Där sprang och gick jag om vartannat. Temperaturen var alldeles lagom och jag var alldeles själv på Carterville Road. (Båda dessa scenarion är för tillfället annars ganska ovanliga.) Från iTunes-listan spelade några väldigt speciella låtar precis efter varandra och jag undrade vem eller vad det var som hade fått i uppdrag att peppa mig då jag hörde texterna klarare än någonsin. Jag såg solen och jag hade en stund i perfekt harmoni med mig själv. Det var så fint så jag grät en skvätt.

You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last
Rush – Marathon

The sky is blue
Dreamed that lie ’til it’s true
Then takin’ back the punch I threw
My arms turn wings
Oh, those clumsy things
Send me up to that wonderful world
And then I’m up with the birds
Coldplay – Up with the birds

Every endless night has a dawning day 
Every darkest sky has a shining ray 
And it shines on you baby can’t you see 
You’re the only one who can shine for me
The Hooters – Private emotions

Some of us choose to live gracefully 
Some can get caught in the maze 
And lose their way home 
This is the life we belong to 
Our gift divine
Dream Theater – This is the life

Tack alla ni textförfattare som gjorde min lördag så speciell nästan innan den hann starta. Jag sprang inte Tjejmilen som så många andra fantastiska kvinnor (min syrra klarade sitt årsmål, att komma under 55 minuter), men jag är på väg upp. Jag är nöjd.