Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?
Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)
Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.
Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.
Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.
Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.
”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.
Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)
Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.
Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!
Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!
Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.
Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…
… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.
Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.
Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!
Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!
Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.
Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.
Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.
Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!
Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.
Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?
Vissa hösttecken börjar pocka på uppmärksamhet. Mognande nypon, rönnar som börjar explodera i färg, gula björklöv på regnvåta bilrutor… Dottern börjar skolan på fredag (hon fick idag veta att det blev två extra dagars sommarlov, hurra) och pendlartrafiken är igång igen. Här är dock bevis på att det faktiskt är sommar fortfarande. Tomaterna är så goda, så goda! Längst ner kan du se min halvt solbrända fot. Inte är det snyggt, men jag är nöjd över att vi har haft en sommar som har inneburit att jag mest skrotat omkring i mina flip-flops. Det finns det som är värre. Jag tror att D-vitaminförrådet är påfyllt, men kommer i vanlig ordning att komplettera med tabletter framåt september. Det var det där med den svenska vintern…
Ibland är det lite extra trist att mina föräldrar inte längre finns i livet. De hade glatt sig så åt att se framstegen här på ”gården” och att vi faktiskt blev kvar här. Det var inte alls självklart.
Vår yngsta dotter är en spännande blandning av Forsman – Håkansson – Blidmo – Bernpaintner. Både hennes gamlamormor Britta och morfar Ivar var riktiga naturmänniskor. De visste att uppskatta naturens gåvor och lade många timmar under sina liv på att skörda skogens och trädgårdens skatter. Detta intresse har vår S ärvt. Jag upplever att de flesta barn och ungdomar tycker om att plocka lite hallon eller blåbär, men är det tal om litervis är de flesta ganska lata. Pratar vi sedan om Gud-måste-skämta- aprillo-bäret björnbär så är det inte många som lägger två fingrar i kors för att skörda. S har varit ute och plockat sammanlagt närmare 10 liter björnbär de senaste dagarna och det ser ut som att hon befunnit sig i en tortyrkammare om man tar sig en titt på hennes sönderrivna ben och armar. Tröjan är full med sönderrivna hål, så den får nog pensioneras efter dessa bärplockaräventyr!
Har du några tips på vad man kan göra med björnbär? Det känns lite lyxigt att slösa dem på smoothie, men uppvärmda björnbär till glass är en delikatess. Drottningpaj och drottningsylt är inte dumt, såklart. Vi äter dock rätt lite sylt och jag har redan gjort en del av jordgubbarna vi plockade.
Ps: Det verkar som att min vän Åsa hade rätt! Det var nog pistillröta som tomaterna drabbades av! Vi har således nu kunnat börja skörda årets smaskigaste trädgårdsskatt och det kommer att räcka till mer än en tomatsallad även om vi inte kommer att kunna spara några tomater inför vintern. Hur går det med dina trädgårdsäventyr?
Persikorna mognade alla på en gång kändes det som. Barnen har hjälpt mig plocka av alla som inte fallit till marken. I går kokade jag in några i den smarriga saffranslag jag testade förra året och idag har jag gjort ”peach butter”, alltså slät persikosylt utan pektin. Man kokar istället ihop sylten. Det är första gången jag testar och det verkar bli bra. Receptet jag hittade tycker jag blev lite för sött, men till en god och lite stark ost funkar det säkert. Nästa gång provar jag det här istället. Jag har också kokat in lite ingefärspäron och jag tror det blir fler sådana i morgon. Det tar lång tid att konservera utan de konserveringsmedel vi brukar använda i Sverige. Här kör man istället med speciella lock och steriliserade burkar. Kul att testa!
Jag har många gånger uttryckt vad jag tänker om det där att ”skaffa” barn och familj. För mig är en familj en enhet som kräver ett givande och ett tagande från allas håll. De vuxna står för stabilitet, ovillkorlig kärlek, trygghet och undervisning i ”life skills”. Barnen står för det sårbara och det oberäkneliga. De är inte några ”second chances” för ens egna misslyckanden. Alla väljer hur man ska få sin familjeenhet att må bäst. Den här artikeln av journalisten och numera hemmaarbetaren Anna Nachman beskriver just hennes och hennes mans lösning, en som var vanlig förr men som får många att se RÖTT idag.
