”Jag har rätt, du är dum i huvudet.”
Igår lade jag upp ett inlägg i ett forum på Facebook som jag är med i. Jag är inte aktiv, men läser vissa av inläggen ibland. Det är ett forum med fokus på att stödja och peppa de andra medlemmarna. Många av medlemmarna verkar vara lite för unga för att ha hunnit leva sig igenom erfarenheter och jag gillar inte att stödjandet så ofta innebär att man säger ”stick från den där losern, du behöver inte ha kontakt med dina föräldrar om de behandlar dig så” o.s.v. Mycket handlar om åsikter och hur farliga ”de andra” är (”de andra” är alltså människor som inte tänker eller prioriterar som man själv). Mitt inlägg verkar inte ha gått igenom, det var väl inte tillräckligt stöttande. Så här skrev jag i alla fall:
Cancel culture, en form av social utstötning och uteslutning av en samhällsmedlem, är den starkaste formen av disciplinär åtgärd och används mot samhällsmedlemmar som anses bortom all bot och bättring. Andra medmänniskor får bara ha kontakt med canclade personer om de ingår i familjen och bor i samma hushåll (kanske inte ens då). Formell kontakt för angelägenheter kan fortgå om kontrakt eller ekonomiska ärenden är bindande/pliktar fortsatt kontakt. Medmänniskor lär sig att undvika social interaktion med canclade individer för att hålla samhället fritt från omoraliskt inflytande, men också för att utfrysningen ska bli kännbar för den canclade så att den kommer till insikt om sitt felande, och därmed kan börja ta steg för att komma tillbaka till gemenskapen. (Eller nej förresten, en gång canclad, alltid smutsig.)
Efter att ha läst igenom kommentarer från många av er vill jag bara öppna ögonen för vad det är som pågår. Jag är ganska övertygad om att de flesta av er som uppmanar varandra att säga upp kontakten med folk som inte tycker som ni själva, och gärna låta det göra ont, tycker att Jehovas vittnen beter sig vedervärdigt efter att en medlem har råkat ut för exkommunikation. Texten här ovan är tagen ur Wikipedias text om just Jehovas vittnen och jag har bara gjort små justeringar i texten för att kanske någon mer ska få upp ögonen för det fenomen som tar så stor plats i vårt samhälle idag. Tack och hej.
Vi är bara dryga två månader från ett val här i Sverige. Det är sommar och svenskar gillar inte att jobba hårt då, men tjuvnypen och fulknepen har redan börjat. Jag tror inte det här blir ett val i samarbetets anda. Här gäller det att vara godast och att se till att visa upp precis hur onda de andra är. Ett mycket effektivt drag för en själv är ju att se till att andra ”canclar” ens motståndare. Vem vill rösta på en ond människa liksom? Hyckleri är mänskligt, vi är alla hycklare. Det blir vi automatiskt i vår ofullkomlighet. Frågan är vilket slags hycklare vi är, somligt hyckleri har allmänheten inget direkt emot.
Ju mer polariserat vårt samhälle blir rent mentalt, ju mer segregerat kommer det att bli rent fysiskt också. När det gäller det här är jag inte särskilt hoppfull. Jag ser många smarta människor som beter sig riktigt dumt. Under nittiotalet började man prata om EQ, känslomässig intelligens, vid sidan om den kognitiva intelligensen. Snart behöver vi väl varken mäta det ena eller det andra… Jag är rädd att hela mänskligheten går emot en allmän fördumning, detta applåderat av personer på höga positioner i akademin, politiken och media. ”Tänk inte, gör bara som vi har bestämt, tyck som vi tycker, säg som vi säger.” Det skrämmer mig att man inte får forska om sådant som inte passar in i dagens agenda, att man inte får lära sig argumentera för- och nackdelar med olika kontroversiella ämnen, att alla ska tryckas in under samma paraply. JAG TYCKER RÄTT, DU TYCKER FEL; DET FINNS INGET UTRYMME FÖR DISKUSSION RÖRANDE DETTA ÄMNE. Jaja, själv älskar jag diskussioner. Det är så jag utvecklas. Bevisa varför du har rätt, ge mig argument som stöder din position och visar att jag har fel. Ett argument är alltså inte ”du är dum i huvudet, jag vill aldrig se dig igen” eller ”det känns inte rätt”. Dela gärna med dig om hur du tänker om detta, oavsett hur dina tankar går. Och vill du inte göra det så vill du kanske istället titta på en av mina absoluta favoritfilmer, Idiotrepubliken, som handlar om hur lätt det är att köra vår värld i botten.
Är så kluven. Folk borde cancla misshandlande pojkvänner tidigare och mammor som tycker annorlunda senare.
Det är något helt annat och jag är enig. Min syster frågade ”Är det skillnad på människor som får en att må dåligt?” Jag tolkar det som exempelvis fysisk och mental misshandel och annat beteende med syfte att skada någon annan. Stick så långt du kan, jag håller med!
Cancel-kulturen som är åsiktsbaserad, som får människor att sägas upp från arbetsplatser och förlora familjemedlemmar p.g.a. olika syn på världen, känns farlig. Att inte tillåtas lära sig att bemöta argument och att försvara sin ståndpunkt gör att vi får ett samhälle med sektvibbar. Föreläsare som berättar om vad som hänt i historien får inte komma till universitet för att studenter ”mår dåligt” (jämför med hur man mår dåligt om man blir misshandlad), ”inte kan hantera så mycket smärta”, vad är det för något?! Att förorda demokrati och samtidigt önska totalitarism (Totalitarism är ett politiskt system i vilket en stat endast tillåter ett maktägande parti och att detta parti ser sig självt som staten. Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutande genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området. Citat Wikipedia som verkar vara min nya bästis, hehe.) Jag är inte kluven inför det faktum att personer som har gjort sig skyldiga till överlagd skada skall göra bot och bättring och att detta är något de inte behöver sitt offers deltagande för att sköta om. Som sagt, mina tankar handlar om att lära sig hantera personers åsikter då de inte rimmar med ens egna.