09 okt

Inspirerande ljus.

I morse vaknade vi till världens mest fantastiska och nästan lite spöklika ljus. Det närmaste jag kan förklara det som är ljuset precis innan ett stort åskoväder bryter ut. Vi har inga chanser till norrsken här i Utah och en statiskt flammande himmel är kanske en sorglig kompensation, men det var ändå härligt. E hade tagit med sig kameran till skolan då de skulle ha en fotoexkursion med fotoklassen, så du får hålla tillgodo med de enda mobilbilder som överhuvudtaget fångade lite av den rätta känslan.

8_3

8_4

Hönshuset står som en sorglig påminnelse om våra djupt saknade hönor. Jag saknar sällskapet, jag saknar de goda äggen och jag saknar deras kluckande. Jag saknar dock inte ankorna det allra minsta. Kanske för att vi numera slipper hålla utkik efter stora bajskluttar överallt… (Hönorna var lite mer försiktiga.)

8_5

Här är Mammas Lacesjal som nu är på väg över Atlanten. Tanken var att jag skulle sticka den snabbt och jag började så fort vi fått reda på att hon fått cancer i januari. Tyvärr hade jag inte mycket energi över till det här projektet och så blev det fel hela tiden. Till slut bestämde jag mig för att strunta i ett av de stora felen som skulle kräva att jag rev upp allt jag stickat dittills och hoppas att det inte skulle synas så mycket. (Det gör det inte. Bara om man tittar noggrant…)

Mamma blev hjälpt av operation och cellgiftsbehandling och nu mår hon mycket bättre. Hennes nya energi fick mig att äntligen slutföra projektet när vi kom hem från Sverige. Jag gav mig på att ändra i mönstret trots att jag tycker sådant är lite läskigt. Det gjorde att garnet inte riktigt räckte så de sista löven längst ner inte blev helt färdiga och de fina ”bågarna” jag tänkt mig blev mer som stickade, hm, fransar? Nåja. Sjalen är klar! Uppdraget är slutfört.

Jag har inte stickat något till min extrasyster som fyllde 40 i somras, i december fyller min svägerska 40 och i mars är det dags för nästa syrra att fylla detsamma. Jag får ge mig på lite mindre tidskrävande projekt näst, hehe. (Ny halsduk påbörjad. 50% vardera av alpacka och silke. Så skönt att sticka med och större stickor den här gången. Tror att det blir bra!)

10 thoughts on “Inspirerande ljus.

  1. är du säker på att norrsken inte når ner??…I onsdags var det ner en bra bit över Tyskland o det händer ju ganska ofta…Vi hade mulet 🙁 men skymtade det gröna i hålen som var mellan molnen…..men har inte tänkt på om Aurorabågen går ner över usa…..Brukar försöka hålla lite koll på var den ligger för det är magiskt o se=)

    • Vid mycket sällsynta tillfällen skulle det kunna hända, det är inte särskilt troligt. Blodmånen kunde vi se, så helt utan himlafenomen är vi inte! Min kompis man är seriös stjärnskådare och vi har fått följa med honom upp i bergen för att bli av med ljuset och se bättre. Att inse sin plats i det oändliga universum är i sanning magiskt!

    • Tack! Ja, det är verkligen huvudsaken och något hon (och många runtomkring henne) är otroligt tacksamma över.

  2. Jag tycker allt att det där ser ut som norrsken vännen. Vi skåningar brukar inte heller få uppleva många norrsken men i onsdagskväll hände det här i Skåne. Så kanske även ni fick ett exklusivt norrsken att njuta av. 🙂

    Wow! Vilken vacker sjal och vad gör väl ett litet fel här och där. Jag tror att din mamma kommer vårda denna sjal ömt och nära hjärtat. Jag tycker sådana här gåvor är så vackert. När någon har gett av sin egen tid. Skapat med hjärta och själ. Så mycket kärlek.♥ Och det är så skönt att höra att din mamma mår bra. Jag tänker på henne då och då. Fast vi aldrig har mötts. Vi delar upplevelsen av cancerdiagnos. Att livet skakas om. För oss själva men framförallt för våra familjer och vänner. Skickar en kram genom internetrymden.♥

    Ta hand om varandra.

    Kram Lotta

    • Hehe, tja, tyvärr var det nog ”bara” en lite extraspeciell soluppgång. När jag bodde i Tumba fick maken och jag uppleva norrsken en gång och trots att det gått över 20 år är det en upplevelse som fortfarande finns med mig!

      Tack för uppmuntrande ord om stickprojektet. Som bisittare känner man sig ofta frustrerad och otillräcklig och man får försöka så gott man kan att hitta på sätt att muntra upp och peppa. Du har varit på båda sidor och har säkert haft förståelse för hur svårt det är att hitta rätt ord eller kunna göra rätt saker för den som lider… Stor kram till dig!

      • Vi är alla olika och reagerar så olika. Så mycket enklare det hade varit om det funnits någon mall som fungerade för alla. För mig finns det inga rätt eller fel. När jag fick min cancerdiagnos var jag rak och öppen med det inför alla. Likaså att det var tufft. Att jag kämpade med dödsångest och tårar. Jag tillät mig att vara svag vilket, hur konstigt det än låter, nog är det modigaste jag har gjort. Det fanns inte styrka nog att skydda någon annan, minska någon annans smärta eller oro. Och det finns inga fel ord eller handlingar när någon man bryr sig om får cancer eller ett annat tufft besked. Du anar inte hur mycket dina mail och kommentarer på min blogg har betytt för mig dessa månader. Hur de har lyft och stärkt mig. Den fina necessären hade jag med mig till sjukhuset då jag skulle opereras och på det viset var din omtanke och värme närvarande hela tiden. Det som har hjälpt mig genom mitt livs svåraste tid har just varit alla små handlingar av kärlek, vänskap och omtanke från min omgivning. Sms (en kram eller ett hjärta, tänk vad det värmer), telefonsamtal, kort, brev, blommor, lunch, en kram när någon hade vägarna förbi och en mängd små fina bevis på att man inte är ensam. Att någon tänker på en när man själv knappt tar sig genom dagen. För mig har det stora varit upptäckten av hur mycket kärlek jag är omgiven av. En stor stärkande famn. Men visst gör det också lite ont att upptäcka att människor jag utan tvivel trodde skulle finnas där vid min sida försvann. Blev tysta. Även om jag vet att det inte handlar om mig utan mest troligt om dem själva. Att hela cancergrejen och döden skrämmer, att de kanske inte vet vad de ska säga och därför försvinner bort från mitt liv istället. Jag förstår. Men det gör fortfarande ont. Så det finns inga fel ord eller handlingar i min värld. Tystnad skadar mer än ord någonsin kan göra.

        Kram på dig du fantastiska kvinna♥

        • Ja, jag tror också att det är värre att bara försvinna än att säga fel… Fantastisk är det du som är (klubben för inbördes beundran, haha). Jag är så glad över dig! Kram.

Lämna ett svar till monnah Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *