13 dec

På min kusins Facebooksida hade någon hälsat…

…Min Gud, ett vet jag som består när år och dagar fly
Det är din nåd för varje år och varje morgon ny

Jag tror jag ska börja varje morgon där hädanefter. Jag läste det en gång, sedan en gång till och så en tredje gång. Jag tror faktiskt att jag måste bli lite mer tacksam. Särskilt efter att ha hört de senaste dagarnas berättelser från kvinnor som har råkat ut för så hemska saker så din mage skulle korva ihop sig om du hade hört dem. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Det var väl jag som skulle vara stödet? Jo, det var bestämt så. Det var det jag skrev på för i alla fall. Ett vet jag dock, och det är att alla de andra sjutton mentorerna, och alla de andra volontärerna som varit med, gråtit lika mycket som jag. Vi har också skrattat och känt hopp. För det finns ljus också i slutet på långa tunnlar. Det finns sol efter regn. Och tro det eller ej (jag måste jobba lite med det här), det kommer en dag då allt känns helt okej igen.

Flera av ”inspirationskvinnorna” talade om vikten av en tro. Tro på Gud, tro på universum, tro på något eller någon som är större (och svårare att förstå sig på) än du själv. De talade om vikten av förlåtelse för att kunna gå vidare. Du kanske är en av dem som själv brukar be eller har hört bönen ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”? Jag är av den starka övertygelsen att en stor del av vårt mentala välbefinnande har sitt upphov i detta. Men fy sjutton. Ibland är det svårt. Och nu måste jag jobba istället för att bearbeta känslor.

2 thoughts on “På min kusins Facebooksida hade någon hälsat…

Lämna ett svar till monnah Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.