Anna och hennes man jobbar som jag och maken gjorde då barnen var små. Nu gick det bra för oss, men alla förhållanden överlever inte småbarnsåren. Rent ekonomiskt är det nästan alltid kvinnan som sitter i en ekonomiskt läckande båt om relationen tar slut. Jag föreslår att familjer löser det där med vem som är hemma, när och hur mycket, men också att man tänker efter före och ser till att lösa den ekonomiska biten innan något händer, även om det aldrig händer. Gemensam ekonomi och gemensamt ansvar för varandras välmående måste väl ändå vara i allas intresse också om kärleksrelationen mellan föräldrarna brakar? Hur kan man vilja sätta sina barns andra förälder på pottkanten och inte fortsätta bidra till med vad man kan? Jag önskar att ”folk” hade vett, men i sådana här situationer verkar vettet rymma från de smartaste människor. Det ger upphov till så mycket trasigheter att mitt hjärta gråter av bara tanken. Suck!
Något som gör mig glad är den rikedom som naturen bjuder på just nu. Jag och resten av familjen njuter av fräsch och nyskördad mat till billiga priser. Det är livskvalitet, det. (Förresten blev det en omgång äppelmos till. Den första tog slut nu i eftermiddags. Som sagt. Jag rekommenderar dig att prova.)
Papper från Jillibean Soup
Vi har städat och städat och städat här hemma idag. Äntligen har vi en riktigt fungerande dammsugare igen. Vår lånemaskin har fått två olika, nya filter och ny påse och den har jobbat hårt. Sist vi kunde dammsuga med en fullt fungerande dammsugare var i maj, så du kan ju förstå lyckan nu när alla dessa äcklomattor (som dolt skräpet väl) blev ordentligt rengjorda. Ja, så ordentligt det går. Det luktar fräscht här i alla fall, särskilt eftersom vi våttorkade hall, matrum, audiensrum och kök också.
Efter städningen satt jag och pysslade och skrev brev och sorterade och framkallade foton (RUTTEN kvalitet på Snapfish, måste hitta något annat) och grät (jo, jag är ju av den sorten, jag kollade på den här fantastiska skuggteatern) och tittade på två nya avsnitt av Parks and Recreation med maken och sonen och lagade mat och åt och ja, sen vet jag inge’ mer. Hoppas att din helg har varit fin den också.
I går åkte jag med gästerna till Deseret Books. Både mamma och min systerdotter älskar böcker och de gillar att gå igenom sortimenten som erbjuds här på andra sidan pölen. Själv lånar jag mest på biblioteket trots att jag skulle kunna gå hem med grejer för tusentals kronor varje gång jag besöker en bokhandel. Detta besök kostade mig dock lite. Jag köpte en räknare, en ”clicker”, för att testa om positivt tänkande kan ändra livet till det bättre. Egentligen tyckte jag mest det var ett kul experiment för någon av min syrras gymnasieelever (hon är psykologilärare), men jag tänker prova själv innan jag skickar vidare räknaren och instruktionsboken.
Tanken med att klicka är väldigt enkel. Man ska bära med sig räknaren hela dagen, men till skillnad från när man sätter på sig en stegräknare måste man här vara mer aktiv. Varje gång man tänker en positiv tanke, vare sig den kommer av sig själv eller man ”skapar” den, ska man klicka. Själv är jag uppe i 17 vilket låter väldigt snålt, för klockan är redan 14.30. Jag får skylla på att jag inte hade med mig den då jag åkte iväg en timme. Hm. Tydligen kan man öva upp den här och känner man för det kan man göra sig själv deppig också. Då klickar man vid varje negativ, nedtryckande och destruktiv tanke. Jag tänker inte testa det…
Två av våra tre persikoträd levererar för fullt nu! Vi äter dessa gudomligt goda frukter till frukost, mellanmål och efterrätt. Det går snabbt att skala av det retfulla luddet och en solvarm persika, skalad och klyftad, går verkligen inte av för hackor! Mums. Jag önskar du kunde vara här så du fick smaka.
För övrigt ska maken och jag gå på konsert i kväll. Biljetterna fick vi av en granne som kanske tyckte att vi verkade vara gamla nog att uppskatta denna gamle hjälte… Kommer du ihåg den här? Sanningen att säga var jag aldrig någon stor RM-älskare, men musik är musik. Konserten börjar klockan 20.00 och är utomhus. Det kommer att vara jätteskönt ute och kanske blir det här årets musikupplevelse? K sa att om det blir för outhärdligt kan vi ju alltid gå därifrån! 🙂
