. När ni blir gamla kommer er förmåga att konversera vara viktigare än något annat.

Tillbringa lite tid ensam.

Öppna din famn för ombyten och förändringar, men släpp inte på dina värderingar.

Kom ihåg att tystnad ibland är det bästa svaret.

Läs fler böcker och se mindre på teve.

Lev ett bra och värdigt liv. När du blir gammal, minns det som varit. Då kan du njuta av det en andra gång.

Tro på Gud, men lås alltid din bil.

En kärleksfull atmosfär hemma är viktigt. Gör allt du kan för att skapa en lugn och harmonisk miljö.

Om du inte är överens med din käresta, se på situationen som den är nu, inte som den har varit.

Läs mellan raderna.

Dela med dig av allt du vet. Det är ett sätt att uppnå odödlighet.

Var vänlig mot vår planet.

Be, det finns en obeskrivlig kraft i en bön.

Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig sin tillgivenhet.

Lägg inte näsan i blöt.

Lita aldrig på en man eller kvinna som inte sluter ögonen där du kysser honom eller henne.

Åk till ett ställe du aldrig varit på en gång om året.

Om du tjänar mycket pengar, placera dem för att hjälpa andra medan du fortfarande lever. Detta är den största tillfredsställelsen rikedom kan ge.

Lär dig alla regler och bryt en del.

Kom ihåg att det bästa förhållandet är det där kärleken mellan två personer är större än behovet den ena har av den andra.