16 jun

Vad gör kläder med oss?

För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?

Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)

Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.

Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?

Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?

4 thoughts on “Vad gör kläder med oss?

  1. Det som kallas för ”mode” är nog inget för riktiga människor! Titta bara på de där hemska svarta stövlarna av Balenciaga, vem och hur kan använda dem?? Mode när det är som värst… Jag kan i enstaka fall bli inspirerad av modereportage, men ändå jag jag ännu inte fullt ut förstått deras ”anatomi”… Tydligen tar de med några trender som man kan plocka upp och applicera i sin egen garderob, dock var just denna reportage inget för mig.

    • Du har så rätt! Mest är det kanske ett sätt för klädskaparna att få leka, eller att visa att de KAN tänka utanför lådan även om gemene man inte är så intresserad av sådana skapelser.

Lämna ett svar till monnah Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